Häst och hund

I går var det äntligen dags. Dags att hämta lille jättekaninen.

Nej, nej, NEJ jag ska inte börja träna kaniner! Not! Aldrig! Absolut inte! Men man vet aldrig... ;-)

Jag har varit fascinerad av belgiska jättekaninger ett tag. De kan bli enorma. Världsrekordet är väl 20 kg tror jag. Skrämmande stora. Kan verkligen se scenariot framför mig hur man sitter ute på altanen med gäster och så helt plötsligt blir det ringar i glasen á la Jurassic park. Alla blir förskräckta - vad är på ingång? Ett monster? En dinosaurie?

- Lugnt! Det är bara STAMPE!!!!  Och så dyker han upp - jättekaninen. Ha ha XD.

 

Bild på belgiskjättekanin som är ärligt snodd på nätet :-)

 

Nå, så stora blir de inte i Sverige. Man vill inte avla på de allra största eftersom de bara lever några år då. Här är väl vikten runt 8 kg upp mot 10kg. Inte så lite det heller. Vår Stampe blir nog ännu lite mindre, men stor kanin blir det :-).

Här kommer lite bilder från när vi var och kikade på honom för några veckor sedan...

Johan och Stampes mamma.

    

Mammakanin

  

Liten plutt....

  

Flera små niner...

  

Pappa kanin.

 

 

Johan tycker att de är så söta så!

 

  

  

Nawwwwwh

Stampe (antagligen)  

Jag tog med kameran och hundarna ut i skogen härromdagen och bara kikade på vad de företog sig....

  

  

  

  

  

  

  

 

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

  

 

  

 

 

  

 

 

Okey. Här var matte lite inblandad då... Tack å hej!

I går var en tråååkdag. Idag skiner solen och humöret är på topp. Gubben kommer hem ikväll och då ska jag ut och greja med hästarna.

Här kommer lite blandade bilder utan någon som helst mening, utan bara för att.

Ha en fantastisk dag!!!

  

Johan-prinsen

 

  

Päronblom

 

 

Körsbärsblom

   

Erik Karl Oskar Ryrvik - "Krypet"

  

    

Erik och farfar 

Denna dag har varit så tråkig att klockorna stannat. En såndär riktigt sur dag som aldrig vill ta slut och som man bara önskar ska ta slut. En meningslös dag. Ett slöseri med liv. Allmänt sugig alltså.

Jag är tröttare än tröttast efter att ha misskött sömnen i ett par veckor och snittat fyra timmar per natt. Det i kombination med en förkylning som ligger och mal in under, gör att det är ännu tråkigare. Och så regnar det också. Och så är gubben borta också och så.... Suck!

Normalt sett så har jag dagliga shower via köksfönstret av ystra fålar, men t.o.m. de har tagit en dag off. För att försöka fördriva tiden denna dag, så har jag tagit fram några bilder från i söndags. Dessa är tagna via fönstret och jag hade nog aldrig lagt upp dom om det inte just varit brist på sysselsättning. Ha överseende gott folk.

- Min pappa var en GNU!!!! XD

  

Hästhög

  

 

Loke och Cazal gosar. Milou passerar

 

SKa vi leka???

 

 

 

Gosa då? Cazal luktar läääänge på Lokes man.

   

Mina vackra hingstpojkar fick fri lejd till paddocken för att städa lite gräs i kanterna...

 

Bus

 

 

Kommer inte ihåg vem det var som sa; klart att du kan ha hingstar ihop som har kallblod... :-)

 

 

 

Fnasket är fascinerande!

    

Rumpchock

  

   

Hoppas de visar tänderna lika bra när tandläkaren kommer ;-) fast kanske inte på samma sätt...

 

Fnasket Edipo

  

Loke har stoort tålamod med unga slynglar

     

Edipo och Milou gymnastiserar sig...

  

  

 

Det var en fråga som dök upp i en kommentar på facebook. En mycket intressant och relevant fråga. En fråga som gjorde att lilla hjärnkontoret fick skicka signaler till fingrarna, vilket resulterade i ett blogginlägg =D.

Varför vill vi rida på hästar idag när vi har bilar? Varför vill vi att de ska röra sig på ett speciellt sätt för att få en poäng eller hoppa högt hinder på hinder? Varför håller vi hästar och för den delen andra djur som husdjur? Deras tid som ”nyttodjur” på riktigt,  d.v.s. för vår överlevnad, är över.

Vad andra människor tycker och tänker vet jag inte, men jag vet varför jag har husdjur och varför mina hästar kan sitta.

Anledningen till att jag har hästar och husdjur är att jag älskar dem som väsen. Det är ju hur flummigt som helst, men så är det. Jag blir glad av att vara i deras närhet, jag blir lycklig när de är lyckliga (vilket jag tror att de är när jag ser att de leker med varandra, kommer i galopp till mig, står och softar jättenära varandra eller ligger i en hög och snarkar). Jag älskar att i timmar beundra deras skönhet. Men annars finns inget syfte. Jag har dem inte för att jag saknar fortskaffningsmedel. Jag har dem inte som köttreserv. Jag har dem inte som landskapsvårdare, utan bara för mitt höga nöjes skull.

För mig är det heller inte viktigt att de ska prestera. Det är inte därför jag har dem. Det är därför jag inte kan begränsa mig till en art och en individ som jag satsar på och försöker göra något stort av. Nä, lite med många är min devis ;-P.  

Vi har det ändå ganska bra som vi har det, kan jag tycka. Vi traskar på, gör lite si och lite så, allteftersom andan faller på. Vi tar dagen som den kommer och stressar inte. Dock är det svårt ibland att inte dras in i en känsla av otillräcklighet. Det mesta i vårt samhälle är tävlan och ”är du inte bäst så är du ingen”, ”vinner du inte så är det ingen idé att träna något”. Att bara njuta är inte orsak nog upplever jag.

T.o.m. inom icke-tävlingsgenrer så smyger det sig in. Nu kan min häst ditt, nu gör min häst datt. Han/hon är sååååå fantastisk!!! Jag tycker att det är kul när det går framåt för andra, och jag gläds med dem som gör fantastiska saker, så det är inte missunnsamhet från min sida utan det jag ogillar är när det används i ett jämförande syfte. Underförstått ”jag är bra och du är dålig”. (Intressant är också att det ofta saknar täckning. Skrapar man på ytan så är det sällan så fantastiskt som det låter) Att tänka att det mer är fråga om dåligt självförtroende och försök att växa på andras bekostnad än något annat, är det rätta i dessa lägen, och fast man egentligen vet det så kan det ändå kännas ibland. Det är farligt! Det kan leda till frustrationer och uppgivenhet som inte är konstruktiva.

Man ska inte jämföra sig med någon annan. Man ska följa sin egen väg, sätta egna mål och strunta i vad andra tänker. Livet ser olika ut för olika människor, individerna är olika och målen är olika. Det är ojämförbart!

Nå men till frågan om ”varför vill man att hästar ska sitta?”. För mig är det fascination över möjligheten att kommunicera. För egen del räcker det fint med små beteenden som att gäspa, ruska, flema. Det är inte slutresultatet, beteendet som är det viktiga utan hur vi kan samarbeta fram det, jag och hästen. Och just att det är samarbete som är det viktiga. Att jag har hästar som stegrar, ligger, apporterar o.dyl. beror aningens på att andra människor imponeras mer av det än om hästen står helt stilla eller gör en sluta. Att man då kan förmedla till andra männsiskor att sådana beteenden kan tas fram helt frivilligt, utan varken lock eller pock. Bara genom att stå där, markera tendenser åt rätt håll och leverera karameller är häftigt.

När jag försöker förmedla ett affirmativt träningsätt till andra, så imponerar det mer om hästarna stegrar eller sitter, än att hästen t.ex. flyttar en tyndpunkt aningens eller lyfter en hov, men för mig är det samma sak. Eftersom det är mer spektakulärt med sitt och ligg, så hoppas jag att potentialen att använda det i andra sammanhang som ”vardagslydnad” och träning börjar ses.

Det är inte fråga om trickträning. Det är inlärning av ett kommunikationssystem. Ett verktyg med vilket man sedan kan forma vilka beteenden man vill som ryms inom artens förmåga (ex. svårt att shejpa ett flygande av en häst.)

Jag skulle aldrig lägga mina hästar via traditionella metoder (som att hålla kvar ett framben med t.ex. rep och locka med morot, som är det vanligaste.) Just för att själva beteendet är ointressant. Jag har dock full förståelse för de som vill göra det. De kanske har ett annat syfte med sin träning.

Så efter en låååång harang..en sammanfattning.

Det är inte viktigt att lära hästar sitta för mig, men det är kul när de gör det för att de vill ha något vi har att erbjuda. Hade den suttit för att den varit tvungen hade det varit ointressant för mig. 

Ps. Att sedan en häst sätter sig när man håller en kurs i affirmativ-träning och sitter kvar där. Tänker resa sig, men ändrar sig och väljer att sitta kvar för det var så trevligt. Det är såååå skoj!! Ds.

 

Cazal och Milou - arkivbild ;-)

 

 

På väg hem ifrån Skärhamn tog vi en sväng förbi två brukshundklubbar och tränade lite. Först Tjörns brukshundklubb.

Johan fick modella med Zack.

  

Rutan 1. Springer mot...

  

Rutan 2; Skutt i rutan.

 

  

Rutan 3; Platt i rutan.

 

  

Hopp över hinder

Jag tyckte att Zack skötte sig jättebra. Det var andra på klubben bl.a. någon som lekte med en valp. Kastade boll, kampade o.s.v. bredvid oss och han fokuserade på sitt. Duktig vovve.

Sedan kom fler hundar så jag misstänker att det var kurs i antågande, så vi stack iväg till nästa klubb. Stenungsunds brukshundklubb....

 

Den obligatoriska "was here" bilden.

 

 

 

 

Det blev lite apportering  

 

 

 

 

och Johan tog bilder. 

 

 

 

 

 

 

   

Ställande

 

 

 

Att gå över balanshindret är skoj tycker Zack och han gör det gärna på eget bevåg...

 

 

Johan tycker att agility verkar lite skoj, så han fick leka lite med Zack... Zack tyckte också att det var kul.

  

 

 

 

  

 

 

 

  

 

 

 

  

 

 

 

 

Hade lite ärenden ut på Tjörn och passade då på att ta en sväng förbi Skärhamn, där vi förr var ganska ofta men det nu var länge sedan.

    

 

Vi halkade in vid hamnen för att käka lite och det gillade Erik. Han flirtade både med servitris och andra gäster...

 

    

 

Oh, jag ser henne. Servitrisen.

 

   

Undrar om hon blir imponerad av att jag kan hålla en sked i munnen with no hands... 

 

Oj, jag höll på att glömma damerna vid bordet bredvid. Blink, blink!!!

 

 

Mat! Ge mig maaaaat!!!!!

 

Gubben har varit utomsocknes (Cannes och Monaco. Stackars krake ;-) ) några dagar så jag har varit allena med Johan och Erik. Fredag och lördag hade jag huset fullt med släkt. Svärmor och svärfar flyttar ned till Vänersborg från Linghed och svågern Daniel med dotter var här och hjälpte till. Innan sängar och annat möblemang var ordentligt på plats sov de här. 

På söndag var jag och pojkarna i Göteborg och igår var vi bara hemma.

Hösilaget var nästan slut och hästarna gick och "städade" lite. Jag hade skickat ett sms till min "hösilagebonde" om att jag nog behövde en bal till. I storehagen växer inte så mycket, men på gammelgärdet växer det ganska bra. Hästarna har inte börjat gå över dit än. När Erik somnade fick jag för mig att jag skulle släppa över dem dit. Jag bad Johan hålla koll på Erik och ringa mig om han vaknade av någon anledning. Han hade inte sovit något tidigare under dagen och borde lätt sova tre timmar.

På med stövlar, ladda med lite karameller och kamera gick jag ut. Hästarna följde mig som vovvar och var väldigt glada över utflykten.

 

Milou, den lille karamellen, på väg ned i ravinen.

 

 

 

  

Man får kolla var man sätter fötterna och det är brantare än det ser ut....

 

 

 

   

 

 

 

 

 

Skuttelihopp över lilla bäcken som nu mest var en strimma... Har det regnat kan den vara riktigt bred.

 

 

Detta var så kul tyckte de. De stannade när jag stannade och gick när jag gick. Go´ingarna

Väl uppe blev det ett glatt återseende att se grannens ston. De ser dem i o f s hela dagarna, men det blir liksom en annan vinkel och ännu lite närmre.

   

Milou länger på steget.

 

 

 

 

RUMPCHOCK ;-). Full fart på pojkarna. 

 

 

Var är brudarna ?!?

 

  

  

De gröna elbanden är mina och det vita staketet som är trasigt är grannens.

Han har dock elrep också fast det är i knähöjd. De är ju inte så stora.

 

 

 

 

Där står pojkarna på rad...

 

 

     

och de är som ett skimmelstim...

Pojkarna tog det hela mycket lugnt och jag var väldans nöjd. Efter kanske fem minuter började de beta. Å så skönt. Jag skickade sms till Johan och kollade att allt var lugnt. Jejemän, Erik sov.

Superbra! Jag tog några bilder, klappade lite på dem och mådde fint i solen. Emellanåt gick någon av pojkarna bort och kikade på tjejerna och återvände sedan till betandet.  

Det var DÅ jag fick se det. Fnasket stod och tittade över staketet och jag ser att han stöter i det. Ingen reaktion! Strömmen går inte runt!!!! Men va f-n!!! Tänkte att jag måste sett fel i hastigheten. Då ser jag hur Milou går fram och "känner av" mellantråden med mulen. Det ÄR ingen ström på staketet!!!!

Min godan ro och nöjda tillfredsställan ombyttest i en hast till snudd på panik. Här står jag med tre hingstar, två ston några meter bort, nyhetens behag och ingen ström! De brukar sköta sig med staketen men vem vågar lite på det!?!! De var hur lugna som helst men vem vet? I ett nafs kan det bli helt annorlunda.

Nu var jag i ett moment 22. Jag kunde inte lämna dem för att gå hem och hämta grimma och grimmskaft. Att få dem att följa med lösa över ravinen hem igen och lämna gräs och tjejer nu när de äntligen var där var nog tämligen omöjligt. Vad skulle jag göra? Johan naturligtvis. Jag skulle ringa Johan och be honom cykla hit med en grimma och grimmskaft! Perfekt.

Jag ringer honom och vad hade hänt då? Jo, Erik hade vaknat! Förstås. Jag hade ju lämnat 15 metersradien. Suck! Vad ska jag göra nu då? Jag bad Johan leta reda på grejerna och ringa när han hittade dem. Han skulle antagligen få lägga Erik med en massa leksaker på mattan i köket (där är det ofarligt) och sedan cykla bort. Det skulle ju bara ta några minuter.

Jag väntade och väntade. Efter en stund ringde jag och fick inget svar. Det var lugnt bland hästarna. Jag gick bort till uthuset där borta och hittade ett gammalt grimmskaft utan krok. Den var redan i hopbunden som en ring. Hmmm. Den kan jag kasta om halsen på Milou och leda honom grusvägen hem. Om han skulle vägra var jag chanslös, skulle han toka sig på grusvägen så skulle jag få problem. Asch det går nog.

Bort till hästarna igen, fick lagt repet om Milou och sa, kom så går vi. Och snälle, snälle, go´e Milou. Utan minsta protest lämnar han stona, det fina gräset och sina bästisar. Som ett ljus går han med mig hem. Det är så man nästan vill gråta. Allt det positiva lämnar han - för att gå med mig...

När vi gått en bit hör jag en bekant stämma ropa "Rescue på väg!!" Jag ser Johan skymta mellan träden. Hastigheten stämde inte med cykel. Först fattade jag ingenting. Johan, den kreative hjälten, hade fått batteritorsk på mobilen och därav svarade han inte. Han hade hittat grimmor och grimmskaft, och hade försökt få upp den ihopfällde barnvagnen men inte lyckas. Han hade löst det hela genom att ta rockarden och lägga Erik och grimmor på golvet i den. För att Erik skulle ligga mjukt hade han först lagt i en säck jord som låg utanför sadelkammaren. Johan hade sedan tagit plats som ponny mellan skaklarna och här kom de alltså. Erik var glad som en lärka och Johan lika så!!! Gullungar.

 

Finn fem fel eller i alla fall några detaljer ha ha... Eriks huvd som sticker upp och Johanstackarn med udda skor. Zack har egenheten att ta en, ja EN sko ur varje skopar och lägga den någon annan stans. När man ska iväg så har man bara en sko av varje sort. Så även denna gång. Johan fick ta en egen crock och en av pappas crocs...

Nu i efterhand kan jag tycka att Milou var duktig som inte heller reagerade på detta lite udda ekipage :-). Familjen annorlunda gick hem igen. Väl hemma hörde jag dånet av Cazal och Edipo som kom över ravin och gärden så det skalv i marken. Jag visste att om Milou den kavate kom hem så skulle de andra komma också. Cazal för han vill hålla ihop flocken och Fnasket för att han bara hänger på.  

Milou fick lite morot som jag visste fanns i garaget och fick sedan gå i paddocken en stund. Jag var rädd att de skulle få för sig att sticka över igen annars. De andra fick också morot. Erik fick hamna i en vanlig barnvagn, Johan fick kram och puss och mamma fick sätta upp en extra elrepsförstärkning mot ravinen och gammelhagen ifall att de skulle försöka ta sig över innan jag fått ordning på elen.

Nu har jag fått en bal hösilage och alla hästar är hemma, så nu har lugnet lägrat sig igen :-).