Varning för känsliga läsare!!!

Loke var maniskt intresserad av Fnasket när de introducerades, samtidigt som han inte var helt nöjd. Cazal brydde sig inte. Loke följde dock efter i hasorna på den lille mest hela tiden. Fnasket spankulerade ganska sorgfritt omkring.

De fick bara gå tillsammans under övervakning. Vid ett tillfälle klämde Loke in Fnasket i lösdriftshuset mot en halmbal och stegrade och hävde sig ned över honom i något slags försök att stampa ihjäl honom. Jag var ju där så jag fick undan honom.  Han hann kasta sig över honom ett par gånger men det gick bra för det var så mjukt.

Sedan blev det lugnare och lugnare.  De kunde äta tillsammans, stå  och hänga o.s.v., fast Loke var fortfarande lite manisk.

Emelies fina bild av dem....

Ännu en fin Emelie-bild!

Undrar om Loke förbereder sig... Hrmmm

Femte dagen de fick gå ihop under övervakning. Det gick så bra. Jag tänkte att nu snart kan de nog gå ihop permanent utan mig som en hök. (Gissa om jag var standby i många timmar under dessa dagar!??!)

Efter ett par timmar ute gick jag in för att ta kaffe och kollade genom fönstren. Det var ju mitt i vintern och tämligen kallt. Pratade med Gubben om hur bra det gick och hur skönt det var. Det gick någon timmer. Jag hade ögonen på dem där ute. De börjar springa lite, leka, fast det gick så långsamt ut och så balanserat. Annars verkar ju springa vara något som drar igång mördarinstinkten på hingstar...

Det går fortfarande fint. Och så plötsligt! Fnasket halkar på lös is utanför stallet och ramlar. Då förvandlas Loke från intresserad häst till ett odjur från helvetet. Jag har sett hingstar slåss förut, och det är inte trevligt, men detta var något annat. Något helt annat!!! Precis som när ett lejon kastar sig över en zebra, så kastar han sig över Fnasket. Biter tag i halsen, skakar, tuggar, kastar honom. Jag skriker. Kastar min bok. Springer ut genom altandörren i strumporna. Snön går upp på halva låren. Jag vrålar och skriker i förtvivlan. Tar mig fram i djupsnön till staketet som tack och lov inte är så långt bort. Tomten gränsar till hagen med ett högt grunnebonät. Såpass högt att jag aldrig skulle drömma att forcera det normalt sett. Även nu hejdade det mig. Försökte få iväg några snökoklor/bollar fast jag hann inte krama och kunde då inte heller kasta så långt. Hur det gick till vet jag inte men jag tog mig över nätet och landade i hagen. När jag vrålande landade i hagen, bröt Loke och stack därifrån. Fnasket låg på marken och skakade, skakade, skakade. Jag var säker  att det var dödsryckningar. Han var död!

Det hade inte tagit mig många sekunder från att stå inne tills jag var i hagen, men nu var han död!!!

(By the way; hur smart är det på en skala 1-100 att hoppa in barfota och obeväpnad i en hage under sådana omständigheter. Å andra sidan är det tur att man inte tänker för då HADE han varit död.) 

Där på marken låg han och skakade, och där bredvid stod jag i is och hästbajssörjeslasch upp ovan anklarna. Iskallt! Jag kunde inte gå därifrån och hämta hjälp, eller skor eller något för jag var rädd att Loke skulle komma tillbaka och mosa honom ännu mer om det nu fanns lite liv kvar i kroppen... Jag grät för jag trodde att ryggraden var av på hästen...

Som tur var hade gubben hört mig vråla och tyvärr också sett vad Loke gjorde (det satte men hos hans förtroende för hästar. Det tog nog dryga halvåret innan han vågade sig nära en häst igen.) Ut kommer han i alla fall iklädd t-shirt, kalsonger och träskor med ett skohorn i handen - Behöver du det här? undrade han med referens till skohornet.

-Nej, men ett par SKOR! tyckte jag vars leder hade börjat stelna i issörjan.

- Och en långpisk så jag kan hålla undan hästarna och stänga av med elrep runt fnasket.

Medans jag inväntade mina skor. En  väntan som förövrigt kändes oändigt, vilket ändrade min gråtpanik till ilska... Åkte han och köpte skor!?!? Medans ilskan hindrade mig från att frysa ihjäl medans jag väntade, reste sig Fnasket och ragglade upp och in i lösdriften. Där lutade han sig mellan en halmbal och väggen så han stöttades upp och sedan stod han bara och hängde med huvudet och skakade.

När jag fått mina skor och min långpisk och kunde stänga av runt lösdriftshuset, fick jag äntligen tittat till honom mer. Han såg helt borta ut. Han håller på att dö av inre skador tänkte jag! Gubben hämtade telefon en och jag ringde veterinären. Som jag kommer ihåg det så var det som det var... var han så alvarligt skadad så dog han i alla fall... SNYFT! 

Ganska snart var veterinären hos oss. Då hade Fnasket tagit något enstaka steg, men mest raglat och hållit på att ramla.  Inte mycket att göra, se veterinären, bara vänta och se. Fnasket hade stora bulnader på kroppen och halsen hade börjat bli dubbelt så tjock. Han fick någon spruta.

Vi fick lösa det med isolering i en sjukbox och sedan var det att vänta. Han kunde inte äta och inte dricka. Jag tittade till honom någon gång i timmen. Ställde klockan på varannan timme under natten. Vid tre var jag ute, provade med vatten igen och nu drack han. Jag höll upp hinken eftersom han inte kunde böja ned halsen. Han drack halva hinken och sedan började han skaka något fruktansvärt, ragla och fara... Ringde jourveterinären som på veterinärers vis säger; inte mycket att göra. Vänta och se. Det enda vi kan göra är att komma och nödslakta.

Precis var en panikslagen matte vill höra.

Hur det än var, så klarade han detta också. Han börade sakteliga få i sig lite vatten och lite hösilage. Jag fick lyfta hinken till honom och ge höet i huvudhöjd för han kunde inte böja sig ned. Hela kroppen hade stora hematom som gjorde att han var dubbelt så stor. Värst i en flank och på halsen. Halsens hud stod ut som på en gravid kvinna i nionde månaden. Detta skulle resorberas sa veterinären. Dag fyra sprack huden. Inte vackert! En blodgeggfylld hudfliksskål hängde ut från halsen. Veterinären ut så snabbt som möjligt. Naturligtvis var det kväll! Det är ju alltid då det händer. Veterinären skulle försöka få ur gegget ur "skålen" och försöka sy ihop huden. När hon började peta i det kom färskt blod så hon vågade inte. Hon var rädd för störtblödningar och det kunde hon inte stoppa där på plats. Hon försökte få kontakt med Hästsjukhuset i Skara men de svarade inte trots att det skulle vara öppet... Hon försökte gång på gång på gång... Tills öppetiden var slut vid 21.

Det var bara att lägga bandage runte hela halsen och hoppas att det skulle gå bra till dagen efter. Ännu en orolig natt innan jag kunde sätta på släp, lasta sjukling och åka till Skara.

Där väckte han lite uppståndelse. Kom och kolla! Wow! Han fotograferades och fascinerades... När de började ta tag i hudskålen så gick den i bitar. Huden hade varit så uttänjd så den dött och det var bara att klippa bort den. Därunder var ett hål in i halsen och över på andra sidan. Loke hade malt halsmusklerna till köttfärs, som naturligtvis följde med när det öppnades. Det hade dessutom börjat lukta lite nu... Inte färscht!

Veterinärerna var dock vid gott mod. De hade hört om någon häst i USA som haft hål rakt igenom och överlevt. Där kunde man numera sticka igenom handen!! Lite skratt och gravhumor hade vi nog alla som var där... Det man var orolig för var hur skadade nerverna i halsen var eftersom det var så ytterst nära halskotpelaren. Det var bara att vänta och se....

Jag var ju nöjd bara att han LEVDE! Aldrig ridhäst, men han lever tänkte jag. Han fick stanna, tror det var två veckor nästan, på Skara. Nästan hela halsen på ena sidan var utan hud och det var fickor inne i halsen. (Tror Loke hade dragit ut någon muskel och köttfärsat den också..för det blev hålrum både uppåt och nedåt i halsen.)

Hur som haver hade de ett hårt jobb med honom. Vet inte hur många de var tvugna att vara varje dag för att göra rent såret trots lugnande medel. Det var mycket därför han fick vara kvar. Han var tvungen att få lugnande intravenöst och sedan en hel stab för att hålla honom. Bremsad nos och bremsade öron...

Hur det än var hade det kommit något nytt lugnande medel som man kunde ge som salva i mun. Med det utskrivet skulle jag på försök få ta hem honom och med distriktsveterinärerna som kom ut då och då.

Hur skulle det gå?

Mitt lilla Fnask, Edipo, var otursförföljd till en början. Dagen innan jag fick rycket att åka och titta på honom hade han tagit sig ur hagen och lyckats skära sig i karleden på en harv.

För att börja i rätt ände måste jag väl ändå börja från början. Jag hade varit lite sugen på en lusitano sedan jag såg en isabellfärgad lusitano i en dansk annons. Han såg så extrem ut. Sådär ful, snygg, konstig och vacker.... Fascinerande var den! Jag hade ju egentligen hästar så det räckte ändå, men kunde dock inte släppa tanken.... Tittade på några lusitanokillar i Sverige som var jättefina men som ändå inte var DEN jag letade efter... Till slut var jag tvungen att åka ned till Danmark och titta på den hästen som startade det hela. Han var verkligen jättefin, men lite för gammal (3 år), lite för liten och lite för smal över bogen. Annars sååå fin. Jag fick åka hem till Sverige igen utan häst och med uppgivet sinne. Nähepp, det blir ingen lusitano här. Jag slog det hela ur hågen.

Någon vecka senare skulle jag till Lysekil och träna sök. Jag var lite sen så jag skippade färjan och körde runt istället. Strax innan jag var vid samlingspunkten messade jag en träningskompis och sa att jag skulle komma ett par minuter sent. Vart? Fick jag till svar. Söket är inställt!! Hoppsan har vi missat att meddela det.

Oj, luften gick ur min stressade kropp. Ja ja, shit happens. Sånt händer ibland. Jag fick svänga i korset och åka ner mot färjan för att ta den tillbaka hem. Medans jag satt på färjan var jag lite fundersam.... Vad ska jag göra idag då??? En hel dag vikt till sökträninge och ingen träning.. Hmmm..

Och här var jag ute vid kusten. Kanske skulle göra något annat i krokarna... Kom då på att det fanns någon liten lusitano till salu i Göteborg. Äh, jag kan väl åka och kolla i alla fall... Jag skuttade in på hemsidan på telefonen, fick tag på nummer och ringde. Jodå, jag var välkommen fast han var skadad....

Jag åkte förstås. Och där stod han. Den mest bedårande, fula lilla lusitano. Precis sådär konstig, ful, söt och snygg som jag önskade. Kikade på mamman och hon hade en bog som Brennerpasset...

Jag behövde bara kasta ett öga till på honom i boxen.

- Jag tar honom!!!

Ytterligare en vanvettsaffär av fru Ryrvik. En nyskadad, nysydd liten ful lusitano. Såg ut som ett föl och inte som en åring. Nu är inte jag så bra på exteriör, men jag brukar ha lite rätt om vad som är bra även om jag inte riktigt vet vad jag ser. Den här tyckte jag hade alla fel... Var "tom" i överlinjen, toppig över ryggen, karpryggig?, kobent och skygg.... Han var skadad och halt.. "Veterinären trodde inte det skulle bli några bestående men..."

Jamen tjenare, och den ska vi ha!?!??! Vissa skulle nog ha övervakare :-). Men vad gör man? Jag var kär!!!

Vi skrev papper dagen efter och när stygnen var tagna hämtade jag honom. Jag tänkte att om han aldrig kan gå ordentligt vill jag ha honom ändå. Bara som vän och ögonfägnad.