Alla inlägg under september 2010

Av Ann-Louise Ryrvik - 18 september 2010 19:17

Det blev ganska sent i går kväll. Var förbi Lin och kikade bl.a på lilla Ia som håller på att kurera sig efter en korsbandsoperation. Verkar gå väldigt bra.

Jäklar va många sjuka hundar det är. Man kanske borde ha en annan hobby tex samla på frimärken eller börja spela golf...


Ryckte till kvart över åtta i morse. Satte mig käpprätt upp i sängen. Vi har försovit oss gastade jag. "Vaaaaaa!?!?" hörde jag gubben grymta. "Till vad då?"

Kom på att det var ju lördag!!! Vi skulle vara vid bygdegården klockan 11 och jag hade satt klockan på nio. Pust! Jag tror att jag fick den reaktionen för att det inte brukar vara Nyhetsmorgon  så tidigt på helgen. (Vi hade somnat från teven. Inte helt ovanligt.) Men det var nu pga valet antar jag. Jag trodde m.a.o att det var vardag. Lustigt vad man hinne sätta samman på några sekunder....


Nåväl, efter lite kaffe o morgonmys var det dags att hämta Junge och Fnask. Jag hade tänkt ta med Fnask bort, men kom att tänka på att det nog vara tillräckligt rörigt ändå. Han skulle få gå i vinterhagen nära de andra hästarna. Först fick dock han och Junge bete på gräsmattan medans jag gjorde iordning Junge. Han hade sprungit över ravinen nyligen och hade gegga långt upp på benen plus stänk högre upp. Dessutom hade han rullat så hela han var rejält inpackad av lera. Det var bara att ta slangen. Han är för snäll. Lät sig sprutas med hårt tryck medans han stod och betade. Fram med såpa, gnugga in och sedan spola av. Extra tvätt av svans. Handdukar på. Torka. Lite Rider Magic i man och svans. Och sedan som krona på verket hade Johan på honom guldglitter lite här och där. Guld till en gullehäst!


Väl borta vid bygdegården blev det några vändor som ponnyridningsponny. Det var två ponnyridningshästar till där, varav en verkligen var en ponny. Ljungman var förstås där och körde med sin ardenner. Nu snackar vi häst! VIlka hovar!


Junge tyckte först det var otäckt med vagnen. Den skramlade ganska rejält med sina stålklädda hjul. Just fint tänkte jag. Härligt och bara vända och gå hem igen. Jag kommer ju aldrig att kunna möta den på vår promenadsträcka tänkte jag. Speciellt inte med något litet barn på ryggen som ramlar av bara om hästen trampar snett eller stannar och att det inte fanns någon möjlighet att gå åt sidan. Junge till och med blåste varningsfanfar i näsborrarna. Fast jag hade inte behövt oroa mig. Det tog bara några minuter så hade han vant sig och brydde sig noll.

Vi hamnade efter vagnen en gång och då ville han ikapp och skulle hälsa på människorna som satt i den.



  

Vid bygdegården träffade vi Caroline. Hon och Junge är ju gamla polare och hon hjälpte till att ta hand om honom där. Och som ni ser har inte Junge någon koskräck =D. Han kan allt vara cool han.

 

 

Mysig tycker Junge. Här är det Noa som rider. Carro assisterar.

 

 

  

Junge med Noa på ryggen.

 


     

Mysigt myller!


 

Imponerande ekipage. Vilka hovar!!!! 

 


Det fanns möjlighet att göra studiebesök i Bregott-fabriken. 




Kossor är ganska söta ändå...

 


Carro passade sig på att ta en tur med Junge när det började ta slut på hugade barn. Det tycket Junge var kul. 

 


   

De är så fina tillsammans!

 


           

Johan fick rida hem. Och jag fick gå.

Det tyckte Johan var en bra deal. Det tyckte antagligen Junge också.  





  

Prinsen till häst. Tygelfattningen har väl lite att önska, men Johan är ju inte så noga. Han är ingen ryttarkille, men kan väl sitta där ändå. Jag försöker omvända honom, får väl se hur det går...    

 

 

ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 16 september 2010 21:19


Jaha, så sitter jag då här på ett hotellrum tillsammans med Puppis. Jag har jobbat lite, men nu tänkte jag passa på att blogga lite. Det har varit en del de sista dagarna, så nu när jag har lite ofrivillig fritid så får jag passa på att uppdatera lite retroaktivt. Här kommer värsta långa inlägget..... så är det när man har tid.


Äntligen var dagen inne då jag skulle få reda på hur det var ställt med Puppis och hans rygg. Jag gav mig av i ottan, glad i hågen men lite stressad. Tiden. Tiden.

Nästan framme i Strömsholm började jag fundera över min mobil och sakta kröp det på att jag nog hade glömt den hemma. Attans elände. Hur ofta BEHÖVER man en telefon riktigt mycket? Inte så ofta. Det mesta kan vänta. Fast idag hade jag behövt.... Tänkte att det nog skulle lösa sig på något sätt.

Medans jag ändå satt och funderade började något annat också att krypa sig på... ÅNGEST! En klump dök upp i bröstet och jag ville bara storböla. Fast det kunde jag ju förstås inte. Det skulle ju ha varit grannt. 120 knyck på motorväg och en störtlipande kvinna. Nä, jag fick behärska mig. Vad jag insåg var att jag egentligen inte alls ville att de skulle greja med Puppis. Jag ville inte alls lämna in honom. Och jag var mycket orolig över vad de skulle hitta. Nu skulle det bli definitivt.


Strax var jag framme och jag skuttade in. Jag var där en halvtimme innan utsatt tid så det var ganska perfekt. Jag meddelade att jag var där och en av tjejerna i receptionen sa att jag kunde ta in honom i väntrummet. Jag tittade mig omkring och där fanns många små hundar väl spridda i rummet och jag såg framför mig hur Puppis skulle skälla på dem och alla skulle bli helrädda och jag skulle få borrblickar av alla mattar och hussar. "Kan jag vänta ute?" undrade jag lite osäkert. Jajemän. De hade ett högtalarsystem så man hörde utanför också när det var ens tur. Perfekt!


Ut och kissade hunden snabbt. Då öppnades skyn tvärt och det blev hällregn! Härligt! Perfekt! Jag stod utanför i ungefär 30 sekunder tills jag insåg att det inte skulle gå. Vi skulle bli heldränkta. Det var bara att samla ihop sig och gå in. Döm om min förvåning när den lille Puppemannen inte ens la av det minsta lilla "hej på er allesammans" - skall. (Som för de andra hundägarna säkert hade låtit som "Kom hit ska jag sluka er hela era småttingar och använda kopplet som tandtråd...") Han var heltyst och följde med mig till en stol och satte sig som en välartad vovve. Tack och lov för det. Jag hade ju klubbjackan på mig och jag hade t.o.m i ett svagt ögonblick funderat om det var läge att vränga den ut och in. Fast det hade väl också sett ut =D.


Tämligen snart kom en trevlig sköterska och ropade in oss. Det blev vägning, 39,5 - 40 kg, och så blev vi hänvisade till ett undersökningsrum. Veterinären kom också och hon var lika trevlig hon. Det lyssnades på hjärta och det klämdes och kändes.


Sedan fick vi gå lite fram och tillbaka för att hon skulle få se hans rörelser plus HOPPA. Puppis lyste upp. Detta var ett mycket, mycket trevligt stället tyckte han. Som grädde på moset fick vi gå längre in i det heliga för där fanns en trapp som han fick springa upp och ned i. Han var stel i ryggen. Trappen var inne vid personalavdelningen så när vi gick tillbaka trodde jag att alla runt omkring var veterinärer. Puppis gick glatt före i kopplet  och hälsade på en och annan. Sen var det en kvinna som tittade mycket på honom. Den gick han fram sådär i farten och skulle hälsa på. Han hoppar inte, drar inte i kopplet, har fällt öronen och tittar upp sådär gulligt. "Hej vem är du? Vad är du för kul person? Har du något till mig". Jag ler inombords några millisekunder tills hon gallskriker av fasa. Hon var ingen veterinär. (Antar jag...) Utan antagligen en annan djurägare som råkat förrirra sig in där. Jag fick haspa ur mig något om att jag trodde alla var veterinärer och fortsatte bara gå.  Tänk att man kan vara SÅ hundrädd och befinna sig mitt i ett djursjukhus! Måste vara rena tortyren.


Nåväl, på plats i undersökningsrummet igen fick jag vänta ett tag. Sedan kom veterinären tillbaka. Det hade skett ett misstag berättade hon. Någon som skulle bokat CT hade missat det trots att hon sagt till. Det fanns ingen tid åt Puppis idag. Hon var tämligen upprörd. Hon skulle dock försöka se om det gick att klämma in honom någonstans, men då var han tvunden att vara kvar. "Okey" sa jag som ju ville ha detta överstökat.


Så kom sköterskan för att ta blodprov för att kolla att det var okey inför sövningen. Han var så tapper min Puppis. Satt helt still på bordet och lät henne raka hans ben, sätta i en "tappkran" och sedan tappa honom på blod. Utan att säga ett pip och utan att försöka hoppa ned eller ta sig undan. Min hjälte!!!!! När hon sedan skulle sätta på honom djursjukhusets koppel och halsband höll jag på att lipa. Jag har nog större seperationsångest än vad han har. Tänkte att det ändå är nyttigt för honom, men kanske mest för mig. Han gick med henne så snällt utan att dra i något koppel åt något håll, så hon stannade, vände sig om och var helt förundrad över att han gick så lätt. "Så lätt han är att gå med i koppel" sa hon hänfört. Han är som luft. Och det stämmer. Det är bara kopplets vikt man känner av, i övrigt följer han hur smidigt och lätt som helst. I alla fall i lugna situationer ;-).


Gissa om matte var stolt när hon gick ut och stegen lättade lite av att han hade uppfört sig så exemplariskt istället för att bara vara tunga.


Okey. Hopp i bilen och off we go. Snabbt gav jag mig av till en affär som säljer telefoner. Raka vägen in och "Ge mig den billigaste ni har med kontantkort, laddare och allt som behövs. Den måste funka NU direkt!"  Den snälle säljaren fixade det snabbt och inom några minuter var jag ute igen. In i bilen. Stoppade i laddaren. Satte i kortet. Laddade på pengar och ringde sedan gubben. Jag hade gett hans nummer till djursjukhuset för att de skulle meddela sig om det hände något, eller när de visste något.


Informerade gubben om att jag skaffat nytt nummer som han kunde hänvisa till. (Tur var väl det.) Kollade att min mobil verkligen var hemma , så jag inte tappat den eller lagt den på taket på bilen, och sedan ringde jag till Strömsholm och gav dem nya numret. Jag sa till att det var viktigt att veterinären fick det! VIKTIGT!!! (Gubben i Vänersborg är inte alltid lätt att få tag på, så det var ju tämligen rejält viktigt.)


Medans jag väntade på besked från djursjukhuset passade jag på att "göra stan". För mig innebär det att kolla Hundsportcenter och andra djuraffärer. På Hundsportcenter tänkte jag unna mig ett nytt läderhalsband med insydd fläta. Såna har jag shoppat flera i kanske 15 år. De är så fina och välgjorda. I love them.

Nu hängde bara några enstaka kvar och naturligtvis fanns inget i Puppis storlek och tydligen skulle de aldrig få några fler sådana. Den som gjort den hade nog slutat fick känsla av ett drastiskt slut. Tråkigt!! Jag har verkligen gillat dem. Borde ha sex stycken hemma i gömmorna men jag vet bara var ett är och det är det Puppis brukar ha. Jag fick lämna affären i oförrättat ärende.


Det blev dock lite annat shoppat bl.a presenter till pojken som snart fyller 10 år, plus lite mat i magen. När klockan kom fram på eftermiddagen ringde de. De hade ringt gubben (!) och fått numret. Inte hade väl de blivit informerade om det nya förstås. Tur att de fick tag på honom i alla fall. I vilket fall skulle det inte bli något idag. De kunde inte klämma in honom och jag var tvungen att lämna in honom i morgon vid åtta.


Det var bara att sticka iväg och hämta honom. När jag började fundera insåg jag hur orättvist det var. De har begått ett misstag och jag ska bekosta endera bensin och tid (sex-sju timmar) för att åka hem eller pengar för ett hotellrum. Jag hade ju inte gjort något fel. Försökte diskutera det i receptionen men det hjälpte inte. Tjejen, som var mycket trevlig, gick och frågade någon annan på kontoret. När hon kom tillbaka var svaren så dröjande, svävande och ovälkomnande så jag sktruntade i vilket. Jag kan väl betala själv. Fast jag tycker att det är principiellt fel plus att de kunde ha beklagat mer ordentligt. Jag skulle ju dessutom ha kurs på kvällen och jobba på fredag. Av det intet. Det inkomstbortfallet då?

Jag orkade inte bråka utan ville bara få ut Puppis. Det som gjorde mig MEST irriterad var att de inte låtsades om att det skulle vara något konstigt. Att det var normalt förfarande att undersökas ena dagen och röntgas andra. Eller hur!??!


Jag fick order om att fasta honom för att det skulle göras CT. Jag hade remiss. Han var med andra ord redan konstaterad ryggproblem. Veterinären var upprörd och sa att hon hade sagt till om det. Ingen hade i förhand sagt att det skulle ta två dar. Då hade jag ju bokat hotell och fixat ledighet redan långt innan.

 Rent strunt! DET blev jag sur för. Jag hade kunnat tagit att de ynkat och sagt att de inte kunde göra något men beklagade. Men att försöka dribbla bort mig - NO. Nu väcks snarare kamplusten för några hundralappar.


Nåväl. Nu sitter jag här på hotellet och skriver ett skitlångt blogginlägg. Deta blir så långt så någon annan uppdaterin hanns inte med. Puppis ligger raklång på sängen bredvid mig och nu ska jag också gå och lägga mig för nu vet jag snart inte vad jag skriver längre.

Gonatt! I morgon är en ny dag!!!


Ps. Måste bara förtydliga.  Veterinären och sköterskan var SUPER trevliga!

ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 9 september 2010 21:28

  

Fick med mig gubben ut  i morse för att ta några bilder. Började med Cazal och eftersom vovvarna också var med så passade jag på att leka lite med platsliggning och sitt i grupp.








  



        

Av Ann-Louise Ryrvik - 9 september 2010 21:20


Så var det då torsdag. Härlig dag. Ännu en solig dag.

Gjorde en titt i den stökiga trädgården. Uj så det ser ut!!!! Ogräset växer tjockt och gräsmattan är vadhög. (Inte riktigt kanske, men illa är det...) Jag ska ta tag i trädgården nästa vecka inför hösten. Anlägga en ny rabatt, fast det är osmart eftersom jag inte hinner med de jag har. Fast det är allt lite kul.

Det är höst, men faktum är att det fortfarande finns lite färg att hämta som tur är.


    





  





  

 



     

Av Ann-Louise Ryrvik - 8 september 2010 08:14


Hittade denna film hos Maria Yttermyr. Underbar film! Jag började förstås grina.

Det är något så fruktansvärt tragiskt med vargar på något sätt. De får klä skott som djävulens avkomma. Orsak till allt ont i världen.... Nu är det inte så att jag är någon naiv vildmarksromantiker, men jag tycker man ska se saker för vad de är. En varg är en varg. Inte ett monster. Inte heller ett gosedjur utan just en varg. Och att se det sunda, det äkta i att den är sig själv.

( Å så har jag varit så flummig att alla tappat tråden...)


Jag kan tycka att det är lite knepigt att varghatet är så stort bland hundägare (jakt o sällskap). Våra hundar är ju modifierade vargar. Jag menar inte att de är samma, men de är lika. Alla beteenden finns i bägge sorterna fast i olika grad och nyans. De får fertila barn. Att älska den ena och hata den andra tycker jag skulle vara omöjligt. Jag kan dock förstå att man är rädd å sin hunds vägnar. Jag kan förstå att man inte vill ha varg i skogarna. Men därifrån till urskiljningslöst hat....


Oavsett - se och njut.


Av Ann-Louise Ryrvik - 6 september 2010 23:43


Idag har det varit full fart igen. Det är ju måndag. Inget har hunnits att göra med hästarna idag, men Puppis har fått ett litet snigel-pass.

Loke har gått och sett träningssugen ut de gånger jag sett honom under dagen. Det blev inget i helgen heller, så det får väl bli ett pass tidigt i morgon bitti.


Sist (i fredags) hade vi dock urskoj. Någon granne höll på att skjuta skarpt. Den small så in i bängen. Jag är ju som jag är så jag tänkte att detta är ett bra tillfälle att träna häst på. Så raskt plockade jag på mig pick o pack och stack ut. Cazal och Milou var ute på gärdet bortom skogen och betade, men Loke var vid lösdriftshuset, så det var han som fick komma in i paddocken och leka.

Jag hade egentligen tänkt göra lite arbete från marken med honom, men hänföll åt att leka istället.


Loke är ju kastrerad nu, men jag vill ändå bibehålla hans power. Jag tror inte han får något utlopp för det i hagen längre eftersom han undandrar sig shower och konflikter och håller en låg profil. Därför uppmuntrar jag det i  samarbetet med mig. Vi har fått en liten lek som går till liksom så att... jag backar undan lite från honom och ber honom sedan krumbukta. När han sedan bockar, studsar, far och ystrarsig så får han ett bra/klick och karamell. Han verkar tycka att det är urkul. Riktigt skruttibangbangar och så fort han får sitt bra/klick så kommer han tvärt in. Han får sitt godis. Vi kliar och gosar och så gör vi det igen.


  

Buse-Loke ("arkivbild") 


Varvade detta med att ligga ned (och ha hakan i marken). Trots att han egentligen är lite berörd av skott så kunde han ligga ned. Det var jag lite imponerad av.

Cazal och Milou verkar dock helt skottfasta. Stod och kollade på hästarna i hagen sedan. Cazal stod och halvsov och vickade inte på öronen när skott föll. Milou strosade runt och tog det lugnt utan att heller reagera över huvud taget. Loke däremot ryckte till vid varje skott och sprang några steg. Två skottfasta och en aningens skottberörd.


I morgon ska jag dock rida inte bara leka.



Av Ann-Louise Ryrvik - 5 september 2010 20:04


I dag skulle jag ju äntligen ha kommit till skott vad gäller tävlingsdebut med min älsklings-puppis. Men av det blev det ju inget med tanke på hans rygg. Tråkigt nu när man fått tummen ur. Tråkigt men överkomligt. Det kommer fler tävlingar. Många fler tävlingar. Huvudsaken att han blir bra igen eller i alla fall någorlunda bra.


Helt ifrån grejande har vi ju inte kunnat hålla oss. Lite, lite lydnad bara för vårt psykiska välbefinnane. Gubben fick ta några bilder på oss. Nyttigt för jag hittade allt en hel del detaljer att fila på. Bl.a hittade jag en bugg i taxeringspunkten för ingångarna. Ett gammalt hållningsfel uppdagades igen också som ska tas tag i. Härligt att det finns lite att göra!


  


  



        


För att trösta mig surfade jag runt lite på nätet för att se vad som hände runt om och hittade Bent Branderup på Hällekis i helgen. Makalöst med tanke på avstådd tävling, inställt jobbande och m.a.o en "ofrivillig" ledig helg. 

Det  var bara att kasta sig iväg och väl där träffade jag "Tant-Emma". Trevlig, trevligt att stöta på känt folk!

Efter en givande dag begav sig en del av oss kursdeltagare, Bent Branderup och Bianca, och med arrangörerna Christoffer och Rebecca i spetsen, till Forshems gästgiveri och avnjöt en god middag under trevliga former. Mysigt.


Så med andra ord blev denna, till en början deprimerande helg, mycket trevlig.


Av Ann-Louise Ryrvik - 2 september 2010 08:10


Gör ett försök att vara uppe någon timme. Har värsta förkylningen. Den som alla andra också verkar ha och har legat sedan i förrgår. Tråkigt är det när solen skiner och himlen är blå... Jag vill bara ut och GÖRA någonting.


Här kommer några gamla bilder från en annan solig dag.....


Två vänner á la Sound of Music....




Goaste fyrfota grabben i världen.....        





     


Nä. Nu har jag tagit ut mig och går och lägger mig igen. Caio!

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2010 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se