Under eftermiddagen var det dags att prova att lägga ett spår. Jag vet inte om/hur/när/på vilket sätt hon spårat..... Ska fråga exmatte sen. Vi lade bara ett kort spår med leksak på slutet för att kolla av.

Johan lägger spår

Johan och Diva (Kiva) går spår. Det är en lång lina för en liten pojke.....

Kamp med leksaken på slutet.

- Du är en kul kille, du Johan!

Polers!

Det är svårt att förstå att vi bara haft henne ett dygn!!!

Vi har ju saknat en schäfertjej i huset sedan Essies bortgång. Jag har letat efter en vuxen tik som skulle vara 4-6 år, mentalt stabil och med "ett ben i varje hörn". Jag har letat och letat och letat..... Mailat lite bra kennlar, kollat med bekanta  o.s.v Till slut började jag titta på annonser och googla. Inget som var bra för oss... och sen en dag ( tisdagseftermiddag) dök en tik upp som skulle säljas. Hon stämde in på det vi sökte och på onsdags morgon åkte vi till Uppsala och hämtade ett stycket söting.

Hon kommer från Hassemans kennel, är fem år, tycker om barn, funkar med katter och hästar, är orörd träningsmässigt mer än vardagslydnad, stabil och lugn, söker inte upp andra hundar för att fightas, älskar mat, gillade boll och kamp. Ingen krävande men hänger gärna med om något ska göras. Det låter väl som en perfekt hund till Johan och en trevlig kompis till Puppis!??!??

Hon är väldigt lugn, men man anar att det finns MYCKET under ytan. Tillräckligt för det vi behöver just nu i alla fall.

Diva snodde en bortirrad spårmakör som jag letat fram för att hitta rätt färg när vi ska måla nya sådana på klubben. Nöjd vovve!

Hon låg helt lugnt i bilen när vi åkte hem. Väl hemma strosade hon runt och bekantade sig. Utan stress eller skygghet. Såg ut som om hon bott här hela sitt liv, fast man såg att hon var upptagen med att nosa och kolla in. Hon, Puppis och Johan lekte lite och det gick fint. Ibland blixtrade det till och man såg att det finns "mer hund" därunder den lugna ytan.

Däremot blev det strul när hon och Kiro skulle träffas. Jag trodde det var hellugnt. Hon verkar cool och inte burdus och Kiro är ju lika dan. Öppnade dörren på framsidan och fick först håva upp en stycke liten Inka med ene armen. (Henne vill man ju inte släppa ihop hur som helst med någon hund!) Kiro gick ut. De möttes lite ointresserat och så small det. Värsta bråket. Kiro ramlar förståss, med tanke på sina bakben, men var lika "på". Med Inka vrålandes under vänster arm, fick jag sugit tag i nackskinnet på Diva med höger och dra henne, ståendes på bakbenen, bort från Kiro. Puh! Så fort de var i sär var allt lugnt. Jag kastade in Inka i huset. Gick iväg och de fick lite snask. Frid och fröjd. De kunde äta med näsorna i min hand samtidigt. Inga problem. Bägge såg helglada ut, men så fort det blev till att häsla på varandra själva - då small det igen.

Tokig!

 Som det såg ut (om man får helt oklickerskt filosofera, och JAG VET att man inte VET och att det är OINTRESSANT och att det bara är beteenden, men det är ändå lite roligt även om det är ovetenskapligt...) morrade Kiro preventivt när hon började nosa mellan hans ben, kanske beroende på att han har ont i höfterna och är svag. Diva morrade då tillbaka (tyckte kanske att det var "ofint" , "ojust" av honom eftersom hon följde etiketten). Eftersom Kiro är döv svarade han inte på morrningen och då small det.

Ingen aning vad det beror på, detta är bara fria fantasier och kanske förmänskligande, men det jag tycker mig se är att det inte är något som finns hela tiden utan mer en fråga om att man inte kan kommunicera i hälsningssituationen. Jag tror att det kommer att gå jättebra när de börjar förstå varandra.

Har du något kul åt mig????

Är dock mäkta imponerad av vilket tryck Kiro har trots att han är 14 år och helskral i bakändan. Icke att han blev låg eller ynklig. Arg, bestämd och envis - även om han låg på rygg. Upp och så lika glad! Man blir lite bekymrad över och tycker synd om stackars Kiro, fast som sagt han ser inte bekymrad ut. Snarare upplivad.....