Alla inlägg under februari 2011

Av Ann-Louise Ryrvik - 28 februari 2011 10:36


Hej hopp va´de går. Med turbofart in i veckan. Härligt!


Om vi börjar med helgen - så halkigt det var. Jag hade tänkt mig iväg på utflykter både lördag och söndag, men tji fick jag. Det gick inte att komma från gårdsplanen. Vi har nämligen en tämligen brant backknöl vid utfarten och den var totalt glashal. Det regnade på lördagmorgon och detta frös och la sig som en blankpolerad ishinna över snö, ev. gruskorn och till och med på isen... Ishinna på isen = omöjligt läge. Det GICK INTE att gå och inte heller köra. Har faktiskt inte varit med om något liknande i min levnad så illa var det.


Det var så illa så jag t.o.m skulle kunna tänka mig att införskaffa "tantkedjor", sådana dubb som man sätter på skorna. Jag har en kompis som har sådana och som jag brukar häckla. Kanske måste jag krypa till korset.... Hrmmm

Jag kunde knappt gå in till hästarna utan var tvungen att hålla mig i grunnebonätet och väl innen fick jag hålla i hästarna. De hade det lite lättare verkade det som. Deras hovar har nog lite vassare kanter så de pirkade sig igenom ishöljet och fick något form av fäste. Skönt det för man blir så orolig att de ska fläka sig.


Hundaktivering fick av förståeliga skäl ske innomhus. Inte ens hundarna kunde ta sig fram utan halkade omkring när de var ute. Det fick bli lite lydnad i köket...


Lille Puppis...

  


En annan ånges denna helg var hösilagefronten. Det var inte mycket kvar på sista balen i helgen, men det var omöjligt att få hem mer. Så nervös man blir. Vad gör man? Tar skridskor och hämtar påse för påse hos grannbonden? Fick heller inte tag på "min" bonde på söndagen för att diskutera läget.


I morse var det i stort sett panik, men tack och lov så hade det blivit lite friktion i isen. Jag förberedde transporten med att ta ut mellanväggen och hänga den på bilen. Ringde bonden när jag kunde med och då stod han i begrepp att åka iväg och skulle inte komma hem förrän på kvällen. Hjälp! -Om jag kastar mig iväg nu, hinner du stoppa i en rundbal?

Sju minuter senare var jag på plats, bal rakt in, stänga luckorna och hem. Jag fick rulla ut den på parkeringen, men vad fasen - jag fick hem den!!!! Jag är rik!!! Nu klarar de sig i alla fall 4-5 dagar. Tack och lov för fyrhjulsdrift och rejäla dubbdäck!


Det blev till att fylla några höpåsar, raskt som en råtta och knata bort till hästarna. De hälsade mig med gnäggningar, för sugna var de. Gissa vem som var först och vem som minsann skulle ha först?!? Loke. Gissa vem som inte flyttade sig en millimiter från den höhög jag kastade ut direkt? Loke. De andra stod snällt och väntade bakom honom tills jag passerade och de kunde följa med mig bort till höhäcken där jag hällde ut resten. Så då kanske Loke är den dominante flockledaren då??? ;-) Nä, men den hungrigaste hästen =D!


Nu är fler säckar påfyllda. De har fått två rena, nyafyllda tunnor vatten och det är äntligen dags för lite kaffe, skorpor och internet för slaven...


Förresten, känner ni att den är på ingång nu? Våren! På torsdag spås sex grader varmt. Längtar.

Så länge håller jag till godo med lite bilder på Milou i "salladen". Bilder på frodig grönska och söt ponny = inte så dumt.


Ha en bra dag!





  


  




        

Av Ann-Louise Ryrvik - 26 februari 2011 16:21


Maria Y hade lagt in ett tips på denna härliga film i sin blogg. Gå in på hennes sida så står det mer info om denne man. Filmen heter Buffalo warrior och känns ju lite knasigt egentligen...

I YouTube klippet nedan är det en del, ett smakprov, av filmen...


Av Ann-Louise Ryrvik - 24 februari 2011 20:45


Prinsen har sportlov denna vecka. Det har inte blivit mycket roligt gjort tidigare i veckan, så vi passade på att slå flera flugor i en smäll och åka ned till Göteborg.

Först skjutsade vi Gubben till jobbet. Han har kontor i Läppstiftet i Göteborg och vi passade på att kika lite på utsikten. Johan gillar att kolla in geografin. Liseberg där, Ullevi där o.s.v


(Läppstiftet. Snodd bild från nätet. Förlåt)


Sedan var det ju Eurohorse på Svenska Mässan så vi drog en repa där också. Det är mest att springa över för att ha varit där och sett det som finns. De mesta prylarna har man redan och det är sällan något jag faller för. I år åkte jag dit på ett schabrak. Och inte vilket schabrak som helst. Nej detta var lite extra. Normalt sett är jag inte så glad i bling-bling och glitter. Jag är mer den tråkiga typen och jag tycker många gånger att sakerna är lite taffligt gjorda. Så var det inte med detta schabrak. Uj uj uj. Kär som en klockarekatt var jag bara tvungen att ha, trots det riktigt rejäla priset. Men hellre EN grej som jag verkligen vill ha, än många som jag är missnöjd med och inte uppskattar.

PrinsJohan hittade också något som han ville ha - en GULDPALJETTHATT!!!  

Ur led är tiden när mamman lyssnar på Pink och hårdrock medans sonen gillar schlager och paljetter.... Suck!


Riktigt mattsvart sammet och väldigt fint sydda broderier.



     


Jag är inte så noga med ryttartävlingarna. Mässan är enough. Efter vår sväng på Eurohorse stack vi till Universeum. Där slog vi ihjäl några timmar också. Riktigt mysigt att skrota runt och Prinsen älskar utställningar och alla dessa stationer. Nu var det bl.a. tema hjärna så det var mycket gymping för den.

I affären brukar det alltid följa med något hem. Även här blev det en mer rejäl grej. En chokladfondue-set.


När vi kom hem bestämde vi oss att mysa med chokladfondue och samtidigt titta på favvofilmen "Dumma mej". Den är ljuvlig!!!


  

Något av det som vi glufsade i oss....

 

  

Moha ha ha....härligt gryyyyym!

Av Ann-Louise Ryrvik - 23 februari 2011 20:24


Härlig dag idag, fast kall. Jag passade på att låna med mig Johan ut till hästarna. Han har sportlov, och vad passar sig inte bättre än att ha ridning på schemat!?!? :-)



Först värmde vi upp med lite lek....


Plats!

 


  

och smask!

 

 

Och lite gos och bekanta sig med ryttaren ;-)!


  

Jag tycker att Cazal påminner om sin godmodige och milde pappa Cazal. Så snäll mot de små!  






Matte får också en puss på kinden...


   

och en på handen.....

 



Sedan var det dags för insittning. Johan satt på honom några gånger när Cazal var två och tre, men det var ett tag sedan.


 

Inga som helst problem. Salle hade inga problem med att det satt en halvfigur på ryggen.

 

Allt klart ombord!



     

Å så lite testing av vingarna.....

 

 


Hej å hå, här vi gå....

 

 



         


Efter förrättat värv fick Johan skutta in igen till sitt Wii och jag fortsatte med de andra pojkarna. Så underbart. Vi höll på till halv sex och det var fortfarande ljust!!!! Underbart! Våren och ljuset är på väg! =D


Av Ann-Louise Ryrvik - 20 februari 2011 18:45


Hoppsan Kerstin..... jag lyckades uttrycka mig lite allmänt luddigt och får dra in med en dementi. Det är inte första gången heller... Det är så när man skriver som man tänker och tänker i gåtor =D!


Dementi nr 1; Jag menar inte att man ska ranta ut varannan timme och fodra, utan att det alltid ska finnas något att tugga på. Om man har en lättfödd häst så kan man försöka hitta "sämre" hö/hösilage eller dryga ut med halm. Inget fel i det, men att de ska ha något att tugga på i alla fall.

Att jag drog upp detta med tidsintervall över dygnet är för annars kan man lägga upp de så att pausen tex i grusig, lerig hage blir 8 timmar med argumentet att den har tillgång till hösilage + halm resten av tiden när den står inne. Det blir liksom tokigt det också.

Förstår ni hur jag tänker?!?


Dementi nummer två; Helgkursen handlade inte alls bara om rang/undvikand och ledarskap. Det var bara en procent typ, men det är det jag går igång på. Det räcker att det nämns, utan förtydligande.

Resterande tid var mycket känt och inget jag reagerade på t.ex detta med ättid, brunst, sinnen, hästens utveckling m.m


Å så hoppas jag att jag inte trasslade till det mer. =D

Av Ann-Louise Ryrvik - 20 februari 2011 16:30

Denna helg var det första träffen på Hästens beteendebiologi i Skara. Jag började på denna kurs i fjol också, men den krockade med en massa annat så jag fick hoppa av. I år ska jag försöka göra klar den och är mycket motivierad.


Det var väl inte så mycket nytt under solen denna helg, både med tanke på att jag varit med på första helgen förra året också, plus att det säkert är så att det är ett speciellt urval av människor som går en sådan här kurs. De som redan är nyfikna på nya tankar och intresserad av forskning och nya rön. Alltså lite frälsning för de redan frälsta :-).


Föreläsare var bl.a Margareta Rundberg och Jenny Yngvesson. De var bra. Margareta skulle jag kunna lyssna på hur länge som helst. Hon är duktig, provokativ och underhållande.

 

Här kommer några personliga, ovetenskapliga och spretiga tankar från helgen;

Som vanligt kom dock rang och ledarskap upp. Jag tycker att det är sorgligt eftersom det tyvärr används för att berättiga hårda tag. Finns det en tanke om en statisk fastställd rangordning så vill människan gärna ingå i den och naturligtvis vara ”på topp”. Om då inte hästen gör som vi säger respekterar den inte vår rang och vårt ledarskap och vi har rätt att korrigera den. Jag tycker detta med rang är ett föråldrat uttryck, och det är tragiskt att det fortlever.


När Margareta visade rang/undvikandeordningsbilden hur häst A, B, C o.s.v flyttar på varandra, var jag tvungen och fråga om inte denna ordning varierade från dag till dag och situation till situation och därav är MOTIVATIONSSTYRT. Margareta höll med på det. Då blir ju begreppet undvikandeordning i stort ointressant, eller hur?! Varierar det från situation och dag beroende på motivation kan man ju inte kalla det för en ”ordning”. Lyssnade på Andrew McLean för ett tag sedan och han pratade om att detta är motivationstyrt. (Sen gillar inte jag hans praktiska träning, för den är lika gammeldags som vanligt, fast teoretiskt tyckte jag han var bra. Fast det är en annan story.)


Rangordning/undvikandeordning dyker ju upp i stort sett endast vid resursbrist, och främst på grund av onaturliga förhållanden i fångenskap, och då är det ännu mer ointressant eftersom det är ett onaturligt tillstånd.


Som jag ser det är det synd att man inte trycker mer på samarbete och motivation istället för rang och dominans. Människor suger upp det som svampar och hästhantering och träning blir därefter.


I varje samtal där det diskuteras hästhantering upplever jag att alla först är eniga med att det handlar om trygghet och inlärning, men att det ändå alltid slutar med att de andra klämmer i med att man minsann måste vara dominant och att hästarna ska lära sig att hålla sig på mattan. Den grundtanken gör att vi människor svarar med aggression på det mesta hästen gör istället för att bekräfta det hästen gör bra, ha tålamod med det den inte kan och lära den det den behöver kunna för att vi ska få en smidig vardag tillsammans. Jag upplever att hästar vill undvika aggression och konflikter. Om de inte kan komma undan eftersom de sitter fast i tyglar, grimmskaft eller round-pen så måste det skapa en stor stress och frustration och jag skulle inte bli förvånad om det är sådant som skapar agression, stress och nervösa beteenden hos hästar.


Vi fick också se en gammal film, The Zebra in your Stable. Jag undrar över hur aktuell den var med tanke på nya forskningar och nya rön. Den hade många år på nacken, Arne Weise var kommentator och jag upplevde den som stammad ur gamla patriarkala tankar.

I filmen pratade man bl.a om att det är ledarhingsten som bajsar sist på hingsthögen. Kom då att tänkte på mina egna. Där finns det ingen siste-bajsare som måste vara sist. Fick då tanken om en gammal teori från hundvärden att ”flockledaren” kissade sist och högst och drog det därifrån vidare till att om man kissade och hunden kissade över försökte den ta över ledarskapet och den skulle ha stryk. Ny forskning visar att det inte alls har med någon rang utan snarare att ”Flocken was here”. Alla hjälper till med att sprida det gemensamma budskapet utan inbördes ordning. Tänk så många hundar som i samarbetsanda kissade på samma plats och som fick stryk för det. TRAGSIKT!

Kan det vara så med hingstbajsandet också? Vilken nytta skulle det vara att ledarhingsten skulle bajsa sist? Hans doft lär väl kännas ändå och så ovanpå varandras bajsar kan de väl aldrig få till. Kulorna dräller väl lite huller om buller!?



En annan sak som jag verkligen fick fokus på och som gör mig synnerligen upprörd är att det finns regelverk runt t.ex takhöjd när det inte finns regler kring hur lång ättid en häst ska ha möjlighet till. Margareta menade att det är det största välfärdsproblemet i Sverige. Jag håller med.  Hur ofta ser man inte hästar som står hela dagar i grusade hagar utan något som helst att tugga på. Vissa gnager t.o.m på sin egna frusna skit i brist på annat (kan man misstänka). Varför finns inga krav runt detta???  Dessutom räcker det inte, tycker jag, med att reglera ättid. Den ska också fördelas jämt över dygnet så att uppehållen inte blir för långa.  Med tanke på att hästarna aldrig har längre frivilliga uppehåll än 3,5 h borde det vara absolut övre gräns, eftersom tvåtimmars intervall är det naturliga.  Att begränsa ättiden skapar både fysiska och psykiska störningar.

  

Det enda som skiljer en vild häst från en tam häst är just förmågan att lätt bli tam, i övrigt har de samma behov.

  • Flock och social gemenskap är mycket viktigt - ändå isolerar vi dem en och en.
  • Rörelsebehovet är stort - ändå hålls de i boxar och kommer knappt ut. Om så många gånger i en liten, liten rasthage.
  • Ätbehovet är stort, upp till 18 h, men i alla fall 14-16 h. - ändå får de små givor av hö (och ingen halm), som på långa vägar inte räcker.   
  • Hästar dricker helst ur hink/ho - men får oftast vatten ur vattenkoppar med för lågt flöde.
  • Hästar har en väldigt hög biprodukt i form av värme vilket innebär att kyla inte är något problem däremot värme - trots det täcker vi dem många gånger i tjocka eller dubbla täcken med resultat att de INTE KAN äta för att de överhettas.

Sen får hästarna stereotypa problem som vävning, krubbitning eller uppgivenhet. Fast krubbitningen kan man ju lösa med krubbitarrem och vävning kan man göra mindre synligt med speciella boxgaller eller genom att hänga upp grejer som hästen dunkar huvudet i om den väver... och att hästen är apatsik är väl bara praktiskt. Då hittar den inte på en massa dumheter.


Hur kan det komma sig att kunskapen finns - fast den ändå inte kommer ut i praktik?? Är det för att vi är vanedjur? Kanske för att det är bekvämast för oss?

Vad tror ni?

  

  

  

  

Av Ann-Louise Ryrvik - 18 februari 2011 23:42


Förr trodde jag att jag bestämde. Jag trodde jag bestämde över både mig själv och över andra så ock över djuren. Med ålder och klokhet inser man att man inte bestämmer över något egentligen. Det enda man har en liten trivial inverkan på är om man ska ta en kopp kaffe till eller vilken tröja man ska ha på sig just nu - i övrigt står man sig i stort sett slätt.


Ett exempel på vad man trott sig bestämma över är HÄSTEN. Förr trodde jag att jag med hjälp av tyglar och bett kunde styra och stanna en häst oavsett om den ville eller ej. FNYS! så naiv man var. Om 600 kg häst VERKLIGEN vill sticka, få av en eller vägra så gör den. Vi har inget att sätta emot. Det händer dock ytterst sällan. Anledningen att de inte gör det oftare är nog fler, men jag tror att det är deras genuina vänlighet och tålamod som gör att de låter oss hållas. (De vill inte ha konflikt och obehag plus att de inte har testat våra krafter på riktigt. Tack och lov för det!)


Tänk så många gånger man ryckt i, spöat och bestraffat en häst... Den ska jäklar i mej...! Den testar mig bara och han ska inte komma undan!!! Som en galning har man suttit där uppe och bonkat, dunkat och dragit.... Och det räcker med att se sig omkring i de flesta settings så ser man det. Detta gäller inte bara unga kvinnor från Värmland ;-), man kan se det överallt från nybörjare till "proffs".

Hur kan man vara så säker på att man har varit tydlig i sin kommunikation? Hur kan man vara säker på att hästen förstår och struntar i en? Hur kan man vara säker på att hästen inte har ont? Hur kan man anse sig vara så skicklig så man har rätt att korrigera hästen? Och om man vore så skicklig så hade det inte behövts! Då hade man löst det på andra sätt.


Att uppmärksamma sin litenhet kan vara att skaffa sig en oinriden häst, att belöningsbasera sin träning, att ha ett långt riduppehåll och sedan börja rida i en sadeltyp som känns obekant och lös.  Då är man inte så styv i korken! Inte jag i alla fall.... Att man förr red mer eller mindre crazy hästar, att man hoppade 145-150, att man var "så jäkla duktig" och smidig är ett minne blott! Det är en helt annan värld nu och faktum är att jag inte vill ha den gamla tillbaka. Är man inte så stursk så missbrukar man heller inte hästens goda vilja utan man är tacksam och ödmjuk för det man får.


Kom att tänka på det när jag red (läs hasade runt) på Loke igår. Först ut till hagen. Fyra hästar kommer rusande; Ta mej! Ta mej!

In med Loke och på med utstyrsel. Han, denne vänlige varelse, har aldrig protesterat varken mot kapson, sadel eller sadelgjord. Nu drog jag den ordentligt för att sadeln inte skulle glida så lätt och han står där så snällt. Han får förstås en karamell då och då.


Sedan skuttar (läs stånkar jag mig) upp på pallen (läs stegen he he) och han kommer och dockar in. Han kliver så himla nära att han nästan står över den, för att jag som är smidig som ett kylskåp ska komma upp. Jag måste kliva rakt på eftersom sadeln snurrar om jag använder stigbygeln när jag sitter upp. 

När jag lite osäkert är halvägs tänker jag att ett skutt åt sidan och jag skulle vara gone. Han står stilla med vridet huvud mot mitt ben och väntar tills jag fått allt tingeltangel på plats. Rumpan där den ska vara, fötterna i stigbyglarna, fingrarna kring tyglarna.... Han får förstås en karamell.


Eftersom han står nästan över stegen måste han gå rakt åt sidan eller backa. jag föreslår att han ska backa. Han gör det. Sedan ber jag honom gå framåt. Han gör det. Vi går inte så långa sträckor än innan det är stopp och karamell. Han stannar på mitt ptroo och han går på min skänkel/smackning. Han svänger när jag vill (oftast ha ha). Små är de glädjande stunderna =D! Det man förr tog för givet är idag UNDER. Vi kommunicerar!!!!


Det är lite som när jag har hundkurs och kursdeltagarna får lära in ett nonsenord för ett beteende t.ex "gurka" för att lägga sig. Det blir en helt annan ödmjukhet när man ser att hunden lägger sig på ordet "gurka" än om den lägger sig på ordet "ligg". Vi tar för givet bara för att vi vet vad "ligg" är att hunden ska förstå, medans vi blir helt tagna av att hunden förstår att vi menar ligg när vi säger "gurka". Om inte hunden lägger sig på ligg blir det annars gärna; Ligg, LIGG... LIIIIIIGGGGG!!!!!! Men det är ingen som säger Gurka, GURKA.... GUUUUURRRKKKKKAAAA!!!! =D.


När vi var klara bad jag Loke stanna och jag skulle sitta av. Det blev avsittning medelst hasning och han står tålmodigt helt stilla tills jag kravlat mig av och jag fick möjlighet att tacka honom av hela mitt hjärta från Moder Jords trygga stabila grund. Vilken hjälte!


Trots att bedrifterna säkert såg flashigare ut förr så är jag så nöjd med livets små glädjeämnen. Snart är man kanske tillbaka "i sadeln" igen och känner sig mindre lost, men jag hoppas verkligen att jag behåller ödmjukheten och insikten om att hästarna bara låter oss hållas så att jag inte missbrukar deras tålamod och förtroende.


Om det är någon nu som läser detta och tycker sig vara en otroligt skicklig och duktig ryttare och lite lätt hånflinar åt detta (vilket jag i och för sig förstår), tänk i alla fall till innan ni använder kraftigare tag. För gör ni det så är ni inte så duktiga i alla fall.... =D


Trevlig helg!


  








Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1 2
3
4
5 6
7 8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22 23 24
25
26
27
28
<<< Februari 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards