Johan den lille stackaren är hemma och har vattkoppor. Stackars liten. Å andra sidan verkar han ganska fräsch ändå, speciellt i dag. Han var sämre igår. I dag har han t.o.m. varit ute och fått luft en sväng i solskenet. Hittade då bland annat tussilago. Den goe killen plockade en bukett till mig med tussilago och några (snart utblommade) snödroppar. Underbart!

Hästarna fick sig en vända i paddocken i dag också. Flitens lampa lyser sedan våren började göra sitt intåg. Ljuset kommer och orken kommer.

Loke och Salle har börjat "springa i lina".... Mer bilder kommer i morgon, men här är några....

 

Matte, skynda dig jag är redo....

Mot sol...skit samma!

Sjätte gången på lina....

 

Vi provar oss fram....
 

Loke kör runt i mitt hår med sin tapir-mule. Killar något otroligt...

I dag var Gubben hemma och tog några bilder på mig och Cazal i paddocken. Vi busade lite innan vi knäppte på linor och försökte vara lite seriösa..... Många bilder.....    Ni får stå ut...

.

 

.

.

.

-

.

Då ska ni åka till Forshems gästgiveri. Sveriges äldsta gästgiveri. Årsmötet för Svenska avelsföreningen för P.R.E. avlöpte där i år. Nära och bra :-).

Efter mötet stannade en del av oss kvar och käkade en magnifik måltid. Maten var enastående med tonvikt på råvaror från orten samt 10 mils radie. Vad sägs om rapphönsmousse, med vänersikrom och andra tillbehör? En ostsoppa med sufflé och löjrom?! Baconinlindat andbröst med murkelsås, grillade rotfrukter och andra goda tillbehör. Allt toppat med råmjölkspannkaka med halloncoulis och kardemummaglass. Därtill egetbryggt färsköl ur kanna!

Mmmmmmm!!!!!!

I dag hade jag lite kort om tid och beslöt mig för att jag bara skulle ta Cazal en vända. När jag går in genom huvudingången i hagen (ej personalingången ;-) ) höjer hästarna förväntansfullt huvudena och sätter fart bort till mig. Så även denna gång.

Jag släppte in Cazal och Loke fick vara kvar på utsidan. Där stod han och kikade medans jag och Cazal höll på som vi brukar.  När vi var klara släppte jag in Cazal i hagen via en annan ingång. (Paddocken ligger alltså i anslutning till hagen.)

Loke är kvar vid den andre. Jag tänkte att han kommer när han ser att vi lämnat paddocken. Jag gick bort och fyllde på hö i höhäcken och till de andra hästarna, och när jag vände mig om så ser jag att Loke fortfarande står kvar vid grinden. Förväntansfull.

Nääää men halledudanedej! Det knep till i hjärtat.

Han vill också ha sin lilla stund. Han brukar ju alltid få gå in efter Cazal. Vad gör man???? Trots tidspress kände jag att jag måste prioritera gossen.  Jag kunde inte bara lämna honom där. Jag fick gå tillbaka in i paddocken, öppna och släppa in honom. Det blev en stunds träning och Loke var nöjd.

Jag kände mig otroligt smickrad! :-) Och det var nästan med "hoppsa-steg" jag lämnade hästarna....

 Idag har jag börjat i skolan igen. Jag ska läsa några enstaka kurser. Kul. Det var ett tag sedan sist.

Trots att pluggpiskan hänger över mig så fick det blir lite hästar idag ändå. Caroline kom för att rida på Junge. Junge har verkat fräschare det sista och eftersom Caroline inte väger så mycket så tänkte jag att det kunde vara en bra kombination.

Eftersom Junge inte har blivit riden på ett tag, tog jag med mig Salle och vi gick en liten tur. Det avlöpte mycket bra. Väl hemkommna tog Caroline en sväng till själv. Junge var väl lite tveksam till att ge sig ut en sväng till, men ställde upp efter lite övertalning.

Junge, den lille hårbollen, och Caroline....

Ganske ok väder ändå.....

På väg hem igen....

Sen var det till att in och plugga ett tag igen. När det blev dags för kvällsfodring fick Cazal och Loke varsin sväng i paddocken. Passen blev sådär perfekt som det bara blir ibland. När man lämnar hästarna och man känner att varenda steg var perfekt, träningen blev pedagogiskt upplagd, lagom lång och hästarna riktigt sugna på mer. Oftast är det alltid någon detalj som man känner att man borde gjort annorluda. Men som sagt - idag är jag bäst ;-) he he he

Och nu tillbaka till böckerna....

Buspojkar

Appropå diskussionen så tänkte jag bara nämna Loke. Ni som följt bloggen vet ju lite om honom.

Loke köpte jag som 4 åring, hingst ohanterad från Norges västkust bland fjordar och glaciärer. Pga olyckliga omständigheter hade han blivit stående. Allvarlig sjukdom, död.... Han hade blivit ärvd av mannen jag köpte honom från.

När Loke kom hit var han först stillsam ett tag. Sedan var det som om han hamnade i puberteten eller vågade kolla av mig. Det var ett ständigt ruskande och knöende. Så fort man vände ryggen så hade han en tendens att ruska och gå upp tätt inpå ryggen och "trycka". Han stod ofta och blängde på mig under lugg...

Här skulle nog de flesta tyckt att jag skulle "höttat" honom. Han får inte kliva in i mitt space. Inte provocera.

 Visst, ibland (ganska ofta faktiskt) kände jag att jag kanske var ute och cyklade som valde att inte ge någon som helst respons på beteendet. Inte agera, inte vika undan. För att inte få honom helt kloss an tog jag en pinne eller något som jag höll ut rakt bakom mig så att det blev ett utrymme. Då gick han där bak och ruskade och grejade.

I paddocken var han så skrämmande så "Gubben" hoppade upp på grävskopan som stod där. Han vågade inte vara på marken. Samma sak där. Ruskade, for, boga de och slet.

Gång tre i paddocken vände det. Loke var lös. Han sprang, bockade, ruskade och for. Sen tittade han till på mig och sprang rakt emot. Jag stod kvar. Han nitade framför mig. -Nämen hej är du här? Sa jag, klappade honom och gav honom en snask. Han stack iväg igen. Upprepade proceduren ett par gånger till. Sen var det som om luften gick ur honom. Han suckade, kroppen slappnade av och efter den stunden har det inte varit något som helst. Ingenting.

Ibland undrar jag vad som hade hänt om jag gått på honom... Kanske hade det blivit bra. Risken hade väl varit att om jag tagit i "för lite" hade han trappat upp konflikten, han kunde ha blivit aggressiv på riktigt, eller också hade jag tagit i så att han blivit "avstängd". Han hade "gett upp" utan att egentligen ändra inställning till mig. Inte vet jag.

I vilket fall så går det mycket bra idag. Utan att jag gjort något. När Salle hade varit borta hela dan och jag släppte in honom, så hälsade  de på varandra. Sen sprang Cazal bort till de andra hästarna. Loke sprang med 10-15 m, stannade och vände sedan tillbaka till mig. Då blev jag glad. Han vill vara hos mig och han är lugn och avslappnad med mig.

Så här känns det just nu. Å andra sidan kanske jag får ångra mig längre fram. Jag får väl återkomma om några år när jag vet vart det tagit vägen.....

Jag är inte samma person som jag var för en sekund sedan.... Hela tiden är man stadd i utveckling tack gode gud för det. Vad tråkigt allt skulle vara annars. Hur trögt utveckling skulle gå.

Jag tycker att det är viktigt att det jag tyckte för tio år sedan, inte är samma som jag tycker idag. Det jag trodde var sant i går kanske jag tvivlar på idag, men i morgon är jag säker igen.....

För att kunna utvecklas och vara dynamisk måste det vara högt i tak. Man måste kunna ha åsikter och yttra dem utan att man måste stå för dem hela sitt liv. Om det inte är ok tvingas man tillbaka och får knipa som en mussla.

(Sen kan jag tycka att det är tråkigt och irriterande med dem som inte står för att de tyckt/tänkt/gjort annorlunda och ändrat sig. "Har jag aldrig gjort!" Jag har alltid tänkt såhär!)

Jag har tvångsapporterat. Jag har tyckt i koppel. Jag har vänt upp och ned på hundar. Jag har lärt ut ledarskap och förbudsövningar. Jag har lockat och tjoat. Jag gör annorlunda idag, för jag tycker mig ha hittat bättre sätt med trevligare konsekvenser och bättre effektivitet för alla....

Det är tråkigt att klickerträning associeras med undfallenhet, korvmatning och "gör vad du vill" mentalitet. Så är det verkligen inte. Jag tror tyvärr att det kan vara så att många som gillar det förhållningssättet har köpt klicker, men inte klickerträningsprinciperna.

Samtidigt kan jag också tycka att så länge alla är nöjda; människan; djuret och närmast sörjande är nöjda, må det väl vara hänt. För vad är uppfostran? För en kanske det är att hästen "står där man ställt den", hunden inte hoppar upp i soffan, medans för andra kanske det räcker att hästen vill vara där man är (frivilligt), och att det räcker att hunden inte jagar rådjur o.s.v.

En diskussion med högt i tak i ämnet pågår på Ylles blogg; http://ponnyflickornasblogg.bloggagratis.se/ . Gå in och blanda er i :-D!!!!!

Här kommer några våriga bilder;

 

Johan passade på att cyklar och hundarna  hängde med.

T.o.m. Inka som man inte ser mycket av under vinterhalvåret hade tinat fram.

Uh, va kul det var att tävla....

My boys.

Idag var Lin och Ia här och vi skulle köra lite spår och upplet. Det var en härlig dag. Ia var duktig som vanligt. Puppis skötte sig också strålande. Bäst tyckte jag nog var att han fixade att springa i uppletet och jobba efter en höglöpande tik. Det är super att få chans att öva såna svårigheter.

Här kommer några bilder på Lin och Ia;

Skick.

Här har vi hittat och är på ingång :-).

Som belöning - lite kamp i ny fin dutt....

Vackraste Ia. Puppis stora kärlek.

Ia har bara ögon för sin älskade matte.

Vackra flickor i vårsolen.

Ia spårade fint.

Gav mig ut för att "monstermocka" i det fina vädret. Hästarna har dock andra förväntingar och prioriteringar. Så fort jag visar mig så ska det klias. Det är inte bara jag som ska klia utan det lustiga är att de börjar klia varandra. Många gånger hinner jag knappt innanför staketet förrän de ställer upp sig i kliställning bredvid varandra och börjar klia. Det är innan jag är framme:-). Kan jag vara ett betingat stimulus? (Kanske en titel på en framtida bok; Jag - ett betingat stimulus?)

Kan nog vara ganska positivt med tanke på vad Andrew McLean sa om att det sänkte hjärtfrekvensen. Det funkar i alla fall på mig. När jag är där ute med hästarna och gosar... fortsätter det med att vi bara "hänger med varandra". Vi bara står. Jag håller mule. Vi andas djupt. Vi gör ingenting. Och ändå är det då jag känner att vi har som mest kontakt. Vi lär känna varandra.

Konstigt. Vi människor har inte tid att göra ingenting, och ändå är det genom att göra ingenting  som vi verkligen gör någonting.

Fyra timmar förflöt och inte många grepar blev mockade, men vi hade det skönt i vårsolen mina pojkar och jag.

Noshälsning av Loke.

Två gosiga pungpojkar.

Tur man har två händer....

Mmmmmmys

Mycket päls som ska skavas av.

Hästarna vet rätta stället....

Tänk att Loke blivit en sån gosing.

Fjärran är hans pushiga och misstänksamma attityd.

Å så gudomlige Cazal förståss.

Okey, nu är jag uppretad, frustrerad och ledsen igen..... Ni får väl ta det jag skriver med en nypa salt och lite chilli ;-). Massor kommer att känna sig utpekade. Jag kan inte ge en kvantitet i fråga om hur många, hur ofta, vilka o.s.v. Låter det oseriöst, strunta i att läsa det. Nu dök det bara upp lite skit i mitt huvud och det måste ut. Helt utan statestik, snarare empiriska studier.....------------------------------------------------------------------------------

Råkade slå på ett "snällt" program på TV och ändå...är det dolda hotet om våld och våldet där. SUCK!

Vilket program man än tittar på, vilken hästviskare, hästlyssnare, hundcoach och guru så går allt i stort sett ut på att förtrycka. "Den ska inte få bestämma", "kravfas", "dominant", "submissiv", "ledarskap", "den får inte ta över", "timeouter" o.s.v.

Ibland är skiljer sig vad man säger och vad man gör också markant.

- Vi ska skydda dem från fysisk och psykisk stress! Och så rycker tränaren hästen i munnen i inlärningssituation med för hög svårihetsgrad.

-Jag tränar så djurvänligt och mjukt! Och så halar man upp kopplet bakom öronen på hunden och rycker hunden med sig!

-Man ska behålla sitt lugn alltid och vara mjuk! Men om den tar tag i kopplet som slänger,  löser tränaren denna alvarliga situation med att trycka in kopplet i munnen på hunden och sedan rycka snett nedåt. Gång på gång.

- Jag använder aldrig korrigeringar! Och så kommer morret; Hrmmmmm!!!! A-ah!! Hunden kryper ihop.

Varför ska det vara så väldans svårt att spänna av? På en av föreläsningarna i Linköping pratades det om att det är ett arttypiskt beteende för människan att hålla husdjur. Så sant så. Idag är det många som har djur utan att egentligen vara tvungna att ha det för sin överlevnad. Det mesta kan köpas på Konsum och Ica, vi har andra transportmedel och det finns råttfällor o.s.v.

Ibland undrar jag om det också är det ett arttypiskt beteende att vilja dominera och att dela in i rangordning!?!! I guess så. Modern forskning tyder på att det är ointressant bland djuren. Det verkar inte existera. Snarare handlar det om motivation att utföra vissa handlingar och att det varierar från situation till situation. Så ter det sig även om man som amatör kollar på sina flocker. "Hackordningen" är en mänsklig företeelse som vi försöker applicera efter bästa förmåga på andra arter. Vi tittar och tolkar på det som händer utifrån denna vinkel. Vi lägger med fokus på ev. aggressioner inom djurgrupper och förstorar dessa, samt ser förbi den regerande tiden med avslappning, kel och samvaro.

Varför vill vi så gärna styra och få andra att lyda? Vilka behov uppfyller det för oss? Varför mår vi bra av att få djur att lyda oss och det räcker inte med att de lyder för att få en boll, godis, kel . Beteenden som sen blir en vana utan vi måste lägga stort fokus på straffsidan (pos.straff / neg. straff) med? Inte pålitliga beteenden? Antagligen tillräckligt pålitliga till de "seriösa" och "viktiga" situationer och arbeten vi nyttjar våra djur i. Ironi.

I Linköping pratades det också om berikning. Jag funderar.... Kanske är det så att vi har ett arttypiskt beteende att vilja dominera, att vara boss, antagligen mot andra människor från början. Då inte alla kan bossa andra människor så berikar man sin situation med att i alla fall dominera husdjuret som så lägligt finns där...

Jag har i alla fall många gånger funderat över varför människor som har djur som hobby, och säger sig älska sina djur, ändå vill rycka i dem, slå till dem, isolera dem från social samvaro, få dem att misslyckas, skrika åt dem o.s.v. Kan det ha sin bas i ett mänskligt behov att styra? Vad tror ni?  

Antagligen är jag ute och cyklar. Men det är ändå en spännande tanke eller hur?!?? Jag får ta och fråga Per Jensen...

Jag undrar varför jag inte känner av det här behovet att styra gentemot mina djur - och så kom jag på.... Jag får antagligen utlopp för mitt eventuella arttypiska beteende gentemot "gubben" :-D ha, ha, ha!

Kan du (heller) inte tala?      (Ser lite ut som den gamla statyn....)

Lokesiluett

Milou- näste man till tvagning

Idag har Caroline varit här och storstädat Junge. Han fäller som jag vet inte vad och har lyckats tova till sig, så först blev det avspolning och shamponering och sedan gick Caroline på honom med ryktsten, skrapor och borstar. Han gick nog ner många kilo på allt hår :-).

Vackraste pojken

Vänligaste själen!

Vad gör du?

Intressant.... 

Puss på dig Carolin, för du gör mig så fin....

Kråmningar brukar ge snask.

Sedan gick de på en promenad och Junge var riktigt vårpigg. Nästa gång blir det nog läge att rida för Caroline. Junge känns fräsch och dessutom väger ju Caroline typ ingenting.

Jag passade på att städa bilen, bl.a. hade lite havre ramlat ut och då passade vi på att använda Junge som dammsugare.

Miljövänlig.....

En del hade hamnat bredvid också....

Innan det var dags att gå in till de andra igen så var det lite pusskalas....

Puss, puss!

Vink, vink!

Detta blev ju en extradag vilken var ren och tom i almanackan. Härligt. Vad gör vi då? Tar en massa bilder, lägger upp på bloggen, tränar vovve, tvättar, pysslar lite extra med hästarna o.s.v. Puppis var lite understimulerad efter gårdagens vistelse i bilen. Han fick lite extra. Först ett upplet som gick finemang. Han hade faktiskt gott tempo, var målmedveten och allt lämnades av i hand. Fint.

 Känner, men var?

Här kommer jag!

Jag hade en stor kamprulle i garaget som legat sedan något år tillbaka. Den fick Puppis efter fjärde föremålet. Tjohooooo! Det var uppskattat!!! Där ser man storleken har betydelse ;-)!

Denna var rejäl.

He he

När jag hämtat Johan på skolan fick han lägga spår åt Puppis. Det var senast Jesus gick i sandaler som Puppis fick gå ett spår. Han fick prova någon gång som halvåring men inget mer. Jag kände idag att han behövde mer än ett upplet, lite lydnad och promenad. Det fick alltså bli ett spår. Jag skickade in Johan i skogen bredvid vägen. Sedan gick vi med lite kontakt bortöver. Johan är ju Johan, så det blev lite vinklar, snurrar och annat smått och gott. Han la två pinnar och en grej på slutet. Jag tänkte för mig själv att detta kommer aldrig att gå! Torrt i marken var det också, vinklar och krumbukter, gömda pinnar och nybörjarhund.

Så efter en timme eller så var det dags att ta med sig vovven ut och prova. Han fick låna Kiros gamla sele som låg lite illa, men det funkade. Han gjorde spårupptag självmant, gick hela spåret inkl krumbukter och tog både pinnar och slutet. Det i lagom tempo och intensitet!!!! Trots att vi bägge klampade, pratade och tog bilder. Fantastiskt!!! Vilken vovve. Sååååå.... det kanske blir lite spår också. Kul tyckte vi i alla fall att det var alla tre :-).

Spårupptag

Pinne

Snygging

Puppis-profil