I dag har jag varit till Karlstad med Kiro. Jag tyckte nämligen att det luktade lite illa ur hans mun igår, nästan lite varigt. För att vara så gammal har han bra andedräkt annars. Jag blev orolig för att det skulle vara något fel med någon tand. Ringde till favvo Solstadens smådjursklinik och hade turen att Jörgen jobbade i dag. I morse drog jag i väg med Kiro, Puppis och med Annika som sällskap.

Att komma till Karlstad, till kliniken och till Jörgen är alltid underbart. Alla är duktiga, glada, trevliga och de är fina med djuren. (Om ni som läser bor så att ni kan gå där, rekommenderar jag er verkligen att göra det. Jag har varit hos Solstad och Jörgen i 15 år minst och ALLTID varit nöjd! Nu åker jag gladeligen 18 mil enkel väg!)  Puppis som var med på studiebesök var välkommen också och alla hälsade och duttade med honom. Det är säkert bra för honom att följa med och se hur gamle trygge Kiro beter sig hos veterinären, och att få stifta bekantskap med miljön utan att det ska pillas och petas på honom. Han var jätteduktig och positiv.

Det är skönt att ha ett ställe som man litar på och som man blir väl bemött på, speciellt när det är jobbiga saker på gång.... I vintras var ju Kiro dålig och när jag väl stod där vid disken tappade jag kontrollen och började grina hejdlöst. Då tog tjejen i receptionen tag i saken och erbjöd sig att hjälpa mig, ge mig kaffe, vatten eller om jag ville vänta ute skulle hon hämta mig sedan eller komma ut med veterinären till bilen om jag ville det......

Att jämföra med: Obs! Detta är en ANNAN klinik!!! 

Jag skulle avliva min gamla schäfertik  som var 12,5 år och som fått någon hjärnblödning eller så, för hon kunde inte resa på sig och kunde inte gå/stå. Eftersom hon var "nästan borta" tyckte jag det var dumt att köra henne så lång sträcka för att få en sista spruta. Jag tänkte att det kan ju i alla fall inte min mer närbelägna klinik misslyckas med...... Den ligger 7 minuter bort.  Jag åker dit. Får ett trevligt bemötande av sköterskan och blir visad ett rum dit vi/jag bär in Queenie i och där det också ligger en pläd på golvet där vi lägger henne. Jag tänkte att de skulle ge henne sprutan där, där hon ligger mjukt och inte riskerar att ramla ner.  Jag var naturligtvis jätteledsen. De var min första hund och min trogna vän.

När veterinären kommer in säger hon bara - Lyft upp henne på bordet! lite kort.

-Men.....men....men hon ska ju avlivas! Bara få en spruta....Kan hon inte få den där hon ligger?! stammade jag fram.

- Tror du jag tänker få ont i ryggen för att du ska avliva din hund!?!!! fräste hon fram mycket fientligt och spände ögonen i  mig.

Ok, tänkte jag, det är väl skit samma. Och lyfte upp henne på bordet, där hon sedan fick sin spruta.

Det gjorde så ont att behöva joxa med henne när hon var nästan död och hon inte kunde göra något annat än att bara titta och andas. Jag såg ju hur bekymrad hon var i sitt sårbara läge och att hon ändå fått lite ro och stillhet på pläden. Jag betalade och gick, och lovade mig själv att jag aldrig, ALDRIG, skulle sätta min fot på det stället igen. (Det var nämligen inte första gången det hade varit strul där.) Kanske hade veterinären haft en dålig dag, men man kan inte säga så ändå, speciellt inte i ett sådant läge som avlivning. Nu är jag ganska "hård" av mig, bonne-unge som jag är, men tänk om det varit "tant Agda 97 år" med sin älskade Fluffy......

Hos Jörgen på Solstadens smådjursklinik kikade man på Kiro på golvet, trots att jag t.o.m frågade om vi skulle lyfta upp honom på undersökningsbordet. Han är dessutom både modig och ganska frisk. 

- Nä, vi försöker kolla honom här så vi inte riskerar att han ramlar ner! sa Jörgen. Trots att Kiro var måttligt nöjd över att vi skulle joxa inne i munnen på honom så tappar Jörgen aldrig tålamodet. Han försöker igen.

Han är också så bra, Jörgen, för han ger alla alternativ, förklarar så bra och rakt, fördelar och nackdelar och man får ta beslut själv.

Nu såg han inget när han tittade, men det var svårt att se längst bak och i svalget. Jag tog beslutet att vi skulle ge lugnande så att vi verkligen var säkra att det inte fanns någon varficka någon stans långt in.

Jörgen såg ingenting konstigt nu heller och tänderna såg fina ut för att vara en gammal hund. De var ju naturligtvis nötta och så, men annars fina. De två molarerna hade lite tandsten som en av tjejerna tog bort. Även det på golvet!!! Annika sa sen att hon förstod varför jag körde så långt för att komma till veterinär.

Det känns skönt att han är genomkollad vad gäller tänder och han inte hade något konstigt med hjärta och lungor. Blodprov togs också. Lukten kan ha kommit från magen och jag skulle hålla koll på om den kom tillbaka... (Tänkte faktiskt att han kan ha ätit något skit, men man vill ju inte chansa. Bättre att åka en gång för mycket än en gång för lite.)