Nu har ni bakgrunden om "Fnasket" (Edipo).

Räknar man ihop hans erfarenheter av mänsklig hantering så har de varit ganska negativa. Han var tämligen skygg när jag tittade på honom. Skygg men ändå nyfiken. Stod han utanför boxen kom han fram och öppnade gick han in i ett hörn... Att han sedan fick skadan på benet, blev tvungen att sys plus sedan ta stygn kanske inte var så kanon om man redan innan är lite skygg.

Att sedan hamna i Skara och tvångshållas av en hel arbetsgrupp för att kunna göra rent såren, gjorde det hella ännu värre kan jag tro...

I början hade han ett ganska intressant beteende -  kom jag bakom hans bog så sparkade han. Han hade en fantastisk förmåga att stå blickstilla i några sekunder och så - pang- en spark rätt i magen! Han träffade oavsett om jag stod nära, då var det kospark, långt ut -side kick eller snett bakom - en rak kick. Skitsnabb, rejält pricksäker och mycket smidig. Han var som en kobra.

 Som tur var så var det kall årstid med många kläder på plus att jag är väl vadderad på dessa platser =D. Ingen ska komma och säga att det är fel med flera bilringar kring magen =D! Huvudsakligen var det nog att han var lite, oskodd, och mest markerade.

Första gången jag skulle ta honom på promenad tog jag grimma och vanligt grimmskaft. Jag kom inte längre än halvägs uppför min backe, innnan jag fick vända. Det var inte smart, han pepprade mig då också. Några goa kickar i magen och en hel del flajs. Stegrade, bockade och for. Jag fick med andra ord vända och sätta på longerlina och långspö så jag kunde hålla honom från mig (och min mage ;-9 ). Varje gång linan nuddade hans sida så slog han. Men med lina och långspö kunde vi promenera, alltid nåt.

Naturligtvis kommer tanken om att åtgärda saken. Om han får hålla på såhär, hur blir han när han blir stor då. 160 cm, hingst och testosteronstinn - uj uj...

Alla gamla röster om att minsann inte komma undan, att mota olle i grind o.s.v börjar snurra i huvudet. Efter lite enskild överläggning med mig själv kom jag fram till min vanliga slutsats; Äsch, det går över!

Han är rädd för mig, annars hade han inte orkat hålla på sådär i onödan. Han kommer säkert att börja lita på mig efter ett tag, eftersom jag är en sån snäll varelse ;-). Och att bli arg på honom kan inte få honom att lita på mig.... alltså jag gör ingenting.

Jag lät hans bakdel vara i fred som mycket som möjligt och fortsatte vara snäll. Efter två veckor provade jag att gå bak och  lyfta hovarna - och se! Inga sparkar!

Först ett litet lyft och sedan godis och nöjde mig med det. Jag började med benet som inte varit skadat, för han var mindre rädd om det. Nästa gång tog jag det benet lite längre - godis. Efter ett par dagar gjorde jag samma med det ben han var mest rädd om och det gick bra. Sedan gick det snabbt över.

Hovis kan t.o.m verka utan krångel och det trodde jag skulle sitta långt inne med tanke på hans veterinärserfarenhet...

BILD KOMMER

Ett problem som dock kvarstår - tror jag - är vaccinsprutan. Första grundvaccineringssprutan tog han ute med Junge bredvid sig. Junge fick först och sedan fick Fnasket sin. Jag såg att han hajade till men lade inte så mycket vikt vid det. När han skulle ha andra grundvaccinsdosen, hade jag tagit ut honom ur hagen själv - dumt - fast jag vet inte om det hjälpt med en annan häst med ändå. Han var direkt på sin vakt. Vi försökte men vi gick bet. Alla larmklockor i hans kropp drog igång och han fick i stort sett panik. Jag var rädd att han skulle gå i försvar och vi skulle förlora så vi hoppade sprutan. Jag tror att lusitano är en hästsort som lättare tar till offensivt försvar än många andra och de sidorna vill man ju inte plocka fram. Hua!

Just nu väljer jag strategin; Äsch det går över! i kombination med träning. Att han får träffa många människor och att de bara står för något trevligt. Så småning om peta på halsen = godis. Peta på halsen med föremål = godis. Peta på halsen med spik = godis. Så får vi se hur det går....

Sedan verkar den allmänna mognaden gör så mycket. Jag kommer ihåg hur rädd Cazal var för flugsprayen när han var yngre. Oj oj oj vad läskigt det var. Jag var tvungen att ha på den för alla bromsar och elände. Det var ett aber att få på den, men den kan man ju applicera med lägre precision än en spruta. Året efter stod han lös i hagen och blev sprayad trots att det inte hade tränats.

En annan intressant skillnad är om jag jämför med gamle Junge. Han tolererar allt om han sitter fast i en grimma, var han lös tolererade han inget. Spännande va!?! Antagligen pga att den gängse träning är att de "inte kommer undan". Det betyder inte att de accepterar det egentligen. De har bara gett upp i att försöka komma undan. Han kunde duschas med vatten och sprejas med flugmedel hur som helst om han hade grimma och grimmskaft på, men om han var lös. ICKE! Då stack han och såg rädd ut.

Cazal som har blivit belöningstränad. Står kvar och tycker att det är okey att bli sprayad. Hänger ni med på skillnaden.

Det är dithän jag önskar med Fnasket också. Visst kunde jag stoppat honom i en tvångsspilta eller bundit upp honom på ett sätt så att oavsett hur han försökt komma undan/slagits inte lyckats utan ändå fått sprutan. Efter ett några sådana sessioner skulle han kanske ge upp (om man har tur) och låta sig stickas. Det betyder dock inte att han inte skulle vara rädd.... 

Fnasket är inte så sparkbenägen längre :-).  

 

mattemia

18 mars 2011 13:35

Skulle nästan kunna ta en långpromenad ända till dig för att få pussa på den mulen.
Lusitanon är verkligen en komplex hästras, med dom går det inte att bara göra utan att först ha funderat hur.

http://lusitanoqsen.blogspot.com

Ann-Louise Ryrvik

18 mars 2011 14:49

Du är så välkommen så =D!
Ja, nog är det så....

 

Gudrun & Alfons

18 mars 2011 14:51

Du är modig du! Och klok!

http://velourpojken.blogg.se

Ann-Louise Ryrvik

18 mars 2011 14:54

Tack du!
Jag brukar säga, att en dag sparkar väl någon ihjäl mig, men då dör jag i alla fall lycklig =D.

 

Acke

18 mars 2011 16:42

Min lussetjej va väldigt skrajsen när hon kom från portugal, när jag skulle ta i bakbenen så kickade hon direkt, som en kobra ;) fast rakt bakåt, jag brydde mig inte utan bara pratade lungt och berömde att jag fick stryka uppifrån o ner, på nåra dar va det klart och vi har bara fått beröm av hovis. Min förra stod lös i hagen när jag bytte täcken, sprutade spray, borstade, slog styltor ur hovarna mm. Allt fixat med lite gotta och beröm, ingen av mina har blivit nafsiga och tiggiga heller, den förra kunde dock börja "kyssas" när hon tyckte det va dags för ngt gott, väldigt artiga o fina kyssar så det va helt ok. :) Det är såå skönt att slippa bli arg hela tiden, som rekommenderades förr ;)

Ann-Louise Ryrvik

18 mars 2011 16:45

Härig berättelse om din lus =D! Sedär en kobra till :-). Blixtsnabb kan jag tro.
Myyyysigt! =D

 

ylle

19 mars 2011 15:06

Å jag skulle kunna gå ända ner till dig för att pussa på dig för att du är så himla go med hästarna så att man nästan gråter av rörelse när man läser.. att bara ignorera detta beteende som de flesta skulle ha piskat lillemannen för... och att det sedan var det rätta det du gjorde och visade sig fungera till 100% - DET är intressant och borde spridas i hästfolkskretsar! Hederskvinna, hästkvinna!!!

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

19 mars 2011 15:38

Tack å puss på dig detsamma =D! Du hade gjort likadant, så det så!!! Puss =D!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...