Alla inlägg den 8 januari 2009

Av Ann-Louise Ryrvik - 8 januari 2009 21:38


Dessa grabbar är mina älsklingar. De leker och härjar och har görsköj mest hela tiden. Aldrig ett hårt ord, aldrig en konflikt de bara älskar varandra. (Som två tummar i sammar...ja ni vet vad.) Vill ni se mer bilder på Johan och Pupp finns det nog några på Johans (tynande) blogg.


 

Mammas gullegris. 


Coola grabbar.


Bus i blicken.


Alltid redo...

Av Ann-Louise Ryrvik - 8 januari 2009 20:42


 Efter inlägget för några dagar sedan har en massa har frågat mig om detta med affirmativ träning, så nu skriver jag ett litet (långt) inlägg om tanken bakom detta.......


Jag tränar fortfarande klickerträning och håller klickerkurser, men jag försöker förtydliga MIN väg inom klickerträningstanken. Det betyder inte att jag har rätt och någon annan har fel. Det finns nämligen inget rätt och ingenting fel. Alla vägar bär till Rom. Däremot kan det vara bra att definiera hur sin egen väg är, mao vad som känns rätt för mig. Ni som vet bättre kan ju skratta åt det, rycka på axlarna och se det som "en idiots bekännelser" ;-).

Nu hoppas jag att folk klarar att jag skriver denna beskrivning av min väg, utan att ta det personligt. Det är INTE tänkt så. Det är kul att man har många läsare som verkar vara intresserad av det man skriver, även om de inte håller med, och det är ju jätteroligt!   


Beskrivningen är lite i sin linda, så därför kanske inte inlägget är helt genomtänkt, men jag släpper det ändå. Antagligen är det oanat flummigt och omätbart men... Here You Go! Hugg människor, hugg :-D för det lär det bli ;-)!!!!!


----------------------------------------------------------------------------------------------


Vad är tanken bakom affirmativ träning eller som det kanske borde heta ett affirmativt förhållningssätt (eftersom jag vill att det ska genomsyra hela livet)?


Affirmativ betyder bejakande, bekräftande och det är så jag vill se träning och hela samvaron med både två och fyrbeningar. Träning och samvaro ska vara lustfylld. Det är två jämbördiga individer som möter varandra med respekt och ödmjukhet.Det är ett möte som syftar till att skapa samförstånd, tillit och förtroende och där interagerandets huvudsakliga mening är att göra samvaron enklare och mer konfliktlös.


Strävan är inte att man ska ändra sin ande, sitt väsen. Hästen ska vara häst, hunden en hund och människan en människa.  Människan kan aldrig bli en häst och hon kan heller aldrig bli en hund. Hon kan aldrig lära sig hästars språk eller heller hundars språk. Hon kan lära sig tolka och förstå en aning, men hon kan aldrig tala och kräva ett korrekt svar utifrån det hon tror sig säga, och därefter straffa. Det samma gäller för hästen och för hunden. De kan aldrig bli människor. Vi kan bara vara de vi är, men vi kan lära oss att agera utifrån våra sätt och förmågor på ett sådant vis, att vi kan samexistera med utbyte av varandra. Detta kräver ömsesidig respekt och lyhördhet.


Den praktiska träningen är bejakande och bygger därför till absolut största del på frivilliga beteenden och positiv förstärkning samt extinction. Fokus ligger på glädje, lyckande och självförtroende.Hänsyn skall tas till artens naturliga levnadssätt och den etiska aspekten skall alltid hållas i åtanke.


------------------------------------------------------------------------------------------


Den affirmativa träningen är egentligen klickerträning men med lite tillägg. Begreppet klickerträning är såpass spretigt att det inte räcker som definition för mig i alla lägen. Det kan inte förklara mitt förhållningssätt och vad som känns rätt. Klickerträning karaktäriseras av mätbara beskrivningar, vilket är bra, men jag saknar också en uttalad diskussion och en åtanke på det icke mätbara. Bl.a. saknar jag den etiska diskussionen.  Kritiken som ibland framförs mot klickerträning är förhållandet; tränare och lab-rat. (Det betyder inte att det ÄR så! Eller att JAG tycker att det är så inom klickerträningskretsar.) Jag vill bara förtydliga, att för mig är det viktigt att just UTTALA att det är frågan om en genuin respekt för samarbetspartnen. Kanske är det just det att man i klickerträningskretsar missat att uttala dessa ickemätbara aspekter, som ibland  skapar ett motstånd bland de som inte tränar klickerskt vilket är dumt. Vi har mycket att lära av varandra och vill inte bygga murar.


Jag tycker också att det är viktigt att respekt, ödmjukhet och intresse genomsyrar kontakten även gentemot människor både i och utanför träningssituation. För mej är det omöjligt att ha ett förhållningssätt när det gäller djuren jag tränar och ett annat gentemot människor som jag tränar. Jag vill att kursdeltagare som varit hos mig ska känna sig inspirerade, glada, bekräftade och duktiga. ALLA kursdeltagare oavsett om det är frågan om nybörjare eller rutinerade. Oavsett om deras mål varit att få hunden att sätta sig eller om de vill ha ett fint tävlingsmoment. Alla är lika värda och alla är värda lika mycket engagemang från mig.


Jag tycker att det är etiskt oriktigt att använda positivt straff och undviker det totalt. Har egentligen bara använt det ”med flit” för att få ned en av hingstpojkarna som fick iden att hoppa upp och rida på mig. (Lite väl svårt att ignorera ;-) ) Det har också räckt med två gånger och sen har det aldrig hänt igen peppar, peppar. I övrigt icke. Någon enstaka, enstaka gång har jag väl fräst åt någon hund men inte i träningssyfte utan som en ventil till mitt egna dåliga humör. Det är sådant som egentligen aldrig får ske, men man är ju trots allt människa. Samvetet fostrar mig dock så som sagt var, något enstaka tillfälle har det hänt. Vi har djur för att det är en hobby för att det är roligt och då ska det var det vara roligt för djuret också. Vi har egentligen ingenting att säga till om angående deras beteenden. De har inte bett att vara hos oss. Vi har tagit hand om dem och berövat dem deras frihet. Vill vi då att de ska göra något annat än vad de gör är det vår uppgift att lära dem det, och med belöningar, så att de tjänar på att göra det vi vill. Vi har aldrig rätt att straffa dem som jag ser det.


Orden ”ledarskap”, ”rangordning” och ”dominans” har jag skrynklat ihop och kastat bort. Det räcker med att leva med ett gäng hästar, ett gäng hundar och läsa lite modern forskning så är det ajöss med det. Det är så mycket mer komplext än så.  Orden betyder så olika för olika människor och har en tendens att sammankopplas med ”korrigeringar” och ”ta tag i”. Jag tycker att de värsta korrigeringstränarna gömmer sig bakom dessa termer för att få neja, hytta, rycka och nypa (helst på en helt oförstående, nervös hund – ”den vet minsann men den bara jävlas”.”Den testar vem som bestämmer” o.s.v.) och därför vill jag inte befatta mig med dem.  


Jag brinner för frivilliga beteenden och shejping, vilket inte är säkert att man använder även om man tränar under begreppet klickerträning. För mig är det dock så grundläggande att det inte kan förbises som en central punkt. Det är genom det fria valet som jag anser ett djupare enagemang uppstår. Därför är det viktigt att det är just frivillighet som råder så det inte är en chimär. Om att välja något annat än tränaren får alltför långtgående konsekvenser kanske det gränsar till icke-valfrihet. En extrem liknelse ”gör detta eller dö”. Valet finns, men är det ett reellt val?  För mig är det viktigt att tex hästen kan lämna mig och avbryta träningen om jag är dålig. Detsamma för hunden. Anser de att jag inte är värd deras intresse och fokus tycker jag att de både har RÄTT att lämna mig och att det är BRA att de lämnar mig. På så sätt kan JAG LÄRA MIG. JAG måste skärpa mig och tänka till, för problemet ligger hos mig, inte hos djuret. Där kan det aldrig ligga.


På häst försöker jag t.ex hitta en väg att minska träningen med tryck-eftergift. Att komma helt ifrån är nog omöjligt men jag försöker efter bästa förmåga, då jag sett att olika uppgifter utförs med olika engagemang huruvida jag utgått från ett fivilligt beteende som jag satt en ”tryckliknande”signal på (och sedan belönat) eller signalen i tryckform, eftergift och sedan belönat . Mina hästar beter sig olika beroende på hur det hela började. Kanske det är sådant som försvinner med tiden, men kan man undvika känns det bättre + att det är en utmaning.


Jag känner mig inte hemma, vilket jag skrivit förut, i den klickerträning som lägger sitt fokus på kontroll och begränsningar. För mig är det viktigt att våga släppa taget och ”go with the flow” och just släppa kontrollen för att få kontroll. Att man är trygg i sig själv och förvissningen att jag kan få träningspartnern att välja mig för jag har så mycket bra att erbjuda och inte för att det blir tråkiga konsekvenser om den inte gör det. Att våga möta sin träningspartner på samma nivå. Jag tycker att det är först då som man kan få ett fritt och frivilligt klimat. Bejakande och bekräftande!


Jag upplever, i vissa fall, att den kontrollernade klickerträningen är frågan om de gamla ledarskapsövningarna med den skillnaden att det positiva straffet har ersatts med negativt straff i form av timeouter och burar. För mig känns det inte rätt med en träningstanke där man känner sig tvungen att begränsa djurets möjlighet att ha någon form av frihet om den inte förtjänar det, eller om den inte lyder minsta vink. Där den inte får åtnjuta några ”privilegier” om den inte samarbetat i det JAG har tänkt mig. Det är inte det att det inte funkar, för det gör det med all sannolikhet, men för mig känns det inte rätt. Vi är dock olika och olika träningsmetoder passar olika personer. Man får hitta sin väg.


Jag vill att min samarbetspartner oavsett vilken art det är frågan om först har vatten, mat (hos häst fri tillgång till grovfoder), social samvaro med artfränder(hos häst lösdrift i grupp i varierande terräng), motion, närhet och SEN träning. Träningen och eventuellt tävlingen ska vara grädde på moset. Om jag vill träna och jag inte får det resultat jag önskar anser jag att det  är  mitt ansvar som tränare att lösa träningen med TKFF i träningssituationen och inte genom att begränsa djurets privilegier. Jag måste ifrågasätta min egen  tränarförmåga i första hand, djurets förmåga och egenhet  i andra hand och känner jag att jag inte kommer vidare utan att ta till dessa metoder, kanske jag borde omvärdera mitt val av hobby. Vill man få omgivningens beundrande blickar  på tex. prispallen måste det ske utan att göra våld på djuret, annars finns det andra individuella sporter att välja på. Sporter där man kan pressa sig själv och slippa blanda in någon annan varelse. Slippa blanda in en individ som inte har valt att vara med i den leken.  


För mig spelar det mindre roll om läpparna ler och man säger att man har ett positivt förhållningssätt, när utgångspunkten är att begränsa privilegier, att djuret ska förlora på att göra "fel" ("fel" för vem?) och att lära sig genom att misslyckas (för höga kriterier och för låg förstärkningsfrekvens). Det tycker jag är att ha ett negativt synsätt oavsett vilka enorma belöningar djuret får om det gör "rätt". För mig är det skillnad. En tankeskillnad. Eg. en väldigt stor skillnad. Ingen kommer undan neg.straff och det är t.o.m nödvändigt MEN när man har det som utgångspunkt skiljer det sig från mitt sätt.


Ledord är i affirmativ träning är

  • tillit
  • frivillighet
  • bekräftelse
  • respekt
  • nyfikenhet
  • glädje
  • förtroende
  • gemenskap
  • ödmjukhet 

 Jag är övertygad om att de flesta tränare oavsett om man tränar ”traditionellt”, klickerträning (kontrollerande eller ej ;-) ) eller tränar på något annat sätt skriver under på dessa ledord. Däremot känns det viktigt att uttryckligen uttala det!


Av Ann-Louise Ryrvik - 8 januari 2009 14:45


Oh, vad livet är underbart. I dag är det 4-5 grade plus ute och jag tinar upp. Jag avskyr vinter. Hade vi varit gjorda för vinter hade vi haft päls! I går kväll var det - 10 grader och det är INTE roligt.

Livet är underbart också för att jag i dag har haft min bästa träningsstund med Loke. Helt fantastiskt. Det känns som vi kommit mycket långt på vägen till varandra nu. In speaking terms.


Vi började med att han fick springa runt och härja lite. Det är ingen ide att kämpa mot naturkrafterna och hamna i onödiga konflikter. Efter en liten stunds studsande med anhalter hos mig för godis och klapp så  började vi greja lite. Måste tillstå att det krävs mod att stå kvar oberörd när han kommer dundrande, bakutsparkande och ruskande på nacken och ha förtröstan att han inte vill jämna mig jäms med marken. Att han hinner stanna. Att han har kontroll på vart benen skjuter. Men se - han hade kontroll och jag är inte platt.


Han fick bjuda vad han hade. Targt, sänka mulen, vända bort huvudet, ponnie-zen, fritt följande och ruskanden (lika bra att ta udden av ruskandet genom att ge snask för det ;-). Efter lite grejanden med lite pauser emellen så satte jag på grimma och det blev lite följa. I dag var han inte alls så offensiv och härjig utan lufsade med som en vovve, både när han var lös och i grimmskaft. 



(Försökte förresten belöna honom för frivilliga lägganden och rullningar. Men det var ingen bra idé. Provade tre gånger och varje gång blev han skitsur. Såg riktigt kränkt ut. Precis som jag gjort mig skyldig till något enormt etikettsövertramp, vilket jag väl antagligen gjorde också.  Första gången trodde jag att det var för han blev överaskad. Andra gången fick jag fokus på det och tredje gången insåg jag att det inte var uppskattat. Intressant. Speciellt med tanke att jag har suttit på honom vid ett flertal tillfällen när han legat ned. Antagligen kan det bero på att jag kom för fort fram för att belöna eller för att han hade "rulla sig" i tankarna när jag dök upp. När han legat ned förut har han ju vilat och jag har kommit fram lite mer försiktigt. Hmmm... )


När det var dags att sluta så vägrade han att lämna paddocken. Det var stört omöjligt. Vi hamnade lite i konflikt, fast det blev en fruktbar en. Inget bråk, men ändå lite olika viljor och det visade sig att jag var envisast ;-). Det intressanta var också att han inte blev förbannad och tänkte mölja ned mig. Faktum är att jag tror att han kunde ha gjort det förr. Jag tror att han gillar mig nu och har förtroende för mig, för det fanns ingen tendens att sparka, slå eller slita sig. JAG ÄLSKAR HONOM!!!!!


Här kommer en bildkavalkad på Loke innan jag tog av honom hans pyamas:-). Tyvärr hade jag lilla uselkameran så bilderna blev tyvärr inte så fräcka men ni får stå ut.


Hej! Här kommer några bilder på mig, Snyggingen.


Tjohooooooo!


Busebus!


Åhej.


Gud, va han skuttar runt den där! Kan man leka med honom tro?


Samförstånd.


Holy Moses. Han är stor!!


k





Två coolingar på väg!




Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6 7 8 9 10
11
12 13 14 15 16 17 18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards