Har nu varit ute och "gnuggat sadel" ;-D.

Glad i hågen skulle jag ut och testa mina nya kunskaper och känslor från igår hemma, där Junge är lugn. Jag bad stackars Peter att filma och fota lite så att jag skulle kunna se hur det ser ut. (Junge var också lite blank och putsad från igår och det är bäst att passa på;-) ) Jag var verkligen peppad!

Och hur gick det? Åt skogen förståss. Han var JÄTTESPÄND! De andra hästarna stannade kvar i sommarhagen. Antagligen så hade han men från igår och eftersom jag själv var lite ambitiös blev allt fel! Stackars Junge och faktiskt stackars mig. Jag borde av slutat tid men jag var ju så sugen och jag ville så gärna..... Blev lite tuff i mina mått mätt. Provade att inte ta i honom och bara rida med sätet, men då staketvandrade han med mig!

Tittade på korten sedan och där snackar vi om påskjut utan bärighet!!!!

Fick en verklig svacka, grinade en skvätt (två timmar),  fick en Gin & Tonic av Peter och nu känns det bättre.

Jag förlitar mig på att Junge är en förlåtande individ, så i morgon är det på´t igen........

Några funderingar... 

Jag brukar som ni vet uttrycka att jag ”gnuggar sadel” eller ”krumelurar” mig på ridbanan. Det har blivit lite av en gimmick eftersom jag tycker mig vara för okunnig och oskolad för att beteckna det som ridning.  Många tänker nog att denna människa aldrig har suttit på en häst eftersom hon inte ”rider”.

Jag tror att det beror på vilken definition man har på att rida.  Jag tycker att alla rider hit och rider dit. För mig känns det som om hästen som fixar det mesta trots att vi INTE rider. Eller kanske trots att vi SITTER på dem.

Många gånger gör vi så mycket fel att det är ett under att hästen fattar vad vi menar. Nu är jag petig. Titta på när många "rider". Det gnuggas här, bankas där, puttas med sätet, dras i munnar, hängs än hit än dit. Hästen gapar för bettet inte passar eller man är för hård i hand. Vad gör man då? Inte börjar man fundera på vad som är problemet utan man drar åt nosremmen så att hästen inte kan öppna munnen med följd att den heller inte kan svälja. Många ryttare drar ner huvudet med tyglarna och då går hästen jättefint. Ryggen är sänkt, men man ”rider”. 

Vi tänker göra en öppna längs långsidan (på förekommen anledning  ;-D) vår tyngdpunkt säger, och då är det inte frågan om stora avvikelser – Gå in! Vi kompenserar det genom att använda tyglarna till att hålla hästen på linjen. Lyckas vi inte med det blir vi förbannade på hästen. Det gör inte jag eftersom jag inte anser mig kunna rida och därför inte heller kan ställa några krav på hästen. Gör inte hästen det jag försöker förmedla är det JAG som ger motstridiga hjälper, eller inte har lärt hästen vad hjälpen betyder. Om man anser sig kunna rida tror jag att det går lätt ut över hästen! Det måste då vara hästen som gör fel eller jävlas eftersom jag kan. 

Vad är ridning? För mig är ridning ett totalt samspel med hästen där inga hjälper (nästan) behövs. Där två väsen har smält samman och blivit en enhet. Där är jag inte än hi, hi, hi. Men att forslas runt på en hästrygg i olika tempon, i krumelurer och över hinder kan jag nöjaktigt och är det ridning så KAN  jag rida... ;-).

Vad är ridning för dig? Kommentera gärna!