Tog en sväng med Junge off-road i skogen i dag. Det gillar han verkligen. Jag också. Han följer så fint och är enormt lättmanövrerad. Då tycker jag också synd om honom för han lyder minsta lilla signal... Han är verkligen en klippa!  Ännu mer synd tycker jag om honom när han skall skutta över något litet dike eller hoppa nedför någon häll. Min balans och följsamhet är ju inte direkt enastående :-P. Den är förvånansvärt illa när det blir förstora förskjutningar. Jag skyller på sadeln(för mitt fel kan det ju inte vara  ;-) ).

Jag rider i min vanliga sadel och med hellånga läder. Knasigt, men jag glömmer ofta korta stiglädren. Om man verkligen hade haft bra balans och vore duktig borde man ju kunnat balansera sig oavsett vad man sitter i. Med andra ord kan jag inte rida! Det kan ju bero på ålder, sadel, vikt och allmän senilitet, för jag kan inte komma ihåg att det varit så här förut. Som man har farit runt på hästar i alla hysteriska tempon både vertikalt och horisontellt!!! Kanske har det varit lika illa jämt men att man nu har fått fokus på minsta viktändrings påverkan på hästen och att man har just en känslig häst?!?  Kan man svänga hästen med en blick eller göra en sluta genom att bara tänka den så känns det lite grovt att tappa överlivet eller ”wobbla” i allmänhet...  

Ja, ja, nu mer rider vi inte så fort så det är något problem, men det är ändå en reflektion över ens okunskap. På agendan står därmed balansträning, diet, hjärngympa och införskaffande av engelsk sadel.....