I skogen blev det nya spår. Ett "vanligt" för Anita, ett par plockpinnspår till Lena och ett par spår med lång liggtid och leverpastejburk i slutet av spåret. Medan de låg till sig gick vi till Börje som höll i uppletande och körde det.

Lunch, lika god som vanligt, och efterföljande spårning.Gits flat som heter Labben :-D spårade bra. Han är ivrig men näsan är låg nu.  Anitas vovve gick återigen ett bra spår med var nonchalant och missade några pinnar. Vi beslöt att eftermiddagen skulle vigas till "plockepinnspår" också för denna vovve.

Vi släppte på Lenas hund. Den spårade som vanligt fint men hade mer bråttom än dagen innan. Tog första pinnen självständigt. Den låg öppet. Stor glädje! Lena sa att - Jag borde sluta nu. Det tyckte inte jag. Han kunde få någon pinne till och då fortsätter han och tar ingen mer. Attans, attans elände! Vad i hela friden??? Vi funderade på om han hade gått på ögonen när han tagit pinnarna och när de sedan låg mer dolda hade han gått förbi. F-n! Tänkte jag. Vad har vi lärt honom nu. Lena tröstade med att han inte tagit varken synliga eller dåliga. Så det var faktiskt bättre ;-D!

Medan jag lade ut fler spår fick gänget gå iväg och ta sista Lena-spåret sälva. Medans jag gick ut nya spår grämde jag mig och funderade på lösningar. Jag lade två spår till Git och fyra "plockepinnspår".

När jag kom tillbaka till bilarna sitter tjejtrojkan där. Hur gick det undrade jag? - Jättebra!!!! Sheger, Lenas vovve, hade plockat alla pinnarna, spårat noggrant. Jag hade även i detta spår gömt dem väl men han hade fixad det. Sista pinnen hade legat lite längre bakom snitseln än normalt. Lena hade trott att hunden gått över, linan hade trasslat.... och när matte trasslat färdigt i linan och tittar ner står hunden där med apporten och väntat! Helt enastående!!!!  Jag kunde andas ut! Frid på jorden!

En teori var att terrängen varit "lätt" med mycket vegetation på första och att spåret därför tagit över medans det andra var torrare och han var tvungen att vara noggrannare. Dessutom var han nog allmänt hetare på första än på andra...

Gits spår gick jättefint och Lena ville av förståeliga skäl inte gå mer spår denna dag eftersom hon var mer än nöjd med det sista. Det var bra för då fick Anita gå så länge hon ville i plockepinnspåret. De satt ju ihop så det blev fyra pinnar - längre avstånd med vinkel - fyra pinnar - längre avstånd med vinkel - fyra pinnar.... Hunden spårade som en gud, plockade pinnarna och Anita skötte sig perfekt (kom bl.a. i håg att ha kortare lina vilket jag var imponerad av).

Med andra ord. Jag kunde sova även denna natt (sedan jag hämtat hästar och lagt mig till ro).

Early morning igen!

Denna gång tog jag ut Essie vid skjutandet på morgonen. Det blev bättre. De första fyra vid platsen märktes inget speciellt men när det kom fler vid budföring (4-6 till) sänktes svansen. Ja,ja, det är som det är. Hem och träna.

Klickergrupp igen. Nu tog vi ut en hund i taget och tittade på speciella problem och diskuterade lösningar. En hund som nosade i marken mest hela tiden när det var paus. Matte tyckte att det var ett problem och hon fick klicka och belöna ALLT som inte var nosen i marken (och pissa ;-) )

Sedan hade vi en hund med metallapporteringen.  Hunden gillade den inte och var osäker gentemot föraren. Lång och intressant diskussion. Ordination frivilliga plockövningar. Avslappnat kroppsspråk. När hunden griper - het belöning åt andra hållet.

Vi kikade också på en hund som låg nära i fria följet. Där blev det belöningsplaceringen och backa till bak till sitta vid sidan, första halvsteget och några steg.... Funkade kanon.

 Vi hade en diskussion om stegen. Sista steget hoppas över. Går inte att "stoppa" med godis för hunden är rädd och hoppar då av åt sidan. Halt direkt efter fixade han ändå. Vi pratade om locking i riktning, men hunden var inte glad i godis. Sedan pratade vi fingertarget  de sista stegen i riktning som väl nere kan förstärkas med att hunden får bollen, hålla i den. Inte för hett alltså.

 Att snickra till bara de sista biten av stegen som man kan ställa någon annan stans för att bara kunna träna sista delen (och inte behöva gå hela stegen, eftersom den funkar bra) var en tanke. Kanske träna två på och två av som man gör i agility.....

 Matte skulle hem och fundera, tyckte nog att target lät intressant.

Jag kan bara konstatera att jag ÄÄÄÄÄÄLSKAR att klura. Det är ju det riktigt roliga....

Det var rise and shine vid halv fem. Om ni läst inlägget från dagen innan kan man räkna ut att det handlade om ca 2,5 timmars sömn. Som tur är funkar jag som en.... tja sköldpadda.... jag kan sova nästan hur lite som helst för att sedan sova hur mycket som helst. Jag kör ett "sovkonto" som jag kan dra över i bland och ligga på minus i bland. Björn kanske.... Skit samma.

 I vilket fall som helst så var jag klockan åtta i Örebro. Det hela började med platsliggning med skott. Jag lät Essi-pessi vara kvar i bilen. Såg att hon reagerade på skotten - inte bra :-(...

Sedan blev det dags för genomgång av klickerträning. Vi började i klubbstugan så att grunderna fanns teoretiskt. Sedan gick vi ut och provklickade. Det är svårt! Ett tiotal hundar, varav de flesta inte har klickat något förut. Ovana förare. Kort tid (vi hade ett par timmar allt som allt) gör att det är svårt att få ut något. Jag tror också att det är svårt att förstå att man måste ha med sig i stort sett hela konceptet och att man måste börja med frivilliga "enkla" beteenden; sitt, stå, fokus, target.... Jag vill så gärna att alla skall upptäcka hur häftigt det är att träna så här!

Det blev ändå ok. Man kan ju tänka att det är frösådd det är frågan om. De som blir nyfikna letar vidare och de som inte nappar har i alla fall ett hum om vad det innebär.

 Vid elvatiden bar det av till skogen. Väl framme blev det genomgång i spårgruppen och jag gick spår. Anita hade hennes mans hund och ville komma igång och spåra, samt lita på hunden. Hon fick två spår som var ganska långa. Lenas hund tog inte pinnarna och gick över vad som helst i spåret. Han ville bara SPÅRA! Lena hade tränat plockövning med spårapporter sedan kvällen innan. Till henne lade jag ett kort rakt spår med pinnar mycket tätt. Fyra på rad med sex meter emellan. De var också snitslade för att matte skulle kunna förstärka minsta titt.  Git träffade sin uppfödare denna dag så hon var inte med.

Medans spåren låg till sig hann vi äta. Åsa och Malin, som de änglar de är, stod och grillade bamsehamburgare och korv i skogen. Därtill sallad, dressing, rostad lök, saft o.s.v Fantastiskt!

Sedan var det bara att angripa spåren. Anitas gick kanonfint. De hade legat i ungefär 2,5 timmar och det var verkligen snustorrt i markerna. Hade något tapp men annars bra. Det gällde båda spåren. I bland gick hon av men hon var inte lätt att läsa när hon gjorde det eller ej. Enda ordinationen var kortare lina och låta henne fixa allt. Det var en prestation att fixa spåren så bra!

Lenas fick köra plockövning innan påsläppet. Jag försökte att gömma men han var helt ointresserad. Visste att det skulle bli spår och ville bara spåra. Väl i spåret gjorde han en dipp för pinnen, matte kunde förstärka men hunden sa bara "- Flytta på dig kärring! Jag ska förbi! Här ska spåras! Ur vägen!" Stretade på bra i linan vidare också. Spåra gjorde han som en gud. Nos i varje fotsteg, lugnt och systematiskt.

Vi lade nya spår som avlöpte ganska lika. Lenas vovve blev succesivt bättre med pinnarna. Skönt. Vi kände att vi var på rätt väg.

 Trött men nöjd bar det av hemåt för hämtande av hästar, fodring m.m Ja, jag åkte hem varje kväll. Galet, men vad gör man när hästarna bara kan gå åt ett håll i ravinen och när det är hemma det finns hösilage, kraftfoder, halmsäng och mindre mygg.....

Camilla tog en läcker bild....

Månne Christina tränar sitt med Digo?????

Efter en god natts sömn, vaknade jag vid sextiden och smög ut och tog en promenad med hundarna. Det är jättemysigt där fam Drangel bor! Lantligt och fint. Efter bortåt två timmars promenad gick jag hem för en kopp kaffe. Då vaknade morgonpigga Vera och vi pratade tills de andra, sömntutorna, vaknade.

Lite frukost och sedan vidare till Broknäs. Vi  stannade först till vid Uteke där hingstarna står. Där står också Carina Dahls hästar.

Vi började med Indigo. Denne vackre P.R.E hingst! Han är så skön! Jag lyckades inte ta så många bilder för jag glömmer mitt i allt klickersnack men tog faktiskt några på honom.

Christina testade lite target och att behärska sig. Han är häftig.

Sedan bar det av till de andra hästarna och ridhuset, där det blev en dag av targetande, bollputtande, mulen på marken och annat smått och gott. Det är bra övningar att börja med. De lär in principerna och tränarna får öva på sin TKFF.

                                                  
                            Foto: Camilla Drangel       

                                                  
                   Foto Christina Drangel

Speciellt intressant tyckte jag själv att det var med Vespa, Christinas lusitanosto. Vespa betyder väl geting på spanska??? Om det är så så stämmer det väl på henne.

Christina skulle shejpa mulen på marken med henne. Hon klämde sig nära, huvudet i skyn och stampade med frambenen i frustration. Det dunkade och sanden rykte. Christina försökte hålla henne på avstånd med kroppsspråk och att "skicka ut henne". Jag gick dit och lånade henne för att testa om och hur det funkade att ignorera, tänka på belöningsplacering och hålla kriterierna låga. Det var inte utan att jag var lite bekymrad om jag skulle fixa det. Det hade ju varit aningen pinsamt om det inte lyckats;-P.

Började med att försöka förstärka när fyra ben var i marken. Belönade henne mot bogen. Hade gärna velat att hon skulle dra sig bakåt för att ta belöningen men hon var som fastvuxen. Så småning om kunde jag förstärka att fyra ben var i marken och att huvudet var stilla. Samma belöningsplacering. Jag ignorerade att hon hade huvudet och bogen en cm från min kropp och att hon slog med frambenen nära knäskålarna ;-D.

Efter en stund började hon dra sig bakåt av belöningen och hon började ta något steg bakåt för att ta moroten.

Jag höll frekvensen hög och  då minskade slåendet med frambenen. Varje gång jag höjde lite för mycket kom frambenen - en sänkning igen, för att så snart som möjligt höja igen.

Så småning om kunde jag förstärka att hon höll huvudet åt vänster. Det svarade hon snabbt på och därefter kunde jag instället fånga den lilla sänkning som sker när hon tog tillbaka huvudet.

Så höll jag på en god stund. Efter ett tag inträdde det häftiga - hon ändrade attityd. Öronen började röra på sig, sedan frustade hon, slappnade av i hela kroppen och till sist stod hon med gott avstånd till mig, helt lugnt och kunde sänka huvudet mot marken. Det såg ut som om hon tänkte; " -Vad skönt! En som står oberörd och bara är konskevent...".  Nu kunde vi samarbeta och hon var i modus för inlärning. Då gick mulen på marken fort!

Jag säger inte att det är lätt, jag säger inte att det är ofarligt, jag säger inte att man skall göra så - det jag säger att PRINCIPERNA FUNGERAR! De fungerar bra om man tror på dem och vågar. Det är fantastiskt och öppnar så många dörrar till träning.

Jag förstår också om människor tycker att det inte funkar för det är inte lätt; det kräver att man kan sin TKFF, konsekvenserna och att man har tålamod och lugn. Detta sätt att jobba är ingen quick-fix för tränaren däremot känns det som att det går otroligt fort för djuret!

                                                  
                 Foto: Camilla Drangel

Efter att jag lämnat Broknäs och Stockholm bakom mig var det dags för nästa projekt - Gränsvallarna och Örebro. Jag skulle titta in och presentera mig för det var uppstartskväll.

På Örebro brukshundklubb hade ett glatt gäng samlats med Malin och Åsa i spetsen. Det räcker med att kliva innanför dörren så inser man vilket dundergäng det är frågan om.

Efter lite kaffe och presentation träffade jag min lilla spårgrupp som bestod av Lena, Git och Anita. Vi diskuterade igenom varje hund, ev. problem och lade upp strategier.

Hemma var jag vid ett på natten och det var bara att knalla bort till hagenlångtbortitok och hämta hästarna. Jag ORKADE inte gå två gånger, så det blev till att ta med fyra stycken samtidigt. Det var första gången, mitt i mörka natten. Inte så intelligent, ganska farligt, men de skötte sig fint. Inget prob alls! Tack för det mina älsklingar!!!!

Casino hade tappsko, Salle-Mannen skulle verkas och Robban skulle ha helservice på sina erbarmeliga fötter. Härlige hovisen Henrik kunde komma på onsdagmorgon och det var ok. Lite stressigt i och för sig eftersom jag skulle ha en visning av klickerträning för hund och häst på Broknäs på kvällen.

Först skoddes Casino. Han har blivit så snäll sedan han får stå i carporten och bli skodd. Som ett lamm. Han försökte inte en enda gång att bita eller skicka hovis till en annan planet. Står snällt trots att det är bökiga benet - höger fram. Det är svårt för hovis att komma åt och att få rätt läge. Det gör ju att det också tar längre tid och är lite "bändigt".

Salle-Mannen var ganska duktig för att vara en pungunge. Han har lite svårt med balansen och tycker att det blir jobbigt när man håller i benet lite länge... 

Redige Robban skötte sig mycket bra. Han är en ganska tokig häst med skön attityd och ett enormt lugn. Det var bra för honom att få på sig skor, det är mycket sten och grus i hagen och han har blivit ömfotad.

Medan Henrik höll på med Robban passade jag på att packa bilen. Det var bra för då kunde jag sticka så fort hästarna var färdiga. Emelie var visserligen också här men det känns alltid bra att vara kvar om det händer något.

Väl på Broknäs blev man som vanligt välkomnad med stora famnen av tripp, trapp, trull Drangel. Kiropraktorn var där och höll som bäst på att mixtra med Saffy. Jag han också se Drömmis longeras och Lordi ridas av Vera. Vera och Lordi passar mycket bra i hop pch Camilla och Saffy likaså.

På kvällen var det visning av klickerträning. Christina hade trott att det skulle bli sju förutom "husfolket". Det blev i knökfullt i kafeterian. Jättekul!

Vi gick igenom vad klickerträning är och inte är för att ha någon som helst bakgrund. Essie fick agera demohund. Sedan gick vi ner i ridhuset och Broknäsflickan Ciccis testade lite med sin flat. De skötte sig fint.

Sedan kom Bill in. Det var ett fullblod som var rädd för saker på marken och för miljöer. Honom bad jag att få låna och visa på. Det är svårt att ha både en ovan häst och en ovan människa som skall både lära sig och visa. Jag visade target och putta boll med honom. Det gick bra.

Det var många verkligt intresserade deltagare och många som redan kunde en hel del.  Jag har aldrig distribuerat så många klickers förut......

Trötta åkte vi hem till Christina, åt lite god mat och drack ett gott glas vin och pratade tills vi stupade i säng...

Jag har fått den ynnesten att inneha världens snällaste hingstunge. Lille Cazal (eller lille och lille han börjar bli ganska stor nu) blir ett år i maj. Jag har väl heta tider att vänta när han dansar flamenco med mig... men so far so good...