Lin

21 mars 2009 07:10

OJ, undrar vad du sett, låter inte så trevligt att få sådana tankar på kvälls...jag menar NATTkvisten.
Vet heller inte varför man är som man är , utan behov att styra dem...men nu när du säger det - STACKARS KARLAR :D

Skåne-Hannah

21 mars 2009 10:09

jag kunde inte ha formulerat det bättre själv. gud va skönt att jag inte är ensam på jorden... :)

Jana

21 mars 2009 10:32

Vi fick första dagen på en instruktörsutbildning fundera över varför folk skaffar hund. Det vi kom fram till var lite skrämmande. Det finns vsserligen folk som har hund för att ha hund, som helt enkelt tycker om hundens sällskap. Men det finns fler anledningar att skaffa hund:
som statussymbol
som idrottsredskap
som barnersättare (? säger man så?)
för att kunna känna sig överlägsen
Är det så konstigt då att det inte blir bra? Kan tänka mig att det är samma sak (eller "värre") i hästvärlden.

Ann-Louise

21 mars 2009 11:13

Lin; Det är snarare den successiva påfyllningen som gör att det rinner över.. :-I
Ja, stackars karlar. De får väl ta hela smällen de.... ;-). Nädå min har det nog ganska ok. Det var värre förr, i min ungdom, då var jag mer frustrerad och kanske gnällde lite för mycket på honom. Nu är jag ganska jämnmodig :-).

Skåne-Hannah; Ja, det är skönt att man kan diskutera och fundera....

Jana; Ja, eller hur!!!!!
Det är ungefär som vad som driver en att vara instruktör. Där är det inte alltid så trevliga krafter som är utlösare.....
Kommer snart ett blogginlägg om det också. Vi diskuterade det på en fest förra veckan och det är ganska intressant.

Carolina F

21 mars 2009 12:17

Du har väl läst Kerstin Malms bok "Hunden, människan, relationen"? Hennes behovsmodell (vilka behov som hunden förväntas uppfylla) är lite spännande. Det skulle vara intressant med bra gjorda studier i ämnet...

Malin m Birk & Mio

21 mars 2009 20:28

Som vanligt intressant när du funderar :-).

Kan det vara så att människan har ett behov av att vara "bäst". Att det är vår tävlan mot varandra som drivit oss till det vi är idag, att det har varit en viktig del i artens utveckling. Och att detta också går igen i vår relation med djuren. Jag känner några få människor som totalt saknar tävlingslust, och de har också en underbar relation till sina djur.

Det är ju så svårt tycker jag att alltid tänka så avslappnat och positivt i samvaron med djuren. Ända sedan man är född så har man ju straff-tänket omkring sig, det sitter ju rätt så hårt i. Jag försöker, men ibland poppar det ju tillbaka (särskilt när man blir frustrerad...). Hade varit intressant att veta om straffandet bara är ett kulturellt arv eller om vi även har det genetiskt. Som tur är så verkar mina djur oftast bara rycka på axlarna när matte är "tokig" - de verkar ha ett tämligen positivt tänk :-).

Malin m Birk & Mio

21 mars 2009 20:32

Glömde ju säga att jag också kan bli frustrerad över skillnaden i teori och praktik i det som visas på TV och det som förekommer på kurser o liknande. Blev rätt förskräckt över ditt kursreferat nedan. Men samtidigt är det rätt intressant att höra hur olika människor förklarar vad de gör och varför (och hur de anser att deras djur reagerar och upplever det de gör).

Lin

21 mars 2009 21:07

Nu är det kvällen och vi myser i soffan.
Imorgon får vi se hur duktiga de små är;)
( Hur duktiga vi är kanske är mer relevant :)
Kramelikram

Jenny

21 mars 2009 21:40

Tror att det handlar mycket om okunskap. Tänker på hur hundträningen var för ca 20 år sen. Tränade själv inte hund då men när man pratar med andra så användes det mer hårda metoder för man förstod inte bättre. Det var så man skulle träna. Även om det kändes fel som kursare så gjorde man som instruktören sa. Sen är det inte konstigt att folk tror att det är så man ska träna sina djur när det är idioter på tv som ska visa hur man gör. Med metoder som du beskrivit. Vi får helt enkelt alla hjälpas åt att förändra synen på våra djur och sprida kunskap:)

Ann-Louise

22 mars 2009 03:24

Carolina F: Absolut!!

Malin; Tävlingsdriften absolut och sen så tävlar man med sina djur.
Ja, visst är det svårt ibland. Förr var jag både tävlingsdriven och lättirriterad. Ofta frustrerad och det är borta nu. Kanske åldern? Kanske att jag försökt att jobba med det? I don´t know. Sen är frågan om det är bra eller ej. Vi kanske är bäst om vi har tävlingsinstinkten på.
Det är bra när de lärt sig se igenom att man eg. är snäll.

Kom att tänka på; Träffade en gubbe en gång som hade några hingstar. Han skällde och hötte på dem och hingstarna brydde sig noll fast gjorde ändå vad gubben ville. De var som ett gammalt äkta par som gnabbas och gnyr men med MASSOR AV KÄRLEK mellan raderna. :-)

Lin; Mys på! Ta med uppletsföremål om du kommer ihåg, så jag får din vittring.
Kra kra kra kram

Jenny; Så sant så! Absolut. Vi formas också av vår omgivning och den input vi får. Jag har också ryckt i stryplänkar och dragit i hästmunnar. Hoppas det är preskiberat.... Jag gjorde det efter bästa förstånd.

Det enda som är knepigt är att det verkar vara lättare för oss att ta till oss när det är frågan om straff. Det verkar som om det "blir mer på riktigt".

YLLE

23 mars 2009 06:46

Mycket intressant diskussion! Jag tror att människan har aggressiva gener i sig, och att det är dom som har fört "utvecklingen" framåt. Framåt? ja, dit vi är idag, sen kan man verkligen diskutera om det är BRA idag? Tävlingsinstinkten i oss människor är oftast av ondo för våra djur!!!! Anser jag.

ylle

23 mars 2009 08:14

Jag har gjort ett inlägg i min blogg, där jag delvis har invändningar mot Ditt resonemang, delvis håller med!!!

Ann-Louise

23 mars 2009 08:52

Oh så spännande. Ska genast kolla :-)!

Marie

23 mars 2009 09:51

Du har så rätt, som vanligt. Min uppfattning är den samma som din, frågan är bara hur vi ska få slut på dessa psykiska och fysiska "våldtäkter" på djur runt omkring oss. Lite av mitt jobb faktiskt och jag gör allt för att sprida mitt och djurens budskap, -kravlös kärlek, samarbete och kompanjonskap.