Alla inlägg under november 2007

Av Ann-Louise Ryrvik - 30 november 2007 02:03

Jaha, såhär frampå natten börjar man få ågren och funderar över vad man skrivit och hur det kan tolkas... Det är då man får skriva förtydliganden/ändringar/varianter. ;-P


Att man kör hästspråk a´la´viftar när de blir närgångna är helt ok. Jag förstår det. (Däremot har jag sett många som får igång någonting helt annat  med detta bl.a på hingstar. Det blir en sorts kinky-lek. )


Sen må det vara hänt för det är ju att värja sig själv. (Det finns faktiskt ett läge där jag skulle agera; om någon av hingstpojkarna skulle få för sig att hoppa upp på mig. De har dock ännu inte tack och lov haft minsta tendens!) Jag tycker att det är en värre sak när man inte tänker till inför träning/inlärning.


Jag kan också bli mäkta imponerad av tex Ellen Ofstad som är råduktig på kroppsspråk och som har en positiv inställning till hästar. Där har jag mycket att lära, och jag försöker :-).


Det jag blir ledsen och förtvivlad över är när jag hör folk som tex skäller på sin häst när den inte står stilla. Har man träna detta? Tjänar hästen på att stå stilla eller försöker man hålla den still med att den får en tillsägelse varje gång den flyttar sig lite? Jag tror att man många gånger inte har tränat in det, man bara förutsätter att dem ska förstå kunna.


Jag tror också att en stor del av min frustration och att jag sticker ut hakan och är enkelspårig är för att jag har hittat ett sätt som passar mig och som jag tycker är alldeles extraordinärt effektivt. Jag säger inte att det är lätt, för man måste veta vad man gör, men när man väl får fokus och har redskapen så är det kirurgiskt effektivt och tydligt!


Hoppas att jag inte har trampat alltförmånga på tårna. Ber om ursäkt i så fall och bjuder in till kontra-attack!!!

Av Ann-Louise Ryrvik - 30 november 2007 00:27

En stor eloge till Emelie som har drivit projektet Team Rescue! Dessa kattungar hade annars gått ett ovisst öde tillmöte. Från att leva i ett industriområde bland lastpallar, asfalt, krossat glas och kraftig trafik har de små fått chansen att bli älskade kamrater och få värme, mat och omvårdnad.



Så söta de är tillsammans!


 

Snacka om att komma upp sig i smöret!


Av Ann-Louise Ryrvik - 29 november 2007 23:21

Team Rescue har varit i farten igen. Det började med att vi kämpade på i går kväll för att försöka få fatt i de två kvarvarande kattungarna. Ingen lycka. Vi hörde dem inte eller såg dem inte, så efter några timmar i regnet så gav vi upp.


Johan och Emelie på (s)kattjakt.



Johan fick följa med på jakt och gick in med liv och lust. Tyvärr inget napp...


I dag var det dags igen. Emelie var ledig men åkte till jobbet ändå frampå dagen. Jag skulle komma efter lite senare. Så ringde Emelie och hade lyckats fånga en! Superbra! Bara en kvar.


Jag lastade Essie i bilen för att kanske kunna nyttja hennes luktsinne eftersom denna kattunge var tyst av sig. Jag lastade ur Essie och vi började leta tillsammans med Emelie på gården bredvid där den synts senast. Ingen katt. Elände. Det vore ju hemskt att tvingas lämna en kvar...


Så kom en jobbarkompis till Emelie och ropade att den hade synts till bakom Granngården. Vi stack dit fort som attans. Väl inne på gården gick allt fort. Emelie gick lite åt vänster framför oss. Essie markerade tydligt och i samma ögonblick hade Emelie fått syn på den och fångade den med håven. Hon kan vara ruskigt snabb ibland den goda Emelie.


Efter stor glädje och någon kopp kaffe, började vi diskutera. - Vad gör vi nu??? Vi hade ett par spekulanter, men tills vi har levererat. Vi ringde och den ena katten kunde vi leverera direkt, den andra kattspekulanten verkade ha hittat en annan redan. Jag beslöt mig att Kompis fick stanna hos mig tills vi ev. hittar ett hem. Brorsan levererade vi till en förväntansfull matte och husse.


Kompis huserar nu i min sadelkammare tillsvidare, så får vi se vad som händer....



"Kompis" som bor i min sadelkammare.


"Kompis"



"Brorsan" som nu bor i Lilleskog.


"Brorsan"

Av Ann-Louise Ryrvik - 29 november 2007 08:51

...rakt in på nästa vinkling. (Heter det frispark då? ja, ja skit samma)

Jag hade i inlägget igår uttryckt mig otydligt och det var bra för då fick jag inspiration att uttrycka mig klarare =D! Livet är härligt!


Det är detta med att fostra hundar som tiken gör eller hästar som de fostrar varandra.


Jag är ingen häst och ingen hund heller. Om jag skulle försöka använda deras språk måste jag ju också vara säker att mina språkförsök uppfattas kristallklart. Hur svårt är det inte för oss att lära oss t.e.x ryska, swahili eller bara "klickspråket" som finns i några stammar i Afrika. Det är ju ändå mänskliga tungomål och vi kan gå kurser där vi får öva och övar och få det förklarat och tillrättalagt av människor som kan bägge språken.

Ni vet ju hur olika betoningar kan få olika betydelse och också hur olika ordföljd kan bli förödande. Vi vet att olika ord kan betyda olika saker i olika sammanhang o.s.v


Om vi tänker hur svårt vi har (i alla fall jag) att lära mig andra mänskliga tungomål, hur svårt ska det inte vara för oss att lära oss "hästiksa" eller "hundiska" till en förståelig nivå???? Speciellt med tanke på att jag inte ens kan skriva svenska på mitt modersmål så att andra med samma modersmål förstår =D. Det är väl också därför det blir konflikter mellan människor för att man missförstår varandra och att man i stället för att försöka kommunicera och förklara blir man arga på varandra. Utgår man från att andra "djävlas" eller är otrevliga så är det snart öppen konflikt. Samma med djuren. De förstår inte - vi blir arga för att de är olydiga - vi blir aggressiva och får sedan ett fientligt svar från djuret.


Tänk också på kroppsspråk. Hur ofta missförstår vi inte varandras kroppsspråk? Man tolkar in och läser av. Bara detta med hur långt man står ifrån varandra när man pratar skiljer sig åt på olika delar av jorden. Då är vi ändå återigen samma art.


Nu menar jag inte att man ska strunta i djurens kroppsspråk. Det är bra att ett hum om vad det kan innebära, däremot kan vi vara säkra på att vi ofta missförstår och missförstås.  Har man filmat djur och tittat på det i slow-motion så kan man se många subtila sekundsnabba signaler som gör att hela innebörden blir något annat.


Med utgångspunkt från detta resonemang anser jag att det är fel att gå på djuret, för att det är missförstånd det är frågan om. Klickerprinciperna funkar på alla med ryggrad och det är väl därför djuren blir så lätta att träna. De förstår/fungerar i strukturen. Vi har ett språk som vi kan kommunicera med och som gör att vi kan mötas på en arena som likvärdiga individer. Vi provar oss fram till vi uppnår samförstånd.

Tja, så tänker jag....



Av Ann-Louise Ryrvik - 28 november 2007 17:26

Fick denna ram av Lin när Kiro hade varit sjuk. Det var för en bild i ena delen och i den andra delen kunde man sätta ett tassavtryck av hunden. Det medföljde lera och kavel.

 Nu är den klar. Trots att jag är en mycket okonstnärlig person så tycker jag att det blev fin. Det är ett fint minne av Kiro den dagen han är borta. Tack Lin!





När jag ändå la in bilder passade jag på att muntra upp med en blomma;


-

Av Ann-Louise Ryrvik - 28 november 2007 08:49

Jag blir så ledsen och förtvivlad när man använder korrigeringar och "tuffa metoder" på sina djur med tanke på hur lätt det är att forma dem genom att vara lugn, trygg och förse dem med det de vill ha.


Som ett exempel.

På en promenad med Cazal så råkade han bajsa vid vägkanten. Jag tyckte att det var ganska bra med tanke på framtida ridturer och att man då slipper hoppa av och putta bajset åt sidan. Jag berömde honom och gav honom en morot för det. Några dagar senare råkade han göra samma sak och fick återigen beröm och morot för det. Sista långpromenaden bajsade han fyra gånger. Varje gång gick han åt sidan bajsade och fick belöning! Fantastiskt. Att det inte bara är slump kan man också se med att det följer med bibeteenden. Han ställer sig nämligen i en pose och vänder halsen lite utåt och vrider lite på nacken :-).


Ett annat exempel är lille Milou. När hästarna får sitt kraftfoder brukar han, när han ätit upp, komma till mig som då brukar mocka eller fylla på hö. Han kan bli lite pushig då. Han kommer nära och står i vägen. Jag kände att jag började bli lite irriterad på att han blev närgången. I stället för att bli arg och gå på honom så funderade jag på hur jag ville att han skulle bete sig i stället. Jag ville att han skulle hålla sig någon meter ifrån. Jag stod stilla när han var pushig och så fort han tänkte bakåt belönade jag. Det räckte med ett par, tre belöningar så tänkte han bakåt och hade ökat avståndet markant. Ponnyn var inte längre närgången och jag slapp bråka. Hade jag bråkat hade jag också skadat vår relation. Han hade kanske blivit rädd för mig eller också arg och det hade inte varit roligt. Och kanske viktigast - Hur skulle han kunna veta hur jag ville ha det? Vilken rätt har jag att "korrigera" honom för någonting han inte vet?!?!?!?!?


Det är väl som uttrycket; där hjärnan tar slut tar nävarna vid.... Jag skulle önska att man istället tog en liten funderare på "Kan jag lösa detta på något annat sätt?". "Kan jag lösa detta så att bägge parter vill samma sak?" Det är ju till fakto så att kan man få bägge att vilja samma sak är det stor skillnad mot att hindrar djuret att göra det den vill. Det blir ju naturligtvis ett mer pålitligt beteende.


Tyvärr tycker jag att många träningsmetoder bygger på att hindra djuret att göra det den vill. Man förutsätter att djuret alltid skall försöka komma undan eller att den ska förstärka sig själv om man inte har full kontroll.


Jag upplever att det finns en rädsla för att "låta djuret välja". Att det finns en rädsla för att om djuret får vara ett djur och en individ så kommer den att ta över, gå ur hand. Jag tror att det i grunden är dåligt självfötroende hos djurägaren.


Speciellt bland hästfolk. Jag vet inte vad man är rädd för. Ibland undrar jag om man tror att hästen ska stå där i hagen och smida planer för hur den en dag ska sticka en kniv i ryggen på ägaren.


Jag tänker på vad Klaus Ferdinand Hempfling sa på en kurs engång... "varje dag plockas en matsked häst ur hästen och en dag är den "död".... " Med andra ord; man låter inte hästen vara häst och respekterar inte den för det utan man kuvar och en dag är det bara skalet kvar. Den står där och hjärtat slår men det är ingen häst längre..... Ibland sker detta också med "mjuka metoder" också. Man vågar inte släppa kontrollen och låta hästen vara främst häst och hunden vara främst hund.


Detta betyder dock inte att jag tycker att man inte ska träna med dem, men som jag ser det så måste man VÅGA lita på inlärningprinciperna och låta hästen/hunden vara frimodig. Låta den prova vad den tjänar på.....

För mig är i alla fall det häftigaste, och anledningen till att jag tränar, att jag som människa möter hästen som den häst den är och hunden som den hund den är, och att vi i det mötet kan kommunicera och känna enhet, förtroende och respekt. Trots att vi är olika arter.


Frukten icke, I människor! Djuren äro icke våra fiender utan våra vänner!!! ;-D



Av Ann-Louise Ryrvik - 26 november 2007 09:28

Ibland kan jag bara känna att jag är världens lyckligaste!


Jag har en otrolig man, en fantastisk son och underbara vänner!

Jag bor i ett hus där jag trivs och har lyckan att få ha fyra trevliga hästar, tre härliga hundar och två tuffa katter!

Jag jobbar med det jag älskar och genom jobbet träffar jag trevliga och berikande människor!

Jag har hela tiden möjlighet att utveckla mig själv i det jag tycker är roligt och intressant!

Varje dag är en fröjd och livet är härligt!


Av Ann-Louise Ryrvik - 26 november 2007 08:46

När jag ändå är inne på "lycklighetsbiten" (spyr ni nu?) så kom jag på detta om vilka de lyckligaste stunderna är...

Fick en tanke i helgen... En av det saker som gör mig lycklig är när man kan ge andra människor inspiration och aha upplevelser. Det är härligt. En annan sak som gör mig om möjligt ännu gladare  är när man ser att hund och förare "får till det " och får "en ny dimension". När man ser hur glad och lyckligt förvånad ägaren blir på gränsen till tårar och hur nöjd hunden blir över denna glädje.


Det är nog därför det är en ynnest att få vara instruktör.

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6 7 8 9
10
11
12 13 14 15 16 17
18
19 20 21
22
23
24 25
26
27
28 29 30
<<< November 2007 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards