Häst och hund

.... kan man undra ibland. Suck!

(Detta inlägg är en kopia på inlägget i min fiskblogg; www.oscarfisk.bloggplatsen.se. )

Nu, med lite perspektiv kan man tycka att framlidne Danny var modig som Rambo. Jag hade ju tänkt att det skulle vara plättlätt att träna O:na, men dessa robusta fiskar är väldigt känsliga konstigt nog. Och på ett konstigt sätt. Det är väl såhär det är att börja med en ny djurart... ett famlande. För att inte säga FRUSTRERANDE. Jag vill ju börja träna och inte hållar på att grunna över hur jag ska få dem mindre rädda. Det ur mitt perspektiv, naturligtvis inte ur fiskarnas, är det knäppaste är att de inte är rädda för mig utan för annat. Tex om jag sticker ned handen i akvariet kommer de och tuggar på fingrarna och äter ur handen. Stoppar jag ned en target eller en belöningssticka så blir de osäkra.

Just nu går oscarträningen bara ut på att få dem att inte vara rädda för stickan/föremål utan istället associera den med mat. Det går väl sådär. Det är dag två nu. Så frustrerande. Jag vill ju träna skojiga saker. (Antar att det är därför jag gillar schäfer. Oftast bara och tuta och köra utan att behöva fundera på rädslor...)

Oscar II som är modigast vad gäller äta ur min hand är räddast när det kommer till target/belöningssticka. När det gäller föremål så är Karl-Oscar och Lars- Oscar modigast. Speciellt Karl-Oscar.

Som det känns just nu så ska jag jobba vidare med snabbare repetitioner. Tar det för lång tid, verkar de tänka efter och bli räddare. Så har det varit genomgående oavsett vad jag gjort. Högt tempo och rörligt är bättre än lågt tempo och stilla. Hmmmm. En tanke är ju att lägga in ett föremål som de får undersöka och träna sig själva på. Kanske en kombination!???

I vilket fall är det en jäkla skillnad på O:na och min nya guldfisk. Guldfisken köpte jag i förrgår i ren frustration. Han heter Danny II Aurum. Danny efter Danny Saucedo (smällkaramell) och Danny I (malawicikliden). Aurum har den fått efter latinet för guld. Nice va!??.

 

Danny struntar fullkomligen i om jag har händer, stickor eller fan och hans moster i akvariet. Det är ju intressant. Frågan är om det är ett tecken på ointelligens, intelligens, allmänt artkynne eller helt enkelt en domesticeringsgrej. Guldfisk är ju den äldsta akvariefisken och har odlats i typ 1000 år. Kanske är det det som gjort att rädslor minskat?! Någon som har någon teori??

som jag skrev på bloggen.

Det har varit såååå mycket på sistone så det har varken funnits tid eller lust. Men nu är jag här igen :-).

Sedan sist...  Tja en sak som hänt är att vintern kommit. Efter ett fantastiskt väder fram till halva januari så har den då kommit - snön och kylan :-(. Inte kul, men okey. Nu kan ju inte vintern bli så lång i alla fall. Alltid något.

I hagen är det väl typ sig likt. Hästarna gillar det svala, vintriga vädret i alla fall. Mycket bus är det. Här nedan kommer lite blandade bilder, lite huller om buller.

 

Att bli riden på verkar  inte bekymra den som är underst.... No hard feelings.

  

 

Syns inte riktigt, men Loke kliar Milou med en bit dräneringsrör på ryggen. 

 

 

Fnasket leker med en bit balplast.

 

 

 

Här är det återanvändning gran. Från julgran till lekgran...

Ibland är det inte bara hästar som man ser genom fönstret. Vi har ett gäng dovhjortar som strosar runt. Här ett pärlband av ca 10-12 stycken...

Erik växer och frodas. Varje dag i stort sett är det något nytt som händer.

  

   

Erik är en riktig solstråle som gör att man blir på gott humör.

 

Eriksöting full av mat.

 

Oj oj ser riktigt otäckt ut om man inte ser burken till vänster. Blåbär - som Erik kladdat ut i hela ansiktet i ett anfall av "kan själv".   

 

Erik har precis börjat uppskatta djuren. Man får passa för han har hårda nypor.

    

Kompis

 

 

 

 

Här sitter han med oss och pratar, när Emelie är på besök.

 Många har frågat om fiskarna. Jag ska uppdatera snart. Det har inte hänt så mycket, men ändå. Det är först nu jag hunnit ta mig an träningsförsöket. Fiskfamiljen har utökats med en individ till, fast han bor inte i det stora akvariet för då  hande han varit död nu. Påffarna äter allt som går att få in i munnen...

    

Nya killen i stan - Danny II Aurum. En vanlig guldfisk.

 

 

Eftersom det är så otäckt kallt ute dvs. minusgrader, så försöker jag göra det lilla jag hinner inomhus. Det är bekvämt och bra. Så även i kväll. Här kommer några rykande färska bilder på Zack.

  

Vi har börjat greja lite med stegförflyttningarna....

 

 

 

   

Lite inomhusfrittfölj

 

 

 

   

 

 

Tack å hej leverpastej!  Vi syns förhoppningsvis i morgon!

Åh så ljuvligt det är ute nu! Man märker att ljuset är på väg tillbaka och igår var det nästan som vår i luften. I LOVE!!!!!! Wiiiiiiiiiiiiiiiiii....!!!!

Jag passade på att ta några bilder. Det är otroligt att det är mitten på januari och det är grönt ute.

Zack och Puppis. (Diva ligger någonstans och käkar ben.)

  

 

Zackemannen

  

   

Vår? Nä mitten av januari. <3

Är lite orolig för nävan som börjat växa. Även liljor. Och en ros har knopp....

  

   

Och så var vi inne på Zack då.

Jag hade inge som helst planer på att skaffa en hund till. Jag hade Diva och Puppis och var nöjd med det. Världens goaste vovvar, även om det ingen tävling skulle bli. Jag har ju ändå lite annat och pyssla med med tanke på alla hästar.

Men så blev det inte....

Hörde föreläsning i Falköping av Jan Gyllensten om mentalitet. Han pratade bl.a. i förbifarten om hans sambos slit vad gäller mentalitet och avel. Det lät bra och en dag när jag inte hade så mycket att göra så kollade jag in hans hemsida. Fick så se att det var många gamla bekanta namnn på kennelsidorna... Jag blev genast nyfiken. Medans jag kollade runt såg jag att en klubbkompis hade valp från dem. När jag kollade lite extra i stamtavlan där hittades Dittegårdens Oskov. Kiros pappa! Många av hundarna påminde om Kiro också och jag fick lite hjärtknip... Men nope. Jag ska ingen ha någon valp förrän om många år.

Några månader senare var jag med tre andra instruktörer i Skåne och hade lydnadsläger. Vi satt och tjötade på kvällarna och jag sa vid något tillfälle att "ny valp för mig blir det inte förrän om bortåt tio år!" -Så du ska inte ha någon ny att tävla med??!?? undrade någon. -Nehej då. Det ska jag INTE! Jag har fullt upp med två hundar och fyra hästar. Nope!

Men någonstans hade dock ett litet, litet frö såtts. Att prata om det hade vattnat grödan. Strax efter råkade jag googla runt lite. Hamnade hos Truxelis... och SEDÄR! Där hade det fötts en kull valpar med "perfekta" släktingar!!! Det pirrade i magen som om jag var kär. Ska jag? Kan jag? Inte nu, men kanske sen? Kan ju kolla om fler kullar är planerade längre fram med samma linjer. Jag ringde Bettan och ... ja, så var det då kört förstås =D.

Hur skulle jag lägga fram detta till stackars Gubben? Tre hundar igen? Jag hade själv tyckt det var för mycket. Ingen bra situation. Men som vanligt, så bejakar han alla mina stolletag med total självklarhet. -Klart du ska ha en valp ur den kullen! sa han. -Ett sådant tillfälle kan du ju inte missa!

Är han inte världens goaste?!?

Bilder fanns på små valpar, som så småningom blev större. Den ena var sötare än den andre, tills jag fick syn på någon helt udda. Det var den fulaste valp jag sett. Ha ha ha. Jag ropade på Johan. Kom ska du få se!! Vilken stackare ska få den då, skämtade jag. Det var den fulaste valp jag sett!!! Kolla de stirriga ögonen och de stora, upprättstående öronen!!!. Johan blev nästan arg på mig.  -Du får inte säga så!!! Tänkt om han hörde dig och blev ledsen. ALLA hundar är fina!

 

Tja, vad tycker ni? (Bilden snodd på Truxelis sida.)

Efter bara några veckor var det dags att åka upp till Umeå för att hämta Zack. Johan följde med mig upp för att kolla. Valparna var helt bedårande. De var trinda, rundögda med fina vippöron. Bland dessa små rultiga valparna fanns förstås också den med stirrig blick och upprättstående öron. Kolla där är han!! sa jag till Johan. Ha ha ha...

 

         

Vi tittade, och försökte välja men den som ideligen fångade vår blick var just denne. Han gjorde alla roliga saker. Han studerade oss hela tiden med fast och rättfram blick. Så fort något fräckt hände och man tittade till så var det denne. Så fort vi tittade på honom mötte han våra ögon med vaken, öppen och vass blick. 

Nähä, detta går inte! Johan, undrade jag. Ska vi ta den där stirriga valpen?!?? Han var direkt med på tåget. Så fick det bli och jag ångrar inte en sekund =D.

 

 

 

  

    

Zack var precis den hund jag letade efter och han påminner mycket om min gamle Kiro i sättet. Smart, hoppig och biter mig alltid så det blöder när vi tränar. Fingrarna liksom bara råkar komma i kläm. Precis så var Kiro också. Har bra näsa, fast Kiro var nog ännu mer skickad. (Kommer ihåg när Kiro spårade mig på asfalt när han var 8v. Gubben sålde flygplan och hundarna sprang runt medans vi gick in i en hangar. Genom dörrarna kunde jag sedan se Kiro på långt håll börja leta efter oss och spårade jättefint med näsan i asfalten. Följde varje sväng och kom sedan fram till oss.)

Zack, precis som Kiro (och ingen annan schäfer heller gissar jag), är långt ifrån så snabb som Puppis men betydligt smartare. Jag tror det kan vara bra ändå. Zack tänker till och analyserar lite innan han agerar. Det gjorde Kiro också. Det är väldigt praktiskt.

Eftersom det nu var länge sedan man tävlade, så är jag tämligen sugen. Med Essie och Puppis, har jag tränat mycket och varit extremt noggrann. Perfekt var det enda rätta och inget var gott nog. När det började bli så bra att det gick att börja tävla så kom sjukdomar i vägen. Nu tänkte jag nog göra lite annorlunda. Jag ska nog nöja mig med lite mer slak lina och komma ut och tävla. Även om det inte är färdigtränat (blir det aldrig) och även om det inte är "tillräckligt bra". Kanske det blir en lydnadsetta frampå vårkanten och en appell likaså... Vi får se vad vi hinner.

Ps. Måste bara tillägga att idag tycker jag att Zack är världens vackraste vovve :-) !!)

  

När Essie så tragiskt dog blev det tomt. Tomt för att hon var saknad, tomt för att hon just blivit Johans vovve och tomt för att Puppis bästis var borta. Varken Kiro eller Inka ville leka speciellt mycket. Kiro var 14 år, inte illa för schäfer (Hans mamma, Dogservice Akita, blev 15 år), och även Inka började bli till åren och skröplig. Hon ville heller inte vara med på Puppis vilda lekar.

Jag började se mig om efter en vuxen tik. Hon skulle vara tik med tanke på hanhundarna. Hon skulle vara 4-6 år, eftersom jag inte ville ha två unga hundar samtidigt. Hon skulle ändå vara så pass ung att hon orkade med Puppis . Hon skulle inte kräva träning, eftersom jag inte skulle orka hålla igång och hålla fokus på två tävlingshundar samtidigt. Hon skulle också vara cool för att kunna vara med Johan och ha en frisk fysik. En gammaldags robust schäfer både kroppsligt och mentalt.

Jag kan säga att det inte var helt lätt att hitta. Jag mailade flera bra kennlar om ifall de hade/skulle få tillbaka någon. Jag kollade annonser och hörde mig för bland bekanta. Så småningom hittade jag henne – Hassemans Berit ”Diva”.

   

Hon stämde bra in på alla önskemål. 4 år, hade inte tränats överhuvudtaget, var fin fysiskt och cool mentalt. Hon bodde med familj med flera barn och flera hundar. Hon fick flytta hem till oss, hjärtat. Hon var precis den hund som jag sökte, förutom att det inte är någon som jag skulle skicka med Johan till klubben. Hon kan vara som Cujo mot andra hundar och det ansvaret kan jag inte lägga på Johan. Hon funkade fint med Puppis och lekte lagom.

Diva är allmän gårdshund. Hon får något spår ibland och lite upplet. Johan tränar lite trix med henne och jag också ibland. Människokär är hon, trogen matte som få och hon kan bli riktigt arg ibland på Zack när han är jobbig. Hon vaktar mat som en räpa och stackars den som kommer i närheten. Finns ingen mat nära så är hon snäll som ett lamm och som sagt mot folk är hon kanon.

 

När Kiro började bli gammal och Essie ärvts av Johan så kom en liten valp till familjen. Det var Jago av Midälvaland eller som han kallas "Puppis". Han kommer som sagt från Midälvaland och goaste Lena & Lena.  Sötaste lille valpen. Till skillnad mot Essie som var som en vuxen hund vid 8 v. smidig, snabb och med ståndöron så  var Puppis klumpig och klampig och kunde nog inte springa något förrän han var ett halvår. Innan dess snubblade han bara på sina stora tassar. Puppis hör heller inte till de smartaste hundarna, men nog till de snabbaste. En av landets kändaste tränare sa att "det var den första schäfern som jag sett kan springa". Fruktansvärt snabb är han. Långbent och långryggad. Dessutom tränade Essie upp honom bra när han var valp och unghund. Hon älskade att leka hare. Sprang och bjöd in till jakt och sedan for hon som ett svart streck över stock och sten, hur smidig som helst. Puppis blev snabb, men inte lika smidig som henne. Svårt med den stora kroppen kanske.

Dessutom har Johan tränat honom bra också med sina busiga cykellekar:-).

Puppis och Essie (och knip i mattes hjärta).

Bigfoot

      

När jag fick hem min lilla valp var jag gött sugen att komma igång med träning och tävling, med tanke på att jag nu hade lite mer träningskunskap, visste vad jag ville och att Essie hade varit sjuk så mycket. Nu skulle jag äntligen få komma igång igen!!!

Jag fick lugna mig. För det första var han ju klumpig bra länge och jag ville inte att han skulle få fel association till vissa moment pga fysisk oförmåga, för det andra så var han omogen. Men sakta, sakta kunde vi träna mer och mer och det verkade riktigt lovande. En ursnabb schäfer som är helt tyst trots det. Inget pip och gnäll. Grunderna var fina och jag såg framför mig hur kul det skulle bli... Jag anmälde mig till några tävlingar och  hade siktat in mig både på appellsök och lägresökt tidsmässigt och hade också gjort en liten kik på även högre och elit i tid som den glada optimist jag är.

 

Det blev inget med det. När jag börja träna hårdare så blev Puppis dålig. Började efter några veckors träning med sök tre gånger i veckan. Reagerade direkt när han gnydde till när han skulle gå uppför trappen. När det sedan hände en gång till, åkte jag in till Blå Stjärnan. Veterinären kollade ryggen, tryckte och klämde, men han visade inget. Han höfter röntgades om och de skyllde på hans C-höft. Nope, tänkte jag. Detta är något med ryggen. Säkert inte lätt för dem att hitta, men ändå känner man själv som matte vad problemet sitter.

Det gick ett tag till. En dag pep han igen. Jag ringde Blå Stjärnan igen. NU har han verkligen ont. Ska jag komma in för nu visar han nog något om ni kollar ryggen. Du kan få en tid om typ tre veckor. Suck! Då kommer han att vara "bra" igen. Jag ringde "min" veterinär, Jörgen i Karlstad. Han var inte där men Stig var där och jag fick komma direkt. Stig kollade igenom hunden led för led, tå för tå nerifrån och upp. Jag fick gå ut och gör böjprov. Sedan gick vi vidare till ryggen. Han kände och.... JAPP det är ryggen. In och röntga och då visade det sig att det var förändringar i ryggen. Jag fick remiss till Strömsholm där han sedan blev opererad. (Trots att han bara hade visat smärta genom 4-6 enstaka pip vid två, tre tillfällen var det ett rejält diskbråk.) Det blev rehabilitering, träningsprogram och promenader i "trasken".  Tyvärr så har han inte blivit bra. Han funkar till vardags, men kommer inte hålla för träning. Han är heller ingen hund som gör något på halvfart. Då får han istället vara med på promenader, leka lite och spåra... Lydnaden är inlärd med fullt ös medvetslös och att få honom att ta i mindre känns både omöjligt och onödigt.

Det mest fantastiska med Puppis är hur stabil han ändå är. Trots att hans hjärna är klen ;-) och tempot på topp så kan han varva mellan hög aktivitet och låg. Där de flesta skulle börja tugga i Johan och hans kompisar så bromsar han bara in bredvid och sedan tycks han fråga - Kul. Vad ska vi göra nu?

Ord som sammanfattar honom är JÄTTESNABB, JÄTTESNYGG OCH JÄTTESNÄLL! Onekligen den snyggaste vovven jag haft.

Här jagar han efter Johan som springer runt huset....

 

 

Puppis har varit lite muppig mot andra hundar, jag tror att det har haft med smärtan i ryggen att göra. Som unghund visade han inget och han har blivit mindre muppig efter operation och när han verkar må bättre. Det går lite upp och ned. Annars är han gudasnäll! En stor och god jätte. En riktig älskling!!!

Eftersom Essie det var sällan jag kunde träna något fokuserat så tog jag upp mitt gamla hästintresse som legat lågt sedan mitt halvblod Triano gick av tida. Också han alldeles för tidigt. Han blev bara tretton år antagligen en hjärntumör.

   

Jaha, det måste väl också ventileras nu när jag är i sentimentalitetens marker....

 Det var också en chock när det hände. De ringde från stallet han var inhyst i till mitt jobb och berättade att Triano hade ramlat ihop helt plötsligt i paddocken, där han och de andra var utsläppta. Han låg fortfarande på marken. Jag kastade mig i bilen. Körde genom stan och klippte väl alla rödljus som fanns. Körde som en tok på landsvägen. Hjärtat klappade och jag kunde knappt andas. När jag var halvvägs såg jag runt en krök stoppad bil och människa mitt ivägen med varselväst. Polisen !??!?? Då är körkortet borta nu då. Jag brydde mig inte. Kille med varselväst kom fram till bilen. Jag vevade ner rutan. Det är filminspelning så vägen är avstängd ett tag sa han. Jag ber om ursäkt. Okey sa jag..... och så brast det. Jag började störtlipa som en idiot. Fick inte fram ett ord. Killen blev helt perplex och chockad. Mmmmmennn, meeeennnn..... Så småningom lyckades jag snyfta fram något om att "Han dör!!! Han dör!!!". Killen blev ännu mer chockad. Filminspelningen bröts och jag kunde köra vidare.

När jag kom fram låg han där. Denne vackre, stolte häst platt på sidan. Det fanns folk runt honom, som försökte få fatt på veterinär. Oj så hjälplös man är när hästar blir dåliga. Hundar lyfter man upp och åker med, likaså katter och andra husdjur, men det går inte med hästar. Han var så stor så det var nätt och jämt man kunde lyfta huvudet. Medan tre personer försökte få fatt på veterinär så försökte jag få upp honom. Det var oktober och kallt och jag ville inte att han skulle ligga där på marken. Efter mycket övertalande lyckades jag få upp honom. Jag och en kille höll på var sin sida av huvudet och han stod och ragglade. Han kunde inte gå framåt. Jag hängde mig i grimman fram och när tyngdpunkten flyttades så kom ett ben ut och skritten gick igång. Han gick väl 15 meter eller så, men då reste han sig rakt upp på bakbenen och vinglade och svajade sedan ramlade han ned på marken igen. Det var för farligt och det gick inte. Han fick ligga. Vi la täcken över honom och under hans huvud.

Jag vet inte hur länge människorna ringde innan de fick fatt på någon veterinär. Säkert dryga timmen eller två. Tillslut fick de kontakt med en veterinär som skulle komma (tror jag). Där har jag en minneslucka. I vilket fall kunde inte han avlivas av en veterinär, för det var för farligt, eftersom det satt i hjärnan (tumör eller blödning). Vi fick ringa slaktbilen. Den var på Tjörn och flera timmar innan han ev. skulle kunna vara på plats. Då tog jag beslutet att någon skulle skjuta honom. Om man skjöt honom så skulle det inte gå att obducera och se vad det varit för fel, men jag ville inte låta honom ligga där är flera timmar till. En jägargranne kom och skjöt honom. Fy f-n så hemskt det var!!!! Jag hade aldrig sett en död häst. Vi täckte över honom täcken och filtar och sedan fick han ligga där i oktoberdimman som en stupad hjälte på slagfältet tills slaktbilen kom. Det var plågsamt. Varje gång jag tittade mot paddocken så bröt jag samman. Min älskade häst. Så ung!! Varför????

Som nog alla förstått så var Kiro något alldeles, alldeles speciellt. Han hade alla egenskaper som en perfekt hund ska ha. Allt som inte funkade berodde helt på mig. Han hade inga brister i min värld.

Några Nemårshundar på rad; Kiro, Kajsa, Krissi och Kamp.

 

 

När det så småningom blev dags att skaffa en valp, så ville jag gärna ha av samma typ. En släkting. Valet föll på en kull från goa Annika och kennel Äventyr som hade en kull efter Kamp. Mamma var Äventyr's Diva. 

En liten svart schäfertik blev det -  Äventyr's Esmeralda "Essie". En fantastisk hund. Genomsnäll och orädd.

Hon var liksom kroppsligt färdig när hon hämtades vid 8v. Små stående öron och en fantastisk kroppskontroll. Gubben satte upp en liten valphage av kompostgaller när vi kom hem för att ha lite kontroll när vi inte kunde passa elsladdar och sånt. (Gullegubben byggde ett litet hus till henne där också och la in både ben och leksaker. Helt plötsligt kom hon springande på golvet. Men du skulle ju sätta ned henne där! ropade jag. Jag gick och satte ned henne igen och hann bara vända mig så kom hon på golvet. Det visade sig att hon helt sonika klättrade rätt över kompostgallren.

Att Essie hade god mentalitet var ingen tvekan. Hon var hejdlös. Pigg och glad. Kommer ihåg första gången på klubben. 8 v. gammal sökte hon själv upp alla håligheter och höjder. Hon sprang bort till agilityn och tog både röret och försökte ta sig igenom "släpet eller vad det heter". Så var hon hela tiden. Helt orädd för höjder och sökte alltid upp små utrymmen tex var hon alltid under klubbstugan och kravlade.

Första gången på klubben sprang hon bort till en klubbkompis bil när han öppnade dörren. Hon hoppade in i bilen trots att tre hundar vrålskällde där inne så att bilen skakade :-). Hon var helt ohämmad.

Som 9 v. valp blev hon biten i halsen såpass illa av en annan hund, bordercollie, att strupen spräcktes och luft läckte ut under huden. Vet att jag satt i bilen på vägen hem och förbannade min otur. (Visste inte att den var spräckt, men fick åka in sedan hon varken kunde ligga eller äta och dricka.) Tänk om hon blir aggressiv för livet nu... Såg framför mig en oregelig hund som jag fick passa i 12 år framöver. Efter att ha varit på djursjukhus och fått lite konvalecent skulle hon för första gången komma ut bland folk och hundar igen. Jag kliver ur bilen på klubben. Det är kurskväll. Jag lyfter ut valpen och efter bara några sekunder kommer en jätteschäfer i fullt anfall från andra änden av parkeringe - far på henne. (Jag genom alla hundår aldrig varit med om såpass mycket tryck. Oftast vill de bara fram och hälsa och gruffar lite.. Är lite burdusa och skäller... Men detta var mer än så.) Kompisar som står bredvid får fatt i halsbandet på schäfern och jag kan ta Essie utan att titta på henne ifall hon är skadad och gå därifrån i ett försök att inte göra någon affär av det. Vi hinner bara 15 - 20 m ut på planen då kommer nästa hund springande i full fart till oss. Tack och lov var det en unghund. En svart flat som enkomes var ute för att leka.

Efter dessa erfarenheter skulle man tro at denna hund skulle vara körd, men inte då. Hon var lika glad i andra hundar och lika cool. Det enda man kunde märka var att hon var väldigt tydlig med att visa vänliga avsikter i mötena.

     

 

Hon var också väldigt smart och cool. Henne såg jag aldrig arg. Det fanns ö h t inte med i paketet. Storleken var bedårande. Hon vägde ca 23 kg och många trodde att hon var kelpie eftersom hon hade små öron, kortpälsad och en kort svans. Speciellt när hon var ung. Väldigt snabb var hon också. Sprang som ett svart streck och hon var en riktig urhund. Hon sprang alltid på bygden och i skogarna. Försvann så fort man tappade fokus. Då var det tråkigt och hon gick bara. Om man träffade på henne någonstans så var hon glad och förvånad á la "Nämen är du här också!!! Så kul!"

Redan när jag hämtade henne på kenneln, första kvällen var hon på vift. Det var sent när vi kom hem. Hon kissade på mattan i vardagsrummet. Jag lyfte ut henn på trappen ifall hon ville göra mer behov, satte på mig skorna, gick ut och hon var borta! Ropade och lockade - ingen hund. Vi fick ut och leta. Hittade henne drygt hundra meter upp i skogen där hon lekte i en bäck som inte var frusen.

Den vanliga valpövningen att ta en promenad och gömma sig så att valpen fick leta reda på en kunde man glömma. Gömde man sig så fick man vara kvar. Hon brydde sig inte. Klarade sig så bra själv. Otaliga gånger testade jag bara för att få springa och leta efter henne. Hon bara fortsatte. Vändningen för vår relation var när jag tog lammstek i en påse gick ut med valpen och sedan satte mig i vind och plockade i lammkött på marken. Då såg man hur hon vindade - Mmmmm mat!!! Kom rultande till mig. Hon fick smaka. Sedan gick jag och hittade lammstek på andra platser i vind. Aha - man ska bry sig om tanten. Hon har förmågor! tycktes Essie tyckas och sedan var vi ett team. 

        

Tyvärr hade Essie otur med fysiken. Det var alltid något. Alltid! Började med rävskabb och mask som valp. Vid fyra månader började hon bli seg och konstig. Ville inte leka riktigt, på ett sätt som man förväntar sig. Hon var aningen däven. När det började dra ihop sigg till MH började hon också reagera på skott. Inte så ovanligt att det sker i den åldern, men skotträdda schäfrar är inte så vanligt. Fick tipset att söva och kolla öra, näsa, hals, trots att hon inte visat någon klåda i tex öron och såg fin ut i halsen. Tack vare min underbare veterinär som lyssnar på mig, så sövdes hon trots att en yttre besiktning inte visade något. Då hittade man täta proppar nere vid trummhinnorna, där det också fanns en vätskefylld blåsa. När vi hittat problemet och fick det åtgärdat var det inga problem. Då var hon skottfast igen och var inte längre rädd för åska.

Sedan krossade hon en led och gick med gips ett bra tag, men blev faktiskt helt återställd. Sedan var det en ständig massa diffusa symtom och cortison till och från...

Vet inte hur sjukdomarna i tidig ålder påverkat henne eller hur mycket som var "hon". Resten av livet var hon pigg vid två tillfällen per år. Kring löp. Två, tre veckor innan löp blev hon piggare och jag kunde efteranmäla till någon tävling och sedan träna som en tok. Tävla och sedan löpte hon. Efter löp var det plattfall och det gick inte och träna något vidare förrän inför nästa löp. Med typ två tävlingar per år blev vi uppflyttade elitlydnad och godkända i högresök.

Jag beslöt så småningom att kastrera henne, för att se hur det skulle på verka henne. Hann dock inte riktigt utvärdera detta, för sedan hände det hemska. Essie var som vanligt, jag skulle bara gå in och hämta en jacka så skulle vi gå ut till hästarna. När jag tagit jackan och öppnade dörren låg hon där, med huvudet hängande nedför trappen. Drog två andetag och var död. Vilket trauma. Jag fattade inget. Först trodde jag hon drev med mig. Hur man nu kan tro det. Men det var osannolikt. Hon var sex år. Åkte in med kroppen till Blå Stjärnan, men de var inte intresserade. Det är nog cancer och det är inte ovanligt att schäfrar dör i den åldern!!!!! VA!!! Jag som hade Kiro hemma som var på väg mot 14 år....

Jag valde att obducera själv och då var det cancer i njuren som hade brustit och hon dog av inre blödningar. Gullegumman!!! Och stackars Johan som skulle få henne som tränings och ev. tävlingshund. Hon var ju perfekt att träna med för ett barn. Grundtränad, cool, lugn och snäll mot allt och alla...