Camilla tog en läcker bild....

Månne Christina tränar sitt med Digo?????

Efter en god natts sömn, vaknade jag vid sextiden och smög ut och tog en promenad med hundarna. Det är jättemysigt där fam Drangel bor! Lantligt och fint. Efter bortåt två timmars promenad gick jag hem för en kopp kaffe. Då vaknade morgonpigga Vera och vi pratade tills de andra, sömntutorna, vaknade.

Lite frukost och sedan vidare till Broknäs. Vi  stannade först till vid Uteke där hingstarna står. Där står också Carina Dahls hästar.

Vi började med Indigo. Denne vackre P.R.E hingst! Han är så skön! Jag lyckades inte ta så många bilder för jag glömmer mitt i allt klickersnack men tog faktiskt några på honom.

Christina testade lite target och att behärska sig. Han är häftig.

Sedan bar det av till de andra hästarna och ridhuset, där det blev en dag av targetande, bollputtande, mulen på marken och annat smått och gott. Det är bra övningar att börja med. De lär in principerna och tränarna får öva på sin TKFF.

                                                  
                            Foto: Camilla Drangel       

                                                  
                   Foto Christina Drangel

Speciellt intressant tyckte jag själv att det var med Vespa, Christinas lusitanosto. Vespa betyder väl geting på spanska??? Om det är så så stämmer det väl på henne.

Christina skulle shejpa mulen på marken med henne. Hon klämde sig nära, huvudet i skyn och stampade med frambenen i frustration. Det dunkade och sanden rykte. Christina försökte hålla henne på avstånd med kroppsspråk och att "skicka ut henne". Jag gick dit och lånade henne för att testa om och hur det funkade att ignorera, tänka på belöningsplacering och hålla kriterierna låga. Det var inte utan att jag var lite bekymrad om jag skulle fixa det. Det hade ju varit aningen pinsamt om det inte lyckats;-P.

Började med att försöka förstärka när fyra ben var i marken. Belönade henne mot bogen. Hade gärna velat att hon skulle dra sig bakåt för att ta belöningen men hon var som fastvuxen. Så småning om kunde jag förstärka att fyra ben var i marken och att huvudet var stilla. Samma belöningsplacering. Jag ignorerade att hon hade huvudet och bogen en cm från min kropp och att hon slog med frambenen nära knäskålarna ;-D.

Efter en stund började hon dra sig bakåt av belöningen och hon började ta något steg bakåt för att ta moroten.

Jag höll frekvensen hög och  då minskade slåendet med frambenen. Varje gång jag höjde lite för mycket kom frambenen - en sänkning igen, för att så snart som möjligt höja igen.

Så småning om kunde jag förstärka att hon höll huvudet åt vänster. Det svarade hon snabbt på och därefter kunde jag instället fånga den lilla sänkning som sker när hon tog tillbaka huvudet.

Så höll jag på en god stund. Efter ett tag inträdde det häftiga - hon ändrade attityd. Öronen började röra på sig, sedan frustade hon, slappnade av i hela kroppen och till sist stod hon med gott avstånd till mig, helt lugnt och kunde sänka huvudet mot marken. Det såg ut som om hon tänkte; " -Vad skönt! En som står oberörd och bara är konskevent...".  Nu kunde vi samarbeta och hon var i modus för inlärning. Då gick mulen på marken fort!

Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är ofarligt, jag säger inte att man skall göra så - det jag säger att PRINCIPERNA FUNGERAR! De fungerar bra om man tror på dem och vågar. Det är fantastiskt och öppnar så många dörrar till träning.

Jag förstår också om människor tycker att det inte funkar för det är inte lätt; det kräver att man kan sin TKFF, konsekvenserna och att man har tålamod och lugn. Detta sätt att jobba är ingen quick-fix för tränaren däremot känns det som att det går otroligt fort för djuret!

                                                  
                 Foto: Camilla Drangel

Efter att jag lämnat Broknäs och Stockholm bakom mig var det dags för nästa projekt - Gränsvallarna och Örebro. Jag skulle titta in och presentera mig för det var uppstartskväll.

På Örebro brukshundklubb hade ett glatt gäng samlats med Malin och Åsa i spetsen. Det räcker med att kliva innanför dörren så inser man vilket dundergäng det är frågan om.

Efter lite kaffe och presentation träffade jag min lilla spårgrupp som bestod av Lena, Git och Anita. Vi diskuterade igenom varje hund, ev. problem och lade upp strategier.

Hemma var jag vid ett på natten och det var bara att knalla bort till hagenlångtbortitok och hämta hästarna. Jag ORKADE inte gå två gånger, så det blev till att ta med fyra stycken samtidigt. Det var första gången, mitt i mörka natten. Inte så intelligent, ganska farligt, men de skötte sig fint. Inget prob alls! Tack för det mina älsklingar!!!!