Alla inlägg den 13 april 2011

Av Ann-Louise Ryrvik - 13 april 2011 03:27


Bevisligen kan jag inte stava i sömnen heller. Det ska förstås stå SÖMNLÖSHET. Nu får det vara så, eftersom länken ligger ute lite här och där och ändrar jag så försvinner den. Vi får väl se det som en omedveten omskrivning. Mina sömmar håller på att rämna av frustration och jag kommer snart att explodera som ett popcorn (både med tanke på volym och humör) =D. Ha en god dag allesammans. Själv har jag fått sova mellan 06.00 och 09.00 och är piggare än på flera dagar =D!

-----------------------------------------------------------------------------------------------------

Jaha, då vaknade man 03.15 och det är för jobbigt att somna om. Tät näsa, ond hals och tryckande bihålor... vad gör man då? Sätter sig vid datorn försås.


Har väl också lite ångest över att jag har massor att göra. By the way drömde jag att det kom en kontrollant som skulle kolla hur jag tränade. Typ okeyade att jag höll på med hund och hästträning. Jag hade börjat med Diva. Jag hade värmt upp lite innan kontrollören kom och medans vi pratade lite. Hmmmm sa kontrollören. Jag tror vi börjar med passivitet. Va, tänkte jag, konstigt, men det var väl okey. Vi satte oss vid det långa matsalsbordet.

Plättlätt tänkte jag för de är så lugna inne och speciellt Diva. Diva stod dock och kollade på mig vid min sida, gick en sväng och helt plötsligt kom hon gående PÅ det långa bordet, med dess handvävda linneduk, fram till mig. --"Nämen oj då, sa jag och lyfte ned henne, konstigt så där brukar hon inte göra.... Fast det gör ingenting egentligen." Jag såg inspektörens ogillande min och misstro mot "fast det gör ingenting"... Sen vaknade jag.


Knasig dröm, fast logisk. Jag har på sista tiden funderat mer på detta med "olydig". För mig finns inte "olydig". Det är ett o-ord. Det betyder bara att djuret utför beteenden som är naturliga för dem fast vi tycker att de är jobbiga.Vi lägger värderingar i beteendena och lasten läggs på djuret. "Den är olydig" eller "den är ohyfsad", och med det följer oftast korrigering eller ilska. Hunden blir straffad för att den är hund och hästen för att den är just en häst. 


Om vi nu tycker att dessa beteenden är jobbiga måste vi träna vad vi vill att de ska göra istället så att det tar överhanden. Annars får vi snällt leva med dem eftersom vi har valt att ta dessa arter i vår vård.


Tyvärr verkar den allmänna tanken vara att det är en genetisk färdighet och instinkt hos djuret att veta vad vi vill; hunden vet att den inte ska dra i kopplet, hästen ska stå still när vi sitter upp, en hund inte ska ta kvarlämnad mat på bordet en häst ska kliva rakt in i en transport ...  Det måste ju vara anledningen, för tränat är det inte och skulle det mot förmodan vara tränat så är det dåligt tränat.


Om man faktiskt tränar så väljer man ofta att korrigera det man inte vill ha, eftersom det verkar vara det som den mänskliga hjärnan faller för. Input från media och det mänskliga samhället är dessutom drivande i detta. Om man mot förmodan skulle stöta på någon velour-bralla med sina belöningar tycker man att belöna är så svårt   "-Jag har så svårt med timingen" , obetänkt att det är lika svårt att tajma en korrigering. Man brukar säga att bara riktigt duktiga tränare kan använda sig av bestraffning, för då har man bättre timing, och man gör det bara en á två gånger och sedan är det klart. Det är då det funkar. Det finns en tydlighet. Tyvärr är det få som behärskar detta.


Eftersom man nu börjar i fel ända både vad det gäller svårighetsgrad och etik kan jag tycka (För mig käns det fel att bestraffa tex koppeldrag om jag inte först tränat gå fint i koppel. Har jag tränat gå fint i koppel så behöver jag å andra sidan inte korrigera dra i kopplet... Hänger ni med!?!). Detta resulterar ofta i att det inte blir bättre, kanske t.o.m tvärt om. Djuret blir stressat och blir ännu "besvärligare" och kanske grinigt.

Då kommer epitetet som driver mig till galenskapens rand; den är så "dominant". Det finns inget ord som kan få mig att bli SKOGSTOKIG som det. Och ni förstår att det händer ideligen och jämt. Så fort man pratar med en människa, slår på TV;n eller läser en bok så dyker det upp - dominant!    -"#¤%&/()!


Otränade, feltränade eller allmänt missförstådda djur.... djuret är så "dominant". Hade det slutat med det och en suck hade det väl gått bra, men i kölvattnet på detta ord kommer konsekvenser. Om den är "dominant" då är vi "undergivna". Vi är delar i en struktur med kamp om rang och ledarskap. Då måste vi börja agera som man gör i vargflock och hästhjord. Använda våld!  (Det intressanta här är att det inte är så det ser ut där heller. Fräsch forskning säger annorledes. Att det mer är frågan om motivation, men eftersom vi människor har tittat på djur, helst i onaturliga grupper av hägnade djur med begränsade resurser, ur ett mänskligt perspektiv så har vi tolkat världen så. Ska vi knalla ännu djupare så har det väl sin grund i den kristna synen på människan som kronan på Guds skapelse och att vi är satta till att härska över djuren. Om så än må vara vad gäller konflikter i flocker/hjordar, så är det ändå frågan om individer som är av samma art och har samma språk, vilket inte innefattar oss.)


Sen kommer nästa grej då. Det är skillnad på träning och vardagslydnad! Som jag ser det så är det träning varje sekund jag möter mitt djur. Är jag korrigerande till vardags så följer det med till "träningen" och tvärt om. Det är samma sak som om jag har det tufft hemma med maken och sedan kommer till jobbet eller om  jag har ett jobb där jag får mycket obehag och sedan kommer hem. Det ändrar sig inte över tröskeln. Känslorna finns kvar där ändå. Skulle maken och chefen vara samma person skulle det definitivt inte ändra mina känslor radikalt om vi klev över tröskeln. Skulle maken hutta till mig ibland skulle jag även vara osäker på honom som chef och tvärt om. Och då är det ändå människor i detta fall. Varelser av samma art.


Tänker vi oss då in i att chefen/maken är av en annan art, vars språk och intentioner jag inte helt förstår skulle ju situationen vara ännu värre. Skulle chefen/maken har taskig timing med sina korrigeringar skulle jag ha haft mycket svårt att förstå honom och jag skulle inte helt lita på honom. Skulle maken/chefen jobba med pengar eller choklad med dålig timing så skulle jag inte bli så osäker på honom, snarare mer förvånad när snasket dök upp, men ändå ganska positivt inställd till denna konstige varelse. Jag hade i alla fall inte blivit rädd för honom. I min iver att få mer gotter hade jag kanske försökt hitta vad det var som gav utdelning och då kanske trott att det var något annat än det chefen/maken önskat. Då hamnar träningsansvaret på chefen/maken att få en tydlighet i träningen.


Och så en sista nu när jag ändå är igång.... "Den människan har ingen ordning på sin hund/häst!" Det är inte så sällan jag stöter på folk som med rodnande kinder framför vilken usel människa och djurägare man är. Jag har en dvärghund och den drar i kopplet! Usch så hemskt! Så pinsamt!

Tycker du att det är jobbigt och ett problem? brukar jag undra. I så fall får vi träna det.

-Njaa nej egentligen inte. Det ser så illa ut bara. Hunden gör som den vill. Den SKA ju gå fint i kopplet.

Det finns med andra ord värderingar i vad vi lär våra djur. Om nu en 1 kgs hund drar i kopplet och det inte är jobbigt för ägaren eller att hunden får ont på något sätt så gör väl det ingenting!?!?! Fast någonstans är det det ultimata kvittot på att man är en duktig hundtränare - hunden drar inte i kopplet. Att det beror på ett allmänt flegmatiskt sinne hos hunden, att den är belönad för att gå fint eller för att den inte vågar göra annat än gå fint värderas inte. Huvudsaken är att kopplet inte sträcks. Den näst bästa hundägaren är den som i alla fall rycker och säger nej när hunden drar i kopplet för då har den stackars människan en dominant hund. Sen att man rycker varje dag, på varje promenad, hela hundens liv tänker man inte på. Sämsta hundägaren är den som inte gör något. Vad man har för relation i övrigt med sin hund eller hur vältränade den i övrigt är räknas inte.

Om man nu tycker att det är okey att hunden drar i koppel så låt den. Om den skäller vid dörren, tigger vid bordet, ligger i sängen så låt den om det är okey för dig. Det har inget att göra med om man är en bra hundägare eller ej. Vad som däremot avgör det är att man tränar på ett schysst sätt om man INTE vill att hunden ska göra detta. Det är då det avgörs.

 

 

Som jag ser det grundar sig alla problem i rangordningstänkandet och hävdande av oss själva. Hade man kunnat släppa detta, slappna av och belönat önskvärda beteenden (plus tillgodosett djurets grundläggande behov i så stor utsträckning som möjligt) så hade vi nog inte haft så många "dominanta" djur med problematiska beteenden.

Tack å hej leverpastej! Nu ska jag gå och sova igen =D!

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4
5
6
7 8 9 10
11 12 13 14 15 16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26 27
28
29
30
<<< April 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards