I morgon smäller det. Hoppas inte ordagrannt ;-). Jag och Loke ska börja lite mer ordnat och fokuserat arbete. Fram tills nu har vi bara känt in varandra. Han är en intressant liten prick.

Liten och liten, vet jag inte. Han är ju inte hög men desto grövre. Han är hårig som få och har ett sätt att titta på mig som är svårt att bedöma.

Varje gång jag är hos honom känner jag mig studerad, iakttagen, med ett sorts stillsam reservation. Han står där lugnt och tittar under allt hårburr och det enda jag får för mig är att han rannsakar mig. Han mönstrar mig uppifrån och ned och jag vet inte riktigt om han gillar det han ser.

Det är stor skillnad på mina fyra andra och på denne norske herre. De andra pojkarna kommer rakt fram med öppen blick och säger; - HEJ! Vad ska vi göra? Med dem behöver man inte frukta att vända ryggen åt, krypa under magen på dem, hänga över dem eller lägga sig ner på marken. Det skulle jag INTE göra hos Loke (än). Kanske beror det på att han är ohanterad? Att han är ganska ny hos mig? Att han är 4-årig hingst? Att han går ensam (även om han kan mula de andra hästarna, och äter hö tillsammans med dem)? Att han har ett annat kynne?

Jag tror att han gillar mig på något sätt och han ser nöjd ut när jag kliar och grejar med honom. Får dock fortfarande känslan att det är så länge det passar honom. Passar det honom inte tror jag det kan smälla.

What ever, intressant ska det bli! (Jag får väl passa på att skriva ett testamente innan jag ger mig i kast med mörkrets furste ;-) ).

Mörkrets furste? Nej mammas lille snutt....

Nu vet jag varför akademiska ryttare har ett glas i ena handen. Det innehåller positiv förstärkning :-). Både till ryttare och häst.

Jag var nyss ute och gav kvällsmat till hästarna. Gubben höll mig sällskap. Med sig hade han ett glas vitt vin. Salle och Casino blev helt tokiga. De skulle bara smaka. Salle tyckte att det var jättegott, så han ville ha hela glaset. Det fick han inte, för det är lite väl tidigt att börja dricka vin när man är kanppt tre år ;-). Casino tyckte också att det var fina grejor, men som sagt Salle blev som galen. Kanske var det ett spanskt vin =D!?!

(Frågade gubben men det var chilenskt.)

.... från Ellenkursen.

Detta var en jättenyttig kurs för mig. Jag blev tvungen att definiera för mig själv hur jag ser på klickerträning. Vad det är för mig och vad det är som jag gillar med detta träningssätt. Detta för att jag på lördagen ”inte riktigt kände igen mig”. Intressant var att jag insåg på söndag att mycket var likt, fast vi jobbar på lite olika sätt. Det är lätt att bli hemmablind.

Ellen använder inte klickerdosan utan rösten. Det kan vara olika ord och ljud, och de har också olika entusiasm, olika glädje. Genom det läggs mer värderingar i själva ”klicket”, vilket hon ser som en fördel. När något är rutin, minskar entusiasmen naturligt och då höjer man automatiskt kriterierna. Entusiasmen dyker upp igen när högre kriterie uppnåtts. På så sätt får man en automatisk progression .

Jag kan förstå hennes tanke, eftersom många klickertränare lätt blir mekaniska och lätt står och stampar. Den entusiasm hon pratar om tycker jag att jag lägger efter klick el. "bra". Mina ovationer kommer efter klick, som en del i belöningen i samband med godis/lek/kli.

När jag pratade med henne om detta med att en klicker eller ett distinkt kort "bra" har sina fördelar eftersom signalen är kort, likadan varje gång och att man kan fånga mindre rörelser. Det höll hon med om men, men menade att det är ett mindre problem. Det viktigaste är att veta vad man vill ha och att tajma det, och för de flesta är det problem nog. Sant!

Ellen vill inte heller att hästarna ska bjuda beteenden frivilligt. Det har ju varit väldigt "provokativt" för mig eftersom jag anser att det är den klara fördelen med klickerträning och det som skiljer ”vanlig positiv träning” från klickerträning. Jag fick dock förklaringen till hennes åsikt och om jag förstod det rätt var det främst för att inte människor som inte har kontroll på vad de gör riskerar att få problem. Hästarna är stora djur och kan bli farliga. Om hästarna blir ivriga, erbjuder frivilliga beteenden, bufflar kan det gå över styr om man inte vet vad man gör och inte kan kontrollera det. Risken är då att människor blir rädda och då slutar de helt med att belöna hästen, för att den blir jobbig, och istället återgår till traditionell träning. Jag kan köpa det argumentet också. 

Denna fråga dök även upp flera gånger även utanför kursen. Frågan om frivilliga beteenden, hästar som blir jobbiga och frågan om att lära ut.

Jag har fått fundera en hel del på detta. Jag har ju förut inte sett det som ett problem. Mina hästar har (ännu måste jag väl tillägga ;-P) inte blivit jobbiga, pushiga eller nafsiga, tvärt om. Jag har heller inte hört att någon som varit hos mig fått problem. Å andra sidan har de flesta som varit hos mig också i grunden tränat hundar och haft koll på vad de gör på ett annat sätt kanske. Frågeställningen är absolut berättigad och kräver att man tänker till en extra gång vad man förmedlar. Kanske på sin plats med varnande ord.....  Många vill ju heller inte ha en vaken häst utan trivs bäst med en som är ”lydig” och står där man ställt den.

Jag kommer dock att fortsätta med mina frivilliga beteenden, min klicker eller korta mekaniska "bra" eftersom jag förhoppningsvis har koll på vad jag gör och vad jag får. Däremot har jag fått en ökad förståelse av att andra kan se det annorlunda.

Söte, gullige, gode lille Milou! Jag älskar dig!

Vackra ögon!

Människokär!

Mjuk som ett gosedjur!

Modigaste och tuffaste killen i stan!

Söt och charmig kallblodstravarjänta från helgens kurs. Hon är fösökskanin för ett fotfolk på bilderna :-). Lite förtjust blev jag.

...egen adventskalender!