Hundarna ja. Det fick bli träning inne idag, för jag var så kall efter uteritten. Vad hittar man på då? Vittringsapportering fick det bli. Vi använder nostarget på doft på post-itlappar. Det hela började för snart 2 år sedan. Jag skulle introducera vittringsapportering till Essie och jag fick tänka om!!!!Med Kiro hade det aldrig varit någon konst. På den tiden misstänkte man aldrig att det kunde bli något problem. Det kanske var bra för det mesta gick bra. När jag började med honom lade jag bara ut en massa pinnar utspridda på altanen varav en jag hade hållt i, sade "Apport!" till Kiro som raskt sprang dit, tog rätt och kom tillbaka i full kareta. Och på den vägen var det! Trots att han hade spårat mycket och tagit många pinnar med samma utseende med div olika dofter.När jag skulle börja med Essie så tänkte jag att "detta kan inte gå fel".a, hon är en lugn och sansad hund i jämförelse med Kiro.b, hon har aldrig stött på pinnarna i spår.c, hon har fin föremålshantering.Men ack vad jag bedrog mig! Hon kutade ut, nöp i alla pinnarna och klöv slutligen en!!!! Jobbigt nu måste man ju tänka.... Provade lite olika grejer men fick inte till det. Hon ville gärna nypa i föremålen oavsett hur små de var och hämta in första bästa. Vad skulle hon göra? Vad var det mest primära? Jo, lokalisera en doft! Vad kunde jag träna doftlokalisering på utan att hon kastade sig över för att apportera? Någonting billigt man kan kosta på sig mycket av, som är identiskt lika, som inte kanar runt och som är lätt att hantera? Post-it lapp förståss!Jag kände att här har jag kommit på något skitbra! Jag kan säga att omgivningen var mycket tveksam och var föga imponerad av denna idé, när jag glad i hågen delgav den. Många är det nog fortfarande, men jag vet att en del i alla fall har provat. På Essie har det funkat finemang och även på många kursares hundar. Hon har "näsan på" och vi har förfinat det lite så det räcker med att jag stött 1-2 sekunder för att vittringen skall räcka för en markering. Vi håller just nu på att lära in ett arbetsmönster också så att hon systematiskt arbetar sig igenom linjen - cirkeln. Jag tror att det i.o.m det blir säkrare istället för att de jazzar hit och dit planlöst.Att sedan föra över det succesivt till pinnar har inte varit några problem. Vi gick vägen via ovässade blyertspennor som stämde i stort sett in på samma kriterier som post-it lapparna, knölade pappersark och sedan vidare.Fördelen med att börja på detta vis är också att det inte alls liknar färdigt moment och det kan ju vara bra när man håller på att experimentera. Jag kan säga att det är svårt att fota och samtidigt klicka med timing när hunden markerar rätt... ;-D

Nu var det storm och elände igen. Det är bara att stormsäkra och boa in sig och vänta ut ljuset. På förmiddagen var det dock bra väder. Först var det hästarnas stund. Jag började lite i paddocken med Junge, men han var så mjuk och lyhörd att jag var tvungen att rida därifrån...Knasigt va´. Jag har ett mentalt problem där. När han verkligen lyssnar och bjuder till blir han som "smör" och då blir jag så osäker. Jag är rädd att jag skall göra fel och så tycker jag synd om honom för att jag är osäker, antagligen är otydlig och säkert ett kaos av signaler. Då måste jag sluta. Idiotiskt, jag vet, men kan inte låta bli. Ska jobba mentalt på det. Sedan red vi ut. Det var jättekul. Vi red off-road och det tycker både jag och Junge är roligast. In mellan träd, över fält, bland stenar och brôte. Minsta vridning av mina axlar eller höfter lyssnar han på och vi kryssar hit och dit, vänder för att det inte går att rida ett steg till i den riktningen och provar en ny o.s.v Ibland måste jag hoppa av för det inte går att ta sig fram ridandes och då lufsar han som en hund i mina fotspår och står sedan stilla vid någon sten sller stubbe så jag får klamra mig upp igen.Han är så sjysst och hörsam att jag vill gråta ibland....Väl hemkommen började det blåsa på och det fick bli hundträning inne.

Triano var en härlig häst. Tyvärr fick jag inte ha honom hos mig länge blev han bara 14 år...Förresten... detta är nog de enda bilderna på honom när han är ren....han trivdes definitivt bäst täckt i lera.

Nu när jag ändå håller på; här kommer en bild på Peter och Queenie när det begav sig....

Sitter här mitt i natten och grejar med min hemsida i vardande. Skannar lite gamla bilder och hittade denna på fyra av K-valparna.Nemårs Kiro, Nemårs Kajsa, Nemårs Krissi och Nemårs Kamp.Söta eller hur.....

Idag har jag varit ute i det verkliga livet - IRL. Jag har varit på en skola och pratat mångfald med ett gäng lärare. Det är otroligt givande jobb och jag är verkligen privilegierad. Varje gång man träffar människor och diskuterar dessa frågor så får man ett nytt perspektiv, en ny tanke, ett nytt frö. Men efter ett pass fullfokus på mångfald och dialog är det också skönt att komma tillbaka till de mer jordnära delarna av livet.

Det är för att oskadliggöra dem! De är inte så gapiga när det ömmar i fötterna och de springer inte så fort barfota på grus ;-).Jag har skott min, och nu har jag en pitt-tis eller shett-bull eller.... ja vad är det egentligen??? Min lilla söta Casino har blivit ett veritabelt monster! Nä, så illa är det inte. Han är allt väldens goaste fortfarande, men om man säger som så; Det är INGEN barnponny. Han var jäklig innan men nu är han ännu värre. Han blir ju liksom lite yvigare i sina energier. Springer, kickar, gör levader, caprioler och allt vad gud skapat. Han springer fram till Junge och hoppar upp och biter honom i strupen.Han har attityd. Han är pigg, glad, busig och kollar vilka beteenden som lönar sig och om han kan skrämma någon :-D. När han vet vad som ger utdelning är han samtidigt världens trognaste polare. Det är därför han inte biter eller sparkar mig (ÄN!), men jag känner att jag inte kan garantera att han inte mosar någon annan. Jag får nog sätta upp varningsskyltar HÄR BOR JAG - SHETTIS - INGÅNG PÅ EGEN RISK! Peter tog två steg bakåt en dag när han kom. - Aha! Han är rädd för mig! Honom skall jag skicka en enkel till månen! Som tur var var Peter modig och kunde gå emot honom. -Okey, du var väl inte rädd då. Skit samma, jag går och käkar istället! tycktes Casino tänka. Hovis tänkte han också plantera på månen. Han lättar både bak och fram och blir verkligen skitsur, men lika snabbt blir han glad igen. Jag ÄLSKAR honom! Casino alltså.Idag när jag var ute och red i skogen hörde jag något som brakade. Då kommer han i hundra knyck. Galopperar ikapp oss. Prejar oss och slår bakut. Sedan far han som ett pop-corn mellan granar och tallar. Hoppar, skuttar, frustar och bara älskar livet. (Han hade krupit under staketet.) Casino fick följa med oss på vår ritt lös. Det gick finemang. Vissa sträckor fick jag gå av för vi inte kunde rida och då skall han gå närmst mig. Allt gick bra tills vi kom förbi grannens sommarhage som stod öppen. Där växte fullt av grönt gräs mitt i vintern, han gick in och där blev han kvar. Förresten, nu har jag fått en ny insikt...Jag vet varför man rider med fyra tyglar... och varför det är snabbknäppen på kapsontyglarna! Det är shettislasson!Jag fick hoppa av, plocka av kapsontyglarna och göra ett koppel till Casino så jag kunde få med honom hem. Annars hade han säkert stått där än! Vad lär man sig av detta? Jo att fötter skall vara skodda och att shettisar kan krypa!