Nyss inkommen från paddocken.....

Jag var riktigt ridsugen i dag när jag åkte från Värmland. Hade gott hopp och goda ambitioner. Kunde knappt vänta tills jag kom hem.

Jag har tyckt att jag gör mycket samma saker när jag rider eller arbetar vid handen. I dag hade jag hittat ridövningar som verkade spännande, varierande och intressanta. Tänkte att det skulle bli superbra. Hade t.o.m gjort kartor över övningarna (ridvägarna och böjningar) som jag hade med mig i fickan. Hoppfull och glad i hågen skred jag till verket.

Hur tror ni att det gick? Pannkaka förståss! Det gick ju inte att få till det. Vi var ju aldrig där vi skulle vara på kartan. När jag skulle påbörja sluta eller öppna in mot mitten, var jag redan i nästa hörn innan jag fått något att hända. Junge var spänd och möljde runt på ridbanan. Orsak - blåst och att det var kväll (då skall man äta när man är vid stallet, och inte vara på någon ridbana)!

Vad skulle jag göra? Jag kände att jag egentligen borde hoppa av och strunta i allt ihop, för det skulle bli helt fel och gå åt h-vete. Garanterat! Men jag var så sugen att rida och tänkte att strunt samma hur vi rider bara att vi rider....Normalt sett idiotiskt på Junge, ja på alla varelser.

Jag var faktiskt lite stygg. Ja faktiskt ganska stygg. Ja faktiskt väldigt stygg! (i alla fall i mina mått mätt). Jag tänkte att han MÅSTE ju kunna gå i nederänden av paddocken trots att han är orolig.... Jag måste ju genom att vara lugn och envis visa att det inte var något farligt, så jag red honom i små volter och serpentiner nere vid den hemska änden av paddocken... och det funkade!

Han gillade läget och lugnade ner sig mer och mer! Till slut gick han faktiskt några steg riktigt bra och då hoppade jag av och berömde och gav godis.

Av mina planer och kartor bidde ingenting. Jag fick sluta när jag äntligen kunde rida. Ändå har jag nog ALDRIG VARIT SÅ NÖJD förut som jag var i dag. Det kändes helt fantastiskt att Junge trots att han egentligen var "väldigt störd" kunde lugna sig och gå riktigt bra. Fantastiskt.

Kanske ska jag prova med mina kartor i morgon ;-).

Har dragit mig för att skriva, men eftersom många har frågat, måste jag meddela att Batman har kilat vidare! Inte så att han en natt flaxade iväg mot månskenet (har inte synts en stjärnhimmel sen midsommar, kanske därför..), inte så att han uppfångat mamma och pappas små ekon på sin radar och dragit, inte så att han hört Dracula besöka grannskapet och anslutit sig till honom.......

Nä, han har kilat vidare till de evigt mörka nätterna.... Låter lite dystert, men så måste det väl vara i fladdermössens paradis!?!!

Jag har varit på begravning till Ekshärad i dag. Tyvärr är det sällan man besöker sin hembygd trots att jag har en bror som bor här med sin familj.

Fick en tankeställare.....

Jag har bott länge i Västra Götaland är det ändå i Värmland och främst Ekshärad jag hör hemma till syven och sist. Trots att jag inte skulle kunna tänka mig att bo här, i alla fall inte nu, är det här jag vill bli begravd. Det är här mina rötter är. När man kommer hit igen känner man frid, trygghet och en enorm ro.

 Ekshäradsskytten. Det finns en historia/sägen om hur orten övergavs i samband med digerdöden och att den blev helt övervuxen av skog. 100 år senare eller så var en jägare ute och jagade. Han såg en fågel i en trädtopp och sköt på den. Det klingade till och pilen studsade tillbaka - det var den övergivna kyrkans kyrktupp som han sköt på och så blev Ekshärad hittad igen.

Ekshäringar kallas indianer av folk annorstädes i Värmland. Vad det beror på vet jag inte, men här är i alla fall totempålen.... Någon dag skall jag skriva vad allt är på den om jag orkar.

Ekshärads kyrka. Från 1600-talet. Inte en så fin vinkel, men ändå...

Vackert!

Kyrkstallarna där långväga kyrkobesökare kunde ha sina hästar. Nu är här hantverksförsäljning.....

Här vill jag bli begravd. Vill ha ett kors med spelande löv.... Det är vackert så det gör ont.