I dag har jag varit med en kompis och hennes dotter till veterinären. Timmen var slagen för deras gamla flatcoated retriver. Daisy, som hunden hette, hade varit pigg ända till förra veckan, då hon började bete sig konstigt. Matte ringde mig och sa att hon trodde att det var slut nu. Det behöver det inte vara, tyckte jag. Hon kan repa på sig trots att hon hade uppnått en ansenlig ålder av 11,5 år. Veterinärtid beställdes för vård fast matte hade i värsta fall avlivning i tankarna. På någon dag blev hon sämre och natten innan veterinärbesöket kunde hon inte resa sig, gå eller stå över huvud taget.  

Vi begav oss ned till Distriktsveterinärstationen i Göta, Lilla Edet. Jag gick in och pratade med veterinären som var Lena Elovsson. Jag berättade hur läget var och att det var frågan om avlivning nu. Lena var helt suverän! Lugn, vänlig och respektfull både inför hundens avslut och inför de anhörigas sorg. Vi fick köra på baksidan där det var lugn och ro.  Hon kom först ut och gav insomningsspruta i bilen. Sedan gick hon in och gav matte och lill-matte tid att ta farväl. Tid att klappa. Tid att gråta. Tid att förstå.

Sedan kom hon ut med avlivningssprutan. Det gjordes lika lugnt, fint och värdigt. Nu fanns också tid att ensamma i lugn och ro ta farväl och klappa till sista andetaget drogs och till hjärtat slog sitt sista slag. Det blev ett värdigt slut för en älskad familjemedlem!

Hunden slapp bäras in i kliniken. Hunden slapp överhuvudtaget lyftas eller stressas. Hundägarna fick också den tid och enskildhet de behövde och allt sköttes helt proffisionellt! Ett stort tack till Distriktsveterinärstationen i Lilla Edet och till Lena Elovsson!