Det är en del saker jag inte förstår. Ja faktiskt en hel del ;-P , men i detta fall tänker jag på några specifika grejer.

------------------

Jag har en kompis som frågar mig om råd.

- Vad tror du att jag ska välja alternativ A eller B?

- Jag vet inte.....

- Jo, säg! Hur skulle du göra?

- Tja, jag skulle nog välja alternativ B, bla bla bla för att jag tror att det är bäst.

- MEN, varför inte A? Jag tror att A är mycket bättre. Jag väljer A! (med anklagande röst.

- ?????

Jag förstår inte.... Varför frågar man då? Antagligen är det någonting sånt där kvinnligt. Jag har antagligen för mycket manliga hormon eller växte upp i en maskuliniserad miljö hi hi.

Jag har en vän som börjar berätta om någonting som inte fungerar. Man förbereder sig för att försöker lyssna, förstå och stötta. Men om man säger... ja ha, men så kan det vara ibland... så sekunden senare funkar allt så bra så.

- Jag har problem med hunden när bla. bla.

- Ja, det är inte alltid så lätt..... det händer att min också .... ibland känner jag också så... gör också fel..

- Fast han är faktskt helt jätteduktig....fantastisk....går så fint så... är faktiskt världsbäst... VM = no pix! (andemeningen - jag är mycket bättre än du är!)

- ?????

Jag förstår inte. Varför öppnar man med ett problem och så meningen efter så är det inget problem?  Vill man bara visa hur duktig man är (fast man vet att så inte är fallet) eller är man rädd att tappa mark?  Tja, who know...

--------------------------------------

Jag har en vän som har skaffat en ny hund. Hans gamla dog hastigt och tragiskt. Nu har han fått tag på en omplaceringshanne. Jag såg verkligen fram att träffa hans nya hund som jag tog för givet skulle vara glad, spontan och framåt. Hunden var strykrädd! Hoppar ur bilen och har klara flykttendenser!!!! Det är än glad och positiv hund, men man ser i hela kroppsspråket hur han behärskar sig. Det tindrar till en frimodig liten kille någon sekund innan han "kommer på sig själv" och blir låg och passiv.

Jag fattar inte hur man kan göra så mot ett djur! Jag fattar inte hur någon kan hantera ett djur på ett sådant sätt att de blir sådana.  Ser man inte hur illa de mår? Det svider i hjärtat på mej när ser en ung hund som inte vågar vara sig själv och är strykrädd. Hunden vågar inte ta något som helst initiativ, stackarn och så fort han känner sig minsta osäker så ormar han sig in vid Lasses vänster sida. Det verkar vara ”enda säkra platsen”.

Hunden råkade trampa husse på skon, då kastade sig hunden handlöst bakåt nedåt. Han har antagligen upplevt en och annan spark kan man misstänka....

Husse klickade lite på honom och jag stod bredvid  och tittade. Hunden såg nästan glad ut ett tag, men helt plötsligt vågade inte hunden inte längre. Det känns nästan som om man har stått bredvid honom och väntat att han ska ha begått misstag som någon bredvid korrigerar. Kan någon verkligen träna på detta sätt på 2000 talet?????? 

Nu vet man inte om det är så, men man kan ju misstänka. Samma sak om någon försöker ge honom en godis. Då springer hunden och GÖMMER sig. Det är inte så att den är dålig i övrigt, men man ser att han har taskiga erfarenheter av vissa situationer.

Jag förstår över huvud taget inte hur man kan göra så mot sin hund.  Jag förstår inte vem som uppskattar att de är sådana. Antagligen tycker man att det är ”en lydig hund” och inte ser hur kuvad den är.

 Jag förstår inte....