Alla inlägg under januari 2009

Av Ann-Louise Ryrvik - 12 januari 2009 02:18


Jag drog ut lite från Begrepper i Laeringspsykologi av Frode Svartdal....





Av Ann-Louise Ryrvik - 12 januari 2009 00:22


Denna diskussion har varit bra för jag har funderat. Mycket mer än jag brukar. Jag är retningsstyrd och tänker bara när jag står still mao bara när jag duschar. Det är faktiskt sant. Vilket ju också kan förklara ett och annat ;-). Nu har jag dock funderat mycket de sista dagarna.... kul


Tänkte nu på kvällskvisten att gå in på klickerforum och kolla vad de skrivit om mig. Döm om min förvåning när tråden efter några dar och 4 sidors diskuterande BYTT NAMN. Tråden heter numer Aversiva klickertränare. Jag som precis förlikat mig med tanken och tänkte trycka upp T-shirts med texten "Fråga mig -en avsersiv bloggare" =D!

I går försvann ett inlägg som var med från början spårlöst innan jag han kopiera det. Syntes inte ens att det funnits där. Annars kan det ju stå att något tagits bort på forum. Skumt.


Kanske skulle jag också frisera sanningen. Ändra lite här och där i mina gamla inlägg. Plocka bort om jag skrivit något hetsigt i någont svar till någon kommentar. Vilken makt man har egentligen! Att fixa lite med sanningen alltså...

-----------------------

En annan tanke jag fick här på kvällskvisten är att det ändå är ganska typiskt. I stället för att svara och förklara eller skälla på mig för jag har en tokig tanke i en sakfråga så är det MIG som fokus ligger på.  Ganska knäppt egentligen. Jag är gärna en aversiv bloggare. Det är ju ganska ointressant. Är jag knäpp så är jag och då är det ju inget att fästa vikt vid.


Att argumentera för att det ett  bra förhållningssätt att kontrollera allt i hundens miljö och att det är ok att stänga in den för att kunna kontrollera hunden vore mer relevant. Tycker man så , må vara hänt, och man får gärna uttrycka det. Det hade varit intressant. M.a.o får jag känslan att det är viktigare med att hålla garden uppe, pissa revir, markera gränser, du sa,jag sa,du sa, än att eg. diskutera essensen. Kan det vara så? Vad är då viktigast?


Jag har säkert bidragit till det också. Jag är säkert extra på hugget eftersom jag varit i svängen en gång tidigare i samma ärende. Det är säkert därför jag varit lite extra hård i vissa kommentarer också. Nya som inte var med då,  tycker säkert att jag tar i för mycket.

----------------------


Något annat jag funderat på är alla dessa termer. Jag dras med i det. Någon som kommenterat har uttryck att man inte vet ord innebär och andra att man inte förstått riktigt.


Blev att tänka på det i kombination med Margaretas kommentar om termer. Snacka om att vi byggt en mur. Ingen vet vad vi snackar om typ. Man tror sig ha en aning, men man har inte orden att blanda sig i diskussionen. Det är allvarligt. Samtidigt måste vi i kulturen ha termerna för annars tas vi inte på allvar.


Det ger ju fler konsekvenser också. Vi kan dräpa varndra med termen, men människor utanför vi gruppen som vill kommentera, riskerar att använda mer vanligt språk. Som du är dum. Du har fel och jag tycker du är knäpp.  Det hemska är att då kan vi hugga på det, medans om det står lite inlindat finns inget att ta på.....

-----------------

Jag har också funderat på detta med klickerträningens homogenitet. Vem definierar vem som är klickertränare? Är det canis, är det vissa personer, är det var och en själv? Vem definierar vad klickerträningen ska innehålla för att den ska kallas klickerträning?


Men faktum är att inom klickertärningens ramar finns olika riktningar. Tur är väl det annars kunde man gå till samma instruktör hela tiden. Inte behövde man gå på några kurser osv. Inga långväga tränare.

----------------------

Nä nu måste jag lägga mig för jag somnar snart vid tangenterna!!!!


---------------------

Och inte sover jag än:-). Var inne på Marias blogg där hade hon skrivit ett mycket tydligt inlägg om burlekar. Det var bra för jag hade skrivit burlekar i samband med förvaringen i bur och det blev ju fel. Fel av mig! Jag ska inte få sådan fadd smak i munnen av termen mer, fast det är ju ändå inte "my cup of tea". Dessa burlekar kan säkert vara bra om man ska träna agility och inte orkar hämta och lämna hunden själv. (Usch vad fördomsfull jag är. Jag känner det själv!!!)


Vet inte riktigt i vilket sammanhang det skulle vara nyttigt för mig och jag tror också att det skulle finnas en risk att de ligger i "på-läge" fastän de inte låter och håller på. (Någon form av inre stress.) Kanske väldigt bra på lite flegmatiska vovvar, för att hetta upp dem lite...

I vilket fall är Marias förklaring mycket tydlig och bra.

Av Ann-Louise Ryrvik - 10 januari 2009 22:15


...när man överhuvud taget skriver något. Jag visste väl att det skulle bli fart på tangenterna :-)! Det är ju inte konstigt att man bara lägger in bilder på hästar och skriver om väder. För när man väl skriver om något djupare så misstolkas ALLT som Fan läser Bibeln.


Det föregår en mycket intressant diskussion på klickerforum. Den handlar om mej! Ibland har man tur. Jag har fått ett epitet, aversiv bloggare vilket är en ny benämning för mig, men som är väldigt intressant. (senare anmärkning; man har bytt namn på tråden till aversiv tränare, efter ett par dagar och fyra sidors inlägg. ) Tänk om 100 år när man kommer att undra var termen aversiv bloggare kommer ifrån och då kanske någon erinrar sig den människan som skrev ett inlägg om affirmativ träning och var så elak.


En människa som delade upp de homogena goda klickertränarna i vi och dom. Sicken en! Det hon skrev som inte handlade om just klickerträning  var det ingen som brydde sig om. Att hon skrev att olika sätt passar olika människor struntade man också i.  Att hon avslutade med;  Jag är övertygad om att de flesta tränare oavsett om man tränar ”traditionellt”, klickerträning (kontrollerande eller ej ;-) ) eller tränar på något annat sätt skriver under på dessa ledord. Däremot känns det viktigt att uttryckligen uttala det!  men det lades ingen vikt vid.


Att hon sedan försökte förklara anledningen till termen kontrollerande klickerträning och varför det inte passade henne gjorde det inte bättre.

Att hon skrev; "Jag tror att Susan Garrett är en alldeles förtjusande kvinna som verkligen älskar och brinner för sina hundar. Jag tror inte att hon har några som helst onda tankar i detta, utan vill väl. Inte heller tror jag att de som har provat, provar eller kommer att prova träningsmetoden vill sina hundar illa. Jag är helt övertygade om att de ÄLSKAR sina vovvar precis som jag älskar mina. "  var inget att lägga någon vikt vid.


Hon var dömd till evig förtappelse och skam....


 -----------------------------

Några kommentarer från klickerforum (vet inte om jag borde skriva ut namn så ingen blir kränkt eller upprörd för det, eller om jag upprör någon OM jag skriver ut namnen.... Jag väljer dock inte);


"Det är väl märkligt att de som säger sig förespråka en friare (eller i det här fallet affirmativ) klickerträningsmetod, samtidigt är de som är mest fördömmande mot andra människor :roll:"


"Jag tror inte det är bra för klickertränare att det blir så här, att man kraftfullt utmålar skillnaderna."


Sen var det en riktigt bra en om att jag var avundsjuk och ville ha uppmärksamhet, men den hann tyvärr tas bort innan jag han kopiera den.


Någon som undrade om JAG känner mig påhoppad???? Antagligen inte men jag skriver ändå. - Nä, det gör jag faktiskt inte. Jag är helt trygg med vad jag skrivit och med vad jag tycker så det är lugnt. Mer road då kanske :-).

(Men det hade ju varit en välgärning om ni som tycker att jag hoppat på någon i texten, kraftigt utmålat skillnader och där jag är mest fördömmande visa KONKRET i texten var jag gjort det!!!! Det hade varit bra för hur jag än letar kan jag inte se att det finns något sådant. Om ni hjälpte mig med det kanske det besparade er och andra framtida obehag.)


 Förresten kanske ska vi skriva in ett nytt ord i ordboken aversivt forum!!!



Ni som har följt diskussionen vet att jag kommer att skratta, rycka på axlarna och gå vidare =D!

Av Ann-Louise Ryrvik - 10 januari 2009 04:40


Måste bara lägga in en bild på Emelies Robban. Robban stod hos mig för två år sedan i några månader när E fixade sitt stall hemma. Efter en liten utflykt är Robban åter hos Emelie. Det bör uppmärksammas med en bild.


Robban


När jag letade efter Robban bild hittade jag denna från samma dag på Cazal. He he he. Tur det inte var älgjakt eller kanske snarare rådjursjakt ;-)


Cazal

Av Ann-Louise Ryrvik - 10 januari 2009 02:17


Jag får upprepade frågor om jag tycker det är grymt att sätta hunden i en bur när man har paus från träningen eller när man sitter på teori under tex en helgkurs.

Även förra gången (för ett år sedan eller så) då jag var aningen negativ till sk "burlekar" kom samma fråga upp.


Nej jag har inget emot burar i bil för transport. Jag är inte emot burar vid tex deltagande i teorilektion på en helgkurs.

 Däremot vill jag inte ha dem som kontrollinstument av beteenden som jag anser ”fel”, eller som förvaring för att hindra hunden att välja "fel", eller för att inte hunden ”har kul utan oss”. Dessa burlekar har sitt ursprung, rätta mig om jag har fel, hos Susan Garrett. Där hittas nog också, rätta mig om jag har fel igen, mycket av grunden till "den kontrollerande klickerträningen" som jag kallade det.


I Ruff Love står mycket bra saker, dessa är dock redan välkända saker. Vanlig klickerträning. Det som är speciellt är just burlekarna och den kontrollerande biten - TYCKER JAG!


För er som inte haft förmånen att läst boken har jag tagit mig friheten att plocka ut något av det som är lite nytt. Att jag väljer att ta ut några utdrag är för att ingen ska missförstå mig. Det är tydligen vanligt att denna bok missförstås och det bästa är naturligtvis om ni köper eller lånar den och läser den själv. Ni kanske fastnar för andra bitar än jag. Den är tämligen tunn och lättläst. Ni som vill köpa och läsa denna intressanta bok så finns den hos bl.a Canis och amazon.com, samt säkert på många fler platser också.


Först ett exempel på en vanlig dag i en valps träning;


Hon påpekar dock tydligt att det är inte menat som ett isolationsprogram.

 Jag kan ändå tycka att det är väldigt begränsande och restriktivt. När jag räknat på det så är det inte så lång stund med hunden utanför buren, Susan Garrett nämner 1 - 5 minuters pass, visserligen så ofta man kan men om man tittar på schemat ovanför blir det inte så mycket. Naturligtvis kommer kisstid och ättid till.


 Förstår ni att man kan tycka att detta är lite annorlunda än att ha hunden i en bur när man kör till brukshundklubben eller under en teorilektion? För mig är det äpplen och päron.




Detta är vad jag anser vara kontrollerande klickerträning med utgångspunkt att begränsa. Klart att det fungerar men det passar inte mig. Det första steget med total kontroll; bur, koppel alltid, koppel inne o.s.v är till ca 7 månader och hela programmet med nedtrappning, tills den är ett år. (Om man misslyckas och något går fel skriver hon att då får man gå tillbaka i träningen och då tar det ännu längre tid.)



Och så några utdrag med det jag kallade "gamla ledarskapsövningar" med användandet av neg.straff istället för pos. straff som man gjorde förr. Kanske har jag fel där, men tämligen kontrollerande känns ändå Garretts klickerträning som presenteras i denna bok i alla fall.





Några andra intressanta stycken. Mycket läsvärda!


"You must control anything that is stimulating to your dog in his environment."


"If you want to redirect your dog´s attention, grasp the lead  near the clasp and hold your dog´s head high and tilted back toward you"


"While your dog is with you, he will always be on a head halter and a leash."


"Your dog needs to spend most of his time in a crate. The crate should be placed in an environment where he will not be exposed to any other dogs in your home."


"If your dog barks in his crate, someone (ideally not you) should cover his crate with a blanket so that he cannot look out from any side. After two minutes of silence, the cover should be removed. If you get into a routine of covering and uncovering his crate, he will soon learn the consequence of his behavior. If he continues to bark while covered, his crate will need to be moved to a more remote location so that his barking goes unnoticed until it is extinguished. Your dog should stay in his crate unless you have time to supervise his activities. Take him out of the crate only on leash. If you want to spend on-on-one time with him, he should be on leash. For example, if you want to watch TV with him, give him a bone and ask him to lay down at your feet while on leash."


 Jag tror att Susan Garrett är en alldeles förtjusande kvinna som verkligen älskar och brinner för sina hundar. Jag tror inte att hon har några som helst onda tankar i detta, utan vill väl. Inte heller tror jag att de som har provat, provar eller kommer att prova träningsmetoden vill sina hundar illa. Jag är helt övertygade om att de ÄLSKAR sina vovvar precis som jag älskar mina.


Är det klickerträning? Ja


Är det "snällt"? Kanske. Kanske inte. Avgör själv. Vad är snällt undrar någon. Definitionen är olika. Jag, med min definition, lutar åt att om jag skulle värdera "snällhet" så håller jag nog på ett gammal traditionellt - NEJ ge fan i katten!  som "snällare". (Kan kanske bero på att jag är för gammal (för att förstå) och för att jag själv har gjort så. Det behövdes ju sällan mer än en gång. Jag var ganska duktig korrigeringstränare förresten, om nu det är en merit ;-). Hunden fick rumla runt i godan ro med hundarna i familjen, ligga i sängen, få en köttbulle då och då "for free", skymma TVn och så någon enstaka gång - Ge FAN i katten!. -Ja, ja kärring, muttrade hunden och sprang ut och grävde en ny planteringsgrop åt mig i trädgården.


Är det etiskt?  Även om det är en begränsad tid av kanske runt 7 månader( som man successivt börjar ge hunden några förmåner, som kan återkallas om den gör fel val) som för valp... Kanske är det frågan om från 4 månader till något år.... Även om man berömmer och belönar friskt när hunden gör "rätt" val, så vet jag inte. Jag tycker att man berövar hunden eller valpen så mycket naturligt att jag inte tycker det.





Av Ann-Louise Ryrvik - 9 januari 2009 15:41


Just nu är det hett om öronen i trippel bemärkelse som gäller.........

 Nu ska vi se vad jag vågar skriva... Jag börjar med vädret.


Hett om öronen I; Det brukar vara ofarligt i det svenska sammhället;-). Solen skiner från en klarblå himmel och temperaturen är väl bortåt 6 grader plus. Hade bylsat på mig när jag gick ut och jag kan säga att jag fick det hett om öronen. Rena vårvärmen. Det var bara att kasta av sig mössa, vantar och halsduk. Härligt!


Hett om öronen II; Lite mer risky.

Märker att hästarna REDAN känner av att våren är i antågande. Fantastiskt redan efter årsskiftet. Det fälls av bara tusan och saven börjar stiga i hingstarna. Det kråmas och tjoas lite extra. Ska bli spännande om någon månad när jag har tre pubertala pungpojkar som bara tänker på sex. Hoppas jag inte blir jämnad med paddockgruset ;-)


Hett om öronen III; Helfarligt. Minerat område.

Med tanke på mitt inlägg om affirmativ träning så är jag nog och rör i en öm punkt, med tanke på alla reaktioner. Om jag blir ifrågasatt av någon och jag känner att det inte finns någon anledning till ifrågasättandet skulle jag inte bry mig. Bara vifta bort det med en axelryckning, med "one born every minute". Om det däremot funnis en gnutta vett i ifrågasättandet hade jag reagerat med försvar. Undrar om fler är som mig.

Jag har tydligen uttryckt mig på ett bedrövligt sätt, och har i och med det insett att jag nog måste skaffa en redigerare. Annars är andra välkomna att KONKRET påvisa vilka övertramp jag gjort. Så får vi se om jag rycker på axlarna eller går i försvar ;-). Fniss. Nu vet ni min inställning, så nu kan jag ju inte bluffa...  Intressant är att många av kommentarerna jag fått är HÅRDARE som jag ser det. Rena påhopp och antydningar om vad jag menar och vad jag tycker utan något som helst stöd i texten. Tråkigt, men jag blir inte kränkt för det. Sticker man ut hakan får man räkna med storm och det är uppfriskande. Kanske det kyler ned de heta öronen ;-).


Salle och Loke i sommarhagen med småttingarna i bakgrunden.

Av Ann-Louise Ryrvik - 8 januari 2009 21:38


Dessa grabbar är mina älsklingar. De leker och härjar och har görsköj mest hela tiden. Aldrig ett hårt ord, aldrig en konflikt de bara älskar varandra. (Som två tummar i sammar...ja ni vet vad.) Vill ni se mer bilder på Johan och Pupp finns det nog några på Johans (tynande) blogg.


 

Mammas gullegris. 


Coola grabbar.


Bus i blicken.


Alltid redo...

Av Ann-Louise Ryrvik - 8 januari 2009 20:42


 Efter inlägget för några dagar sedan har en massa har frågat mig om detta med affirmativ träning, så nu skriver jag ett litet (långt) inlägg om tanken bakom detta.......


Jag tränar fortfarande klickerträning och håller klickerkurser, men jag försöker förtydliga MIN väg inom klickerträningstanken. Det betyder inte att jag har rätt och någon annan har fel. Det finns nämligen inget rätt och ingenting fel. Alla vägar bär till Rom. Däremot kan det vara bra att definiera hur sin egen väg är, mao vad som känns rätt för mig. Ni som vet bättre kan ju skratta åt det, rycka på axlarna och se det som "en idiots bekännelser" ;-).

Nu hoppas jag att folk klarar att jag skriver denna beskrivning av min väg, utan att ta det personligt. Det är INTE tänkt så. Det är kul att man har många läsare som verkar vara intresserad av det man skriver, även om de inte håller med, och det är ju jätteroligt!   


Beskrivningen är lite i sin linda, så därför kanske inte inlägget är helt genomtänkt, men jag släpper det ändå. Antagligen är det oanat flummigt och omätbart men... Here You Go! Hugg människor, hugg :-D för det lär det bli ;-)!!!!!


----------------------------------------------------------------------------------------------


Vad är tanken bakom affirmativ träning eller som det kanske borde heta ett affirmativt förhållningssätt (eftersom jag vill att det ska genomsyra hela livet)?


Affirmativ betyder bejakande, bekräftande och det är så jag vill se träning och hela samvaron med både två och fyrbeningar. Träning och samvaro ska vara lustfylld. Det är två jämbördiga individer som möter varandra med respekt och ödmjukhet.Det är ett möte som syftar till att skapa samförstånd, tillit och förtroende och där interagerandets huvudsakliga mening är att göra samvaron enklare och mer konfliktlös.


Strävan är inte att man ska ändra sin ande, sitt väsen. Hästen ska vara häst, hunden en hund och människan en människa.  Människan kan aldrig bli en häst och hon kan heller aldrig bli en hund. Hon kan aldrig lära sig hästars språk eller heller hundars språk. Hon kan lära sig tolka och förstå en aning, men hon kan aldrig tala och kräva ett korrekt svar utifrån det hon tror sig säga, och därefter straffa. Det samma gäller för hästen och för hunden. De kan aldrig bli människor. Vi kan bara vara de vi är, men vi kan lära oss att agera utifrån våra sätt och förmågor på ett sådant vis, att vi kan samexistera med utbyte av varandra. Detta kräver ömsesidig respekt och lyhördhet.


Den praktiska träningen är bejakande och bygger därför till absolut största del på frivilliga beteenden och positiv förstärkning samt extinction. Fokus ligger på glädje, lyckande och självförtroende.Hänsyn skall tas till artens naturliga levnadssätt och den etiska aspekten skall alltid hållas i åtanke.


------------------------------------------------------------------------------------------


Den affirmativa träningen är egentligen klickerträning men med lite tillägg. Begreppet klickerträning är såpass spretigt att det inte räcker som definition för mig i alla lägen. Det kan inte förklara mitt förhållningssätt och vad som känns rätt. Klickerträning karaktäriseras av mätbara beskrivningar, vilket är bra, men jag saknar också en uttalad diskussion och en åtanke på det icke mätbara. Bl.a. saknar jag den etiska diskussionen.  Kritiken som ibland framförs mot klickerträning är förhållandet; tränare och lab-rat. (Det betyder inte att det ÄR så! Eller att JAG tycker att det är så inom klickerträningskretsar.) Jag vill bara förtydliga, att för mig är det viktigt att just UTTALA att det är frågan om en genuin respekt för samarbetspartnen. Kanske är det just det att man i klickerträningskretsar missat att uttala dessa ickemätbara aspekter, som ibland  skapar ett motstånd bland de som inte tränar klickerskt vilket är dumt. Vi har mycket att lära av varandra och vill inte bygga murar.


Jag tycker också att det är viktigt att respekt, ödmjukhet och intresse genomsyrar kontakten även gentemot människor både i och utanför träningssituation. För mej är det omöjligt att ha ett förhållningssätt när det gäller djuren jag tränar och ett annat gentemot människor som jag tränar. Jag vill att kursdeltagare som varit hos mig ska känna sig inspirerade, glada, bekräftade och duktiga. ALLA kursdeltagare oavsett om det är frågan om nybörjare eller rutinerade. Oavsett om deras mål varit att få hunden att sätta sig eller om de vill ha ett fint tävlingsmoment. Alla är lika värda och alla är värda lika mycket engagemang från mig.


Jag tycker att det är etiskt oriktigt att använda positivt straff och undviker det totalt. Har egentligen bara använt det ”med flit” för att få ned en av hingstpojkarna som fick iden att hoppa upp och rida på mig. (Lite väl svårt att ignorera ;-) ) Det har också räckt med två gånger och sen har det aldrig hänt igen peppar, peppar. I övrigt icke. Någon enstaka, enstaka gång har jag väl fräst åt någon hund men inte i träningssyfte utan som en ventil till mitt egna dåliga humör. Det är sådant som egentligen aldrig får ske, men man är ju trots allt människa. Samvetet fostrar mig dock så som sagt var, något enstaka tillfälle har det hänt. Vi har djur för att det är en hobby för att det är roligt och då ska det var det vara roligt för djuret också. Vi har egentligen ingenting att säga till om angående deras beteenden. De har inte bett att vara hos oss. Vi har tagit hand om dem och berövat dem deras frihet. Vill vi då att de ska göra något annat än vad de gör är det vår uppgift att lära dem det, och med belöningar, så att de tjänar på att göra det vi vill. Vi har aldrig rätt att straffa dem som jag ser det.


Orden ”ledarskap”, ”rangordning” och ”dominans” har jag skrynklat ihop och kastat bort. Det räcker med att leva med ett gäng hästar, ett gäng hundar och läsa lite modern forskning så är det ajöss med det. Det är så mycket mer komplext än så.  Orden betyder så olika för olika människor och har en tendens att sammankopplas med ”korrigeringar” och ”ta tag i”. Jag tycker att de värsta korrigeringstränarna gömmer sig bakom dessa termer för att få neja, hytta, rycka och nypa (helst på en helt oförstående, nervös hund – ”den vet minsann men den bara jävlas”.”Den testar vem som bestämmer” o.s.v.) och därför vill jag inte befatta mig med dem.  


Jag brinner för frivilliga beteenden och shejping, vilket inte är säkert att man använder även om man tränar under begreppet klickerträning. För mig är det dock så grundläggande att det inte kan förbises som en central punkt. Det är genom det fria valet som jag anser ett djupare enagemang uppstår. Därför är det viktigt att det är just frivillighet som råder så det inte är en chimär. Om att välja något annat än tränaren får alltför långtgående konsekvenser kanske det gränsar till icke-valfrihet. En extrem liknelse ”gör detta eller dö”. Valet finns, men är det ett reellt val?  För mig är det viktigt att tex hästen kan lämna mig och avbryta träningen om jag är dålig. Detsamma för hunden. Anser de att jag inte är värd deras intresse och fokus tycker jag att de både har RÄTT att lämna mig och att det är BRA att de lämnar mig. På så sätt kan JAG LÄRA MIG. JAG måste skärpa mig och tänka till, för problemet ligger hos mig, inte hos djuret. Där kan det aldrig ligga.


På häst försöker jag t.ex hitta en väg att minska träningen med tryck-eftergift. Att komma helt ifrån är nog omöjligt men jag försöker efter bästa förmåga, då jag sett att olika uppgifter utförs med olika engagemang huruvida jag utgått från ett fivilligt beteende som jag satt en ”tryckliknande”signal på (och sedan belönat) eller signalen i tryckform, eftergift och sedan belönat . Mina hästar beter sig olika beroende på hur det hela började. Kanske det är sådant som försvinner med tiden, men kan man undvika känns det bättre + att det är en utmaning.


Jag känner mig inte hemma, vilket jag skrivit förut, i den klickerträning som lägger sitt fokus på kontroll och begränsningar. För mig är det viktigt att våga släppa taget och ”go with the flow” och just släppa kontrollen för att få kontroll. Att man är trygg i sig själv och förvissningen att jag kan få träningspartnern att välja mig för jag har så mycket bra att erbjuda och inte för att det blir tråkiga konsekvenser om den inte gör det. Att våga möta sin träningspartner på samma nivå. Jag tycker att det är först då som man kan få ett fritt och frivilligt klimat. Bejakande och bekräftande!


Jag upplever, i vissa fall, att den kontrollernade klickerträningen är frågan om de gamla ledarskapsövningarna med den skillnaden att det positiva straffet har ersatts med negativt straff i form av timeouter och burar. För mig känns det inte rätt med en träningstanke där man känner sig tvungen att begränsa djurets möjlighet att ha någon form av frihet om den inte förtjänar det, eller om den inte lyder minsta vink. Där den inte får åtnjuta några ”privilegier” om den inte samarbetat i det JAG har tänkt mig. Det är inte det att det inte funkar, för det gör det med all sannolikhet, men för mig känns det inte rätt. Vi är dock olika och olika träningsmetoder passar olika personer. Man får hitta sin väg.


Jag vill att min samarbetspartner oavsett vilken art det är frågan om först har vatten, mat (hos häst fri tillgång till grovfoder), social samvaro med artfränder(hos häst lösdrift i grupp i varierande terräng), motion, närhet och SEN träning. Träningen och eventuellt tävlingen ska vara grädde på moset. Om jag vill träna och jag inte får det resultat jag önskar anser jag att det  är  mitt ansvar som tränare att lösa träningen med TKFF i träningssituationen och inte genom att begränsa djurets privilegier. Jag måste ifrågasätta min egen  tränarförmåga i första hand, djurets förmåga och egenhet  i andra hand och känner jag att jag inte kommer vidare utan att ta till dessa metoder, kanske jag borde omvärdera mitt val av hobby. Vill man få omgivningens beundrande blickar  på tex. prispallen måste det ske utan att göra våld på djuret, annars finns det andra individuella sporter att välja på. Sporter där man kan pressa sig själv och slippa blanda in någon annan varelse. Slippa blanda in en individ som inte har valt att vara med i den leken.  


För mig spelar det mindre roll om läpparna ler och man säger att man har ett positivt förhållningssätt, när utgångspunkten är att begränsa privilegier, att djuret ska förlora på att göra "fel" ("fel" för vem?) och att lära sig genom att misslyckas (för höga kriterier och för låg förstärkningsfrekvens). Det tycker jag är att ha ett negativt synsätt oavsett vilka enorma belöningar djuret får om det gör "rätt". För mig är det skillnad. En tankeskillnad. Eg. en väldigt stor skillnad. Ingen kommer undan neg.straff och det är t.o.m nödvändigt MEN när man har det som utgångspunkt skiljer det sig från mitt sätt.


Ledord är i affirmativ träning är

  • tillit
  • frivillighet
  • bekräftelse
  • respekt
  • nyfikenhet
  • glädje
  • förtroende
  • gemenskap
  • ödmjukhet 

 Jag är övertygad om att de flesta tränare oavsett om man tränar ”traditionellt”, klickerträning (kontrollerande eller ej ;-) ) eller tränar på något annat sätt skriver under på dessa ledord. Däremot känns det viktigt att uttryckligen uttala det!


Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2 3 4
5 6 7 8 9 10
11
12 13 14 15 16 17 18
19
20 21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Januari 2009 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards