Direktlänk till inlägg 28 november 2007

Jag blir förtvivlad

Av Ann-Louise Ryrvik - 28 november 2007 08:49

Jag blir så ledsen och förtvivlad när man använder korrigeringar och "tuffa metoder" på sina djur med tanke på hur lätt det är att forma dem genom att vara lugn, trygg och förse dem med det de vill ha.


Som ett exempel.

På en promenad med Cazal så råkade han bajsa vid vägkanten. Jag tyckte att det var ganska bra med tanke på framtida ridturer och att man då slipper hoppa av och putta bajset åt sidan. Jag berömde honom och gav honom en morot för det. Några dagar senare råkade han göra samma sak och fick återigen beröm och morot för det. Sista långpromenaden bajsade han fyra gånger. Varje gång gick han åt sidan bajsade och fick belöning! Fantastiskt. Att det inte bara är slump kan man också se med att det följer med bibeteenden. Han ställer sig nämligen i en pose och vänder halsen lite utåt och vrider lite på nacken :-).


Ett annat exempel är lille Milou. När hästarna får sitt kraftfoder brukar han, när han ätit upp, komma till mig som då brukar mocka eller fylla på hö. Han kan bli lite pushig då. Han kommer nära och står i vägen. Jag kände att jag började bli lite irriterad på att han blev närgången. I stället för att bli arg och gå på honom så funderade jag på hur jag ville att han skulle bete sig i stället. Jag ville att han skulle hålla sig någon meter ifrån. Jag stod stilla när han var pushig och så fort han tänkte bakåt belönade jag. Det räckte med ett par, tre belöningar så tänkte han bakåt och hade ökat avståndet markant. Ponnyn var inte längre närgången och jag slapp bråka. Hade jag bråkat hade jag också skadat vår relation. Han hade kanske blivit rädd för mig eller också arg och det hade inte varit roligt. Och kanske viktigast - Hur skulle han kunna veta hur jag ville ha det? Vilken rätt har jag att "korrigera" honom för någonting han inte vet?!?!?!?!?


Det är väl som uttrycket; där hjärnan tar slut tar nävarna vid.... Jag skulle önska att man istället tog en liten funderare på "Kan jag lösa detta på något annat sätt?". "Kan jag lösa detta så att bägge parter vill samma sak?" Det är ju till fakto så att kan man få bägge att vilja samma sak är det stor skillnad mot att hindrar djuret att göra det den vill. Det blir ju naturligtvis ett mer pålitligt beteende.


Tyvärr tycker jag att många träningsmetoder bygger på att hindra djuret att göra det den vill. Man förutsätter att djuret alltid skall försöka komma undan eller att den ska förstärka sig själv om man inte har full kontroll.


Jag upplever att det finns en rädsla för att "låta djuret välja". Att det finns en rädsla för att om djuret får vara ett djur och en individ så kommer den att ta över, gå ur hand. Jag tror att det i grunden är dåligt självfötroende hos djurägaren.


Speciellt bland hästfolk. Jag vet inte vad man är rädd för. Ibland undrar jag om man tror att hästen ska stå där i hagen och smida planer för hur den en dag ska sticka en kniv i ryggen på ägaren.


Jag tänker på vad Klaus Ferdinand Hempfling sa på en kurs engång... "varje dag plockas en matsked häst ur hästen och en dag är den "död".... " Med andra ord; man låter inte hästen vara häst och respekterar inte den för det utan man kuvar och en dag är det bara skalet kvar. Den står där och hjärtat slår men det är ingen häst längre..... Ibland sker detta också med "mjuka metoder" också. Man vågar inte släppa kontrollen och låta hästen vara främst häst och hunden vara främst hund.


Detta betyder dock inte att jag tycker att man inte ska träna med dem, men som jag ser det så måste man VÅGA lita på inlärningprinciperna och låta hästen/hunden vara frimodig. Låta den prova vad den tjänar på.....

För mig är i alla fall det häftigaste, och anledningen till att jag tränar, att jag som människa möter hästen som den häst den är och hunden som den hund den är, och att vi i det mötet kan kommunicera och känna enhet, förtroende och respekt. Trots att vi är olika arter.


Frukten icke, I människor! Djuren äro icke våra fiender utan våra vänner!!! ;-D



 
ANNONS
 
Ingen bild

Karin

28 november 2007 11:01

Klok är Du! Och inspirerad blir man av att både läsa vad Du skriver och få instruktörshjälp! Kram på dig!

 
Ingen bild

Ann-Louise

28 november 2007 11:42

Tack! :-)
Kram tillbaka!

 
Tina

Tina

28 november 2007 11:59

Verkligen bra skrivet. Det var en bra vinkling att man faktiskt är rädd och inte vågar låta djuret göra ett eget val. Varför utgår man ofta från att det blir katastrof om man ger djuret lite frihet.
Tina

http://workinglabs.wordpress.com

 
AK

AK

28 november 2007 12:10

Klokt och bra. I like!

http://bacillen.wordpress.com

 
Hundbiten

Hundbiten

28 november 2007 13:45

Du är både klok och duktig på att förmedla; en riktig lärare som jag gärna tar efter.

http://hundbiten

 
Ingen bild

Ann-Louise

28 november 2007 15:27

Va´ni är gulliga. Det är dock lite si och så med både kunskaper och förmedlandet :-P.

Däremot tar jag på mig skulden om min häst, hund eller höna inte gör det jag hoppats på. Jag är då dålig på att förmedla mina önskemål och dålig på att se vad de vill ha.

 
ylle

ylle

28 november 2007 17:03

Vad klokt och inspirerande! DEN metoden ska jag försöka, just nu börjar mina hästbebisar nämligen bli litet för mycket PÅ för de har sett mig som en rolig matmaskin (jag ger dem inte ur handen men kommer ju och fodrar) Men vågar jag (se där - rädslan!) ge dem morot ur handen utan att de blir bitiga? ska försöka i alla fall. Är så ovan vid puffiga ovana småungar efter tio år med artiga gentlemän.... kram Ylle

http://sammie.blogg.se

 
Ingen bild

Ann-Louise

28 november 2007 17:21

Absolut Ylle. Mina nafsar inte. Det är att förstärka det man vill ha. Får visa när vi ses.......

 
Ingen bild

ari

28 november 2007 17:48

Jag håller med dig! Det du beskriver är det jag upplever här på gården också..:-( Hästägarna har jo faktiskt ett val, de med. De kan välja mellan flera metoder och kan välja sin egen inställning till djuren. Jag blir så ledsen när de efter att ha börjat med positiv förstärkning går tillbaka till gamla stilen. Varför? För svårt? Att tänka själv? Eller är det för tufft att möta sig själv med alla ens brister som tränare?
Jag skulle gärna vilja lägga dina funderingar på min hemsida. Får jag?
Hälsn. Ari

 
Ingen bild

Ann-Louise

28 november 2007 18:13

Det får du så gärna Ari!! Skulle tro att folk blir rädda när hästarna vaknar ur koma... ;-P. Visst är det tragiskt!

 
AK

AK

28 november 2007 19:46

Jag har i dag haft världens genombrott i klickerträningen med lilla hästen!! Kolla min blogg! Och ta åt dig äran att jag fortsatt mjuka upp henne med mild behandling! Visst hade det varit enklare att klippa till henne och säga att hon inte får bitas, men det behövdes nog inte! ;-)
Koma stämmer nog ganska bra att hon varit i, ett koma där man bits och hotas för att antingen få vara i fred eller för att få som man vill.....slut med det nu, nu är det spetsade öron som gäller...inte hela tiden men oftare och oftare! Tack för inspirationen!

http://bacillen.wordpress.com

 
Lena

Lena

28 november 2007 21:39

Kan bara sälla mig till alla andra som håller med dig! Tror att det kan funka med de flesta djur. Eftersom det till och med funkar med en terrier så har jag svårt att tänka mig något djur det inte skulle funka på ;o) Har jag lyckats skryta för dig också om att jag "blivit av med" min stora skräck för hästar? Har ju i och för sig "bara" testat på Fran o Robban men vi får väl ta examensprovet hos dig någon gång... Är stolt som en tupp!! Kram på dig.

http://klingemaden.bloggagratis.se

 
ylle

ylle

29 november 2007 07:48

Hi- får jag bara sticka ut hakan och testa en tanke, man måste ju alltid kritiskt kunna ifrågasätta..? Om vi ska bete oss som HÄSTAR med våra hästar, då skulle vi visa hotfulla miner när vi vill ha bort dem från vårt närrevir (skaka på huvudet, kanske vifta med en arm eller höja ett ben och hota) och om gesten inte genast åtlyds så skulle vi bonka till så att den olydige rättar sig i ledet... för det är ju SÅ hästar gör mot varandra... Jag har aldrig sett en häst tålmodigt VÄNTA på att den som ska tillrättavisas eller ändra sitt beteende ska göra det av sig själv, och sen ge belöning... så hur förklarar man detta? Givetvis vill jag inte slå mina hästar, men... kom igen!!!!!!

http://sammie.blogg.se

 
Ingen bild

Ann-Louise

29 november 2007 08:34

Kanon Ylle! Det är bra att du ifrågasätter för om du tolkat mitt inlägg så har jag varit otydlig, och måste titta över det igen... Jag menar absolut INTE att jag ska vara häst när jag möter hästen eller hund när jag möter hundet!!!!! Jag är ingen häst och jag är heller ingen hund. Jag KAN inte deras språk! Däremot är jag en människa som kan möta en häst som verkligen är en häst och inte en robot (kuvad och avstängd). Jag vill ha en häst som frimodigt möter mig som den människa jag är.

(Daaa, nu måste jag verkligen läsa igenom inlägget igen för nu har jag uttryckt mig på ett helt åt fanders sätt!!!)

 
ylle

ylle

29 november 2007 14:42

Nää nu missuppfattade Du nog MIG... det är verkligen svårt det här med språk och tolkning, trots att vi har så många bokstäver att använda oss av. Kanske är det därför vi är så urusla, ofta, på kroppsspråk? Vad jag menade var att JAG idag gärna använder samma metod som hästar har mot varandra, dvs kommer en häst in för nära i mitt revir (i fickan eller i ansiktet eller överhuvudtaget för NÄRA) så viftar jag lätt med armen, bryr den sig inte tar jag i litet till. Det har ju ingenting med att SLÅ sin häst att göra, bara att tydligt visa att just HÄR där jag står är mitt revir, här bestämmer jag, håll Dig litet tillbaka. Jag blir inte arg eller störd, bara vänlig och bestämd... Det innebär inte att jag tror eller menar att jag är en HÄST, givetvis är jag en människa, som försöker möta hästen på ett sätt som båda kan begripa och finna logiskt. Jag blir också förtvivlad över människor som ryter, skriker, svär och slår sina hästar för att få dem att lyda. Jag vill verkligen INTE ha en robot-häst, har sett åtskilliga sådana! Så, är Du med nu? jag TROR att jag förstår hur Du menar, men det ska bli mer intressant att se det i verkligheten. DÅ kanske Du kan övertyga mig om att det funkar! Genom att visa! Men om jag i DAGENS läge med mina glada och påhängiga ungston bara står stilla och väntar, är jag rädd att de struntar i att jag står där eller att de verkligen SÄTTER sig i fickan!!!! Och hur ska då ett knippe morötter kunna få dem BORT när de bara vill HA dem...? Med min gamla artiga farbror tror jag snarare att den metod Du beskriver fungerar, han är känslig och pejlar mig som ett ekolod, han skulle säkert backa om jag gjorde som Du beskriver. Och han skulle aldrig DRÖMMA OM att försöka ta en morot från mig... inte en sekund. eeehhh....?
kram Ylle (som alltid måste pröva alla teser både i praktik och teori...)

http://sammie.blogg.se

 
Ingen bild

Ann-Louise

29 november 2007 15:01

Ah.. tror nog att jag förstod dig förut också, men nu blir det tydligare. Tack för att du ifrågasätter. Jag älskar det! Du har faktiskt fått mig att fundera mer och skrivit nästa inlägg "Frispark..." Flera saker ramlade på sin plats för mig idag. Tack!

När jag skriver korrigering menar jag inte våld i den meningen bara slag och skrik. Det jag menar är positivt straff dvs. man tillför något som minskar sannolikheten för beteendet. Men då missförstår fler.

Lite far jag efter konsekvensen... vad händer om inte hästen respekterar avståndet och kommer nära ändå? Ofta kanske man viftar mer. Om inte det åtlyds? Klatchar man till lite på hästen? Om inte det åtlyds? Tar man i hårdare?

Om hästen inte får moroten genom att gå nära. Enda gången hästen får morot är när den drar sig bakåt. På någon morotsbit fattar hästen var den får morot. Det är det som är grejen. Ju mer de vill ha moroten ju lättare är det att få dem att göra det vi vill. Tex hålla sig på två meters avstånd eller vad vi har bestämt.
Varje gång de drar sig närmre "stängs kakburken" varje gång de drar sig bakåt kommer moroten till dem. De förstår på två, tre morötter om timingen är hyfsat ok.

"Etiska" djur finns inte. Som Bob sa - Jag har aldrig träffat en etisk höna som gör saker för att jag ska må bra eller känna mig lycklig. Det samma gäller alla andra djur och människor. Vi uppnår alltid något vi vill ha (tex. respekt, social samvaro, lön) eller undviker obehag (skäll, onda blickar, sparken). Därför spelar jag helst på uppnå något jag vill ha istället för att få ett obehag, för den senare resulterar i en massa biprodukter såsom aggressivitet och rädsla hos djuret.
Din farbror tar säkert inte din morot för att han undviker ett obehag från dig såsom irritation eller onda ögat ;-).

Det ska bli SKITKUL att träffa dig!! Och jag måste förtydliga mig att jag tror inte att man SLÅR och SKRIKER åt dina djur. Jag tror att du är världens goaste med dem!!!

Kram på dig Ylle!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Ann-Louise Ryrvik - 21 januari 2015 16:47


  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 19:45


  Kompis the Cat! <3

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2015 08:38


     

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 januari 2015 21:23

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1 2 3 4
5
6 7 8 9
10
11
12 13 14 15 16 17
18
19 20 21
22
23
24 25
26
27
28 29 30
<<< November 2007 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se