Krampen är kvar men jag tar en liten till.Som vanligt öppna famnen hos fam. Drangel. Det var kul att se alla hästarna igen och speciellt Digo. Oh, vad han är underbar. Han är sådär busyster som bara en treårig P.R.E hingst kan vara. Han fick mycket gärna flytta hem till mig. Sara var där och red som vanligt och så småningom kom Camilla och Vera. De är jätteduktiga de töserna. De rider jättebra och det märks att hästarna älskar dem.Efter att ha beundrat alla vackra hästar och lyssnat på många kloka tankar från Cristina bar det av till Vaxholm för shopping. Sedan åkte vi hem till dem och blev bjudna på världens godaste mat och vin! Camilla visade alla fina bilder hon tagit. De är enastående bra. Både jag och Marie konstaterade att vi sitter med varsin stor "dyr" digitalkamera och tar inte ens hälften så fina bilder som Camilla tar med sin kompakta. Det är väl det som är talang....

Torsdag - fredag åkte jag och Marie upp till Stockholm för att hälsa på fam. Drangel. Det hela började bra på morgonen med att Marie glömt avmaska hästarna. Det blev till att ge sig ut i hagarna och treva efter morgontrötta kusar som inte alls ville ha klet&klägg sprutor uppkörda i munnen kl 6 i arla morgonstund. Men efter lite övertalning hamnade allt där det skulle, utom en liten släng som hamnade på Maries mockajacka... kanske gjorde mest nytta där ;-D. I Götene var det dags för första stopp. Kaffe-o-macka inköp. Det gick faktiskt ovanligt lång innan vi pausade. Värre var det när jag brukade åka på tävlingar med Karin Ivarsson, då Andréasson, (Hej Karin! om du läser detta.) Då kom vi sällan längre än till Grästorp el Frändefors innan det var dags att stanna. Det är inte alla som har kissat på Öresundsbron!!!! Har funderat att göra en T-shirt åt henne på det temat.Nåväl, i Götene blev det i alla fall en liten kaffepaus. Plötsligt kommer en man fram och mummlar något. Jag hörde först ingenting. Han ville ha lift till Mariestad. Han såg ut som en ordinär portföljherre och jag tänkte att han hade fått problem med bilen. Oki doki. I med mannen i bilen och iväg bar det. Stackars krake. Min gamla Volvo 945 från -97, med repiga sidor, håriga säten, leriga golv och musdoft i AC:n Jag hade en som bodde där förra vintern, en mus alltså, och det känns ännu trots dv. ansträngningar. Mannen verkade dock ta det ganska bra och bara det är ju en varningsklocka. En normal portföljman hade haft svårt, för att inte säga omöjligt, att acklimatisera sig i den miljön! Jag frågade vad det var för fel på hans bil. Han hade ingen bil! Han hade liftat från Skövde el. nå´t. Ding dong. Varningsklockan slår. Vi tittade på varann, jag och Marie, men konstaterade nog bägge två att det inte kunde vara någon större fara. Oavsett om han var knepig eller ej så är vi VÄRRE!!! Nästa fråga. Vad jobbar du med? Svävande svar. -"Någon sorts konsult.." "Jobbar med personalfrågor.." Eftersom jag också är "någon slags konsult" sa jag att jag jobbade med mångfaldsfrågor. Inte ett napp... jag provade att fråga om det inte var lite som att öppna "Pandoras ask" när man kommer till arbetsplatser med problem. Ingen respons. Däremot pratade han om Jeppe Stridh på TV! Konsult, jo jag tackar jag.När vi kom till Mariestad så visste han inte riktigt vart han skulle. Vi lyckades lokalisera företaget han hade sagt sig vara på väg till så vi lämpade av honom där. Han såg lite förvirrad ut där han stod vid grinden och vi åkte iväg glatt fnissande därifrån. Konstiga djur i vår herres hage!Sedan bar det vidare till Broknäs. Får fortsätta och skriva sen för nu har jag kramp.