Jag tror att de flesta uppskattar att det finns artfränder nära. Vi människor behöver andra människor att umgås med. Hundar behöver andra hundar. Katter behöver (ja, jag tror faktiskt det) andra katter. Och sen uppstår det förstås utbyte och uppskattning mellan artgränserna också :-).
När jag tittar på hur hundarna härjar med varandra och hästarna leker med varandra så tror jag mig inte kunna ersätta den relationen totalt, hur mycket jag än engagerar mig och försöker.
Det är klart att det funkar med bara en hund, eller att hästarna går en och en, men jag menar att idealet är att ha tillgång till umgänge med andra av "samma sort". Sedan ser ju verkligheten och omständigheterna kanske annorlunda ut.
Det måste i alla fall vara skönt att kunna umgås med någon som verkligen kan ens språk och inte bara tror det (som vi människor gärna gör när vi tror att vi agerar som en annan hund skulle ha gjort eller som en "ledarhäst" skulle ha gjort 
)!
Smart lösning att ta varsin. Alla nöjda o glada!
Marie & Åke
27 januari 2011 21:06
Ja jag säger det igen o förmodligen kommer jag säga det x antal gg till...Du fångar verkligen ögonblicken o feelingen i det hela!!!!
Är så kul att se dom "levande" bilderna...full action!!!
Maria Y
28 januari 2011 09:28
när det gäller hund verkar det inte vara helt fel att tänka lite rasistiskt också, "lika barn leka bäst". I alla fall utomhus, om man frågar popcornen som gärna gosar i soffan med rottispolarn men HATAR när han släpps lös ute i full kraft ;-)
Snygg färgmatchning hund-katt, o jag ger mig tusan på att de går ton i ton med pållarna oxå ;-)
Katters sociala liv blir man aldrig helt klok på, våra beter sig ofta som en flock. De umgås även flitigt med grannens två, leker eller bara hänger.
Ann-Louise Ryrvik
28 januari 2011 12:14
Ja, Maria det ligger nog mycket i det... I alla fall mental och personlig matchning....
Det var som när jag skulle skaffa vuxen kompis till Puppis när Essie dog. Jag fick leta efter en vuxen tik 4-6 är, mycket robust och tålig och med "skinn på nästan" som var lekfull men som kunde sätta stopp om det blev för mycket lek. Det blev Diva och jag träffade helt rätt. Hon stämmer helt in på det, matronan ;-).
Sen tror jag också att om de bor ihop så utvecklar de många gånger ett sätt att leka så alla kan vara med. Det såg jag när jag hade fyra; gamle Kiro, Essie, Puppis och lilla Inka. Där väntade man på att de gamla och de små skulle kunna hinna ikapp och "fälla dom". Essie gjorde fotbolls-filmningar - Oj, ni tog mig!!!
Maria
28 januari 2011 13:56
Fast ibland skapas oväntade band. Här har gamla labradortanten och unga bedlingtonpojken blivit de allra bästa vänner; som springer, leker & sover tillsammans. Jag har länkat från hemsidan till ditt (som alltid) kloka inlägg och fina bilder.
http://www.linnekullagard.se
Ann-Louise Ryrvik
28 januari 2011 21:59
Så mysigt!!!!
Tack så mycket för de vänliga orden, Maria!!!
Kim
29 januari 2011 10:44
Härliga bilder!
Om vi har tur får vi rollen som "den där snälla, påhittiga och originella två-benta kompisen" ;-))
Jag är så glad att Nelly nu går med flera andra hästar, roligt att se hennes olika relationer med dom andra, som förändras nu när hon inte längre bara är den lilla nya i flocken.
Ha en fin dag kloka du:-)
http://varmt.bloggplatsen.se
Ann-Louise Ryrvik
29 januari 2011 18:54
Tack!
Klart du får om du vill! Tror det inte är svårare (nog så svårt i o f s.) än att vara trygg, tålmodig och generös och inte bråka eller vara aggressiv.
Härligt för goa Nelly att ha polare ett leka med =D!!!
Tack detsamma gulledej!!!
Ewa
29 januari 2011 22:51
Jag tycker synd om alla hästar som måste gå ensamma i fålla bara för att matte är så rädd att de ska skada sig om de träffar andra. HerreGud! De måste väl få vara de flockdjur de är!
http://saraconnemara.wordpress.com
Ann-Louise Ryrvik
30 januari 2011 22:26
Jag håller med förstås. Om det på något sätt går. Sen är det väl i vissa fall kanske omöjligt, men eftersträvansvärt.
Man skulle önska att "värdet" på häst inte skulle överstiga värdet att få vara häst...
MariaY
30 januari 2011 23:04
Har äntligen fått släppa in Boogie i stoflocken igen efter den långa konvalescensen, och det känns så skönt! Helt odramtiskt var det oxå, de har ju haft mulkontakt över staketet sedan oktober.
Men vilken tålmodig liten tjej hon varit som gått ensam sedan maj!
http://cowgirlup.bloggagratis.se
Ann-Louise Ryrvik
31 januari 2011 14:13
Å så härligt för Boogie! Det måste vara underbart.
ylle
31 januari 2011 15:13
Självklart slår väl en artfrände det mesta när det gäller sällskap... att ha varandras språk (man kan själv tänka sig hur det skulle vara att bo i Bortre Långtbortistan och inte förstå ett enda ord) Dina bilder strålar av livsglädje!!! Bushundar!!!!
http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se
Ann-Louise Ryrvik
31 januari 2011 15:36
Ja, och jag undrar om det inte är lite som med språk.. att man först måste kunna sitt egna för att kunna tillägna sig nya. Kanske är det så med djur också... om de får möjlighet att umgås och prata sitt språk kanske de har lättare att ta till sig vårt..?!??
Ja, det är glada små skitar :-)
Gitte
4 februari 2011 19:17
Underbara bilder. Själv håller jag tummarna för att kärlek över gränserna eller iallafall vänskap över gränserna ska uppstå mellan stallets svenska ridponny och Sveipur (ylles fd prins) men än så länge så vill den vite sturske bara ha ihjäl Sveipur. Kanske ska tillägga att det är en blandad flock med två ston. Då blir även äldre vallacker lite väl tuffa. Så just nu går de i två hagar med varsin dam i varsin hage. Men när gräset kommer så kanske, kanske.
http://www.nissebus.bloggagratis.se
Ann-Louise Ryrvik
5 februari 2011 08:39
Jodu, det sociala samspelet hästarna emellan är intressant.
Ja, när gräset kommer så kan det hända att det går bättre. Då har de fullt upp med att beta och kanske inte hinner ha konflikter.
Jag är så glad nu att mina fyra kvarvarande kan gå tillsammans. Jag är mest orolig för hur det ska gå när testosteronet når höjdpunkt. Det är på väg upp nu men än är det lugnt peppar peppar.
