I förrgår kände jag att det var dags. Dags att sitta på Loke. Jag kände det bara i hela organismen (min alltså) att jag hade lust och att det var dags. Sen kom det annat emellan, men i dag blev det av.

Jag hade gjort en intern överläggning i mitt eget huvud och kom till slutsatsen att jag inte orkade vara jättepedagogiskt. Hade jag varit det hade jag ju lagt upp en längre plan med en successiv upptrappning. Fast jag tänkte äsch det går nog bra ändå och att det egentligen var bra att köra nu när lusten infallit och snön var mjuk.

Gubben var hemma så han skulle mata honom med morötter fram medan jag hoppade upp. (Hoppa och hoppa - det är väl snarare fråga om att hasa....) Precis när jag skulle ta ut Loke ringde Johan och ville bli hämtad från fritids så Peter stack iväg för att hämta honom innan vi startade vårt projekt.

Jag var ju stassad och klar, plus att det är min födelsedag, så vad göra? Gick in i köket och smuttade på en öppnad vinare som stod och dog i kylskåpet. Passade på att ta en förebild ifall det skulle bli den sista ;-).

En aning arrangerad bild...Don´t try this at home!

Sen kom gubben och Johan. Kom på att det kunde vara bra att Johan fick sitta först, ge lite snask för det och sen skull jag hoppa upp. Hade han inte gillat att ha flugviktaren Johan på ryggen, hade det ju inte varit någon idé för mig heller. Johan har ju suttit på Loke ett flertal tillfällen och det har inte varit något som helst problem. Han har suttit på honom på några promenader också och det har varit helt lugnt.

Loke den lille hingstepojken med röd, vit, blå grimma som det anstår en norrmann :-)!          

Johan gör sig redo och Loke dockar in.

               Nemas problemas.

Efter att Johan hade studsat av tog vi en liten paus och sedan fick gubben leda Loke och ställa honom på plats bredvid stenbumlingarna. Kors i taket vad gubben har blivit duktig. Han som har varit så rädd för hästar. Nu gick han runt med Loke, gav honom morötter och dockade in med honom vid stenarna.

Lite osäker var jag. Tänkt om han skulle bli helchockad av den plötsliga ansenliga tyngden på ryggen och få panik. Jag skulle få smaka snö (förhoppningsvis om det inte blev sten....) Inte en suck att gubben skulle kunna stoppa honom....

(Först hade vi tänkt vara i paddocken eller sommarhagen för där finns inte något hårt att ramla på plus att det är djup snö där. Men då fanns inget riktigt högt att stå på och jag skulle riskera att få hoppa upp/kravla mig upp. Det skulle definitivt öka risken för obehaglig för hästen och medflygtur för mig som följd. Att släpa ut något riktigt högt skulle bara, förutom att vara jobbigt, göra honom skeptisk. Då kändes det bättre att vara på parkeringen framför huset där det naturligt finns några höga stenbumlingar. Nackdelen skulle vara risken att OM jag ramlade av kunde det komma att göra riktigt ont, OM han skulle bli rädd skulle gubben aldrig kunna hålla honom. Om jag snabbt var uppe på benen hade det inte varit något problem, men om jag skulle skada mig så skulle gubben kanske få problem att få in hästen igen. Duns/kravel med högre risk för avsittning eller smidig uppsittning med högre risk för smärta vid avsittning och ev. lös häst?  Smidig uppsittning!)

Nåväl jag lade benet över ryggen på Loke och gled över..... Inte en reaktion. INGEN! Han stod precis som han gjort och lyfte inte ens upp huvudet....  Han fick morötter av gubben och sedan bad vi Johan springa och hämta lite gott i en hink.

Copy Cat! Äntligen :-)     

Han gick iväg lite, med mig på ryggen och hade inga problem med det heller. Det var helt ok...

Två ändor! Eller ska man kanske säga "the end" he he.............