Idag har det varit lydnadstävling på klubben. Jag var tävlingsledare. En aning förvirrad sådan på morgonen, men jobbade upp mig ;-).

Solen sken och det var varmt och skönt. Mao som brukligt denna helg.

I morgon är det appellspår så jag ska upp i ottan och kolla av att allt är som det ska.

Pluttar in några bilder från gårdagens träning med Puppis, Lin och Ia....

Gonatt!

Bäst att blunda när man blåser genom "granegren"....

Puppis brukar få repetera lite lyft av föremålet ibland när han kommit in med dem. Han lyfter - ger mig i handen - får bollen kastad. Kommer in lämnar av - lyfter föremål och får bollen kastad. Nu har han börjat korta av processen. Han lägger boll och föremåt bredvid varandra och lyfter än den ena än den andra. Ha ha ha ha galenpanna! Eller kanske snarare.... skitsmart!          

Han ska lyfta sak gör att få bollen och så sköter han det liksom själv...

Ska du verkligen stå där och ta kort på oss?

Nöjd Puppis.

Lin är på hugget....

Två ljusa rumpor =D

Ia på väg ut i skogen....

... och på väg in.

Duktig kicka!!!        

I samma anda som gårdagens inlägg kommer här en annan tanke. Detta att ge sig tid.

Även idag blev det en sen hämtning av de tre hästarna som går i "hagen långt borta". Väl hemma var timmen sen och jag skulle bara fylla några hösilagepåsar åt Junge, Milou och Fnasket. Loke och Cazal har ju en höbar där hösilagbalen står och jag tar ur den. Väl där för att börja plocka i kom förståss Loke. En hälsning och klapp, och sen hade jag för avsikt att plocka i höpåsarna, ge hästarna och sedan gå in och käka något innan kudden kallar. Jag kände dock att Loke ville ha mer. En millisekunds tvekan. Men jag vill ju gå in.  Men det går inte att neka en sådan mjuk försiktig bamsemule.

Det var till att lägga ned höpåsarna och krama, klia och gulla med häst. Och när man tar sig den tiden så är det så underbart. Den lilla stressen eller forceringen försvinner. Man känner sig bara lugn och avslappnad. Att borra näsan i denna stora, tjocka man är fantastiskt. Att lägga armarna om hans grova hals. Att klia honom och se hur han njuter. Att låta honom "mula" tillbaka. (Han har rensat bort själva tandkliandet eftersom det gör ont på mig...) Att ett så stort djur kan vara så försiktig med en bräcklig människa! Hur fint han håller min  bara arm i munnen. Ja han får faktiskt det för jag ÄR en ganska galen människa ;-).

När vi båda kände oss nöjda upptog jag mitt hösilagefyllande. Han stod med mig hela tiden och bara var. Roade sig lite att ta tag i byxlinningen och lyfta lite. Jag skrattar och han verkar nöjd. Det känns så främmande att inte låta hästen få uttrycka sin personlighet, att inte mötas som jämbördiga individer. "Ställd häst står!" är inte min devis. Att inte låta hästen komma nära för att den ska ta över är heller inget som känns bekvämt. Då går man ju miste om dessa fantastiska stunder av nära umgänge och ömsesidig kärlek. Det gäller också när man stressar för mycket. Jag har inte tid! Ofta tar dessa mysstunder inte mer än ett halvt dåligt tv-program. Hinner man titta på TV hinner man ta en stund till att mysa med någon som törstar efter det!

I dag kan man ju skylla mitt flummande på den sena timmen, i morgons ska det bli något mer fartfyllt. Jag ska ut och sätta ut spåren för helgens appelltävling plus märka planer inför lydnadstävlingen. Det i sig är inte så fartfyllt, men jag ska träna tillsammans med Lin också. Upplet och lite lydnad.

Gonatt!

Att ha häst är mycket jobb. Att ha många hästar är gigantiskt jobb.

Vissa stunder är det extra tungt tex när det är vinter och kallt, snön ligger djup, vattenslangarna fryser, allt är blött och det är kolsvart... Det går då också.

Men så finns det stunder som idag. En stund då man känner att allt är perfekt. Man kan inte komma närmare himmelriket på jorden. Det kan inte vara härligare.

Sådana stunder vill man spara på burk för att plocka fram andra mindre gynnsamma dagar. Ändå kan det tyckas att det inte är så märkvärdigt, det där lilla som ger den där enorma lyckokänslan. Det gäller att passa på och njuta av stunden och känna in.

Vad är det nu som hänt? Har jag vunnit en miljon på lotto? Har jag korats till världens bästa människa? Nej långt ifrån. Jag har bara hämtat hästarna från hagen. Visst är det underligt att en sådan sak kan göra en så lycklig!?!!?

Det blev sent hem från brukshundklubben i kväll. Ovanligt ;-). Eva var ju där och vi hade ett långt (också ovanligt  he he ) snack kring hundar, hundträning och allt annat. När jag kom hem var det rejäl skymning. Jag gick direkt bort till "hagen långt borta" för att hämta hem hästarna.

När vi gick hemåt infann sig den där fantastiska känslan av total lycka. Det är nästan mörkt, stjärnorna glimmar och månskäran lyser. Kvällen är mild trots den sena timmen. Det enda som hörs är hästarnas klapprande mot grusvägen. De går där så mjukt och följsamt alla tre och vi är som en enda organism. Att kunna gå så, känna närheten till hästarna, känna deras totala avspänning och lugn.... Att höra ljuden, njuta av himlen och gärdenas horisont, att känna dofterna av varm vår med en anstrykning av blomdoft. Det är FANTASTISKT!!!  Bättre än så kan livet inte bli!!!

, eller mer allmänt känd som trana, har flyttat ned på gärdet. I någon vecka har vi haft ett par tranor spankulerande på gärdet. Det är inga dåliga fåglar. Stora och vackra.

Jag försökte smyga mig på dem härromdan, men naturligtvis kom hästarna dundrande så det blev inte mycket till bilder.

Cool bird!