Vi hade en grov sikttid på kejsarsnitt vid halv tio på förmiddagen. Och det blev väl i de krokarna. Jag mådde förträffligt förutom smärtsam kateter och hungermonstret. I övrigt mådde jag fint. Jag tillhör ju den skaran människor som kan om jag är lugn och trygg strunta i om det kommer och går människor i min närhet var tionde minut. Tar man prover  så somnar jag så fort jag lägger ned huvudet på kudden igen. En mycket praktisk egenskap vid sådana här tillfällen men mer olämpligt när man t.ex går på bio och jag somnar under reklmfilmen. Eller sitter på en föreläsning och jag helt plötsligt somnar. (Som tur är så tycker jag att det är kul att köra bil så sådana situationer händer det dock aldrig tack och lov! )

  Johan väntar....

 Efter skrubbtvätt av kropp i ”avlusningsmedel” ( det är egentligen bakteriedödande medel, fast det låter roligare med ”avlusning” tycker jag, så blev det viss rakning och mer prover gjorda. Eftersom jag var akut så fick andra planerade stackare vänta och jag var först ut.

Jag kördes ned på operation där jag fick ligga på en operationsbår som Jesus på korset. Armarna rakt ut och det var dropp, blodtrycksmätar och annan övervakande apparatur.  Narkosläkare kom för att sätta ryggbedövning, vilket är att föredra framför narkos eftersom det inte påverkar barnet. Mina erfarenheter från ryggbedövning är att det är opålitligt. Jag fick det när jag skulle föda Johan, och den hamnade fel så den smärtlindrade inte utan tog bara bort krystvärkarna. Mycket tokigt. Jag skulle dock ge det en chans igen. Jag var noga med att förvissa mig om att de skulle märka om det inte bedövade smärtan! Men efter lite prat kände jag mig trygg.

Att stoppa in ryggbedövningen på en övrig pigg människa var smärtsamt. Speciellt då det kände som han grävde i ryggmärgen med en pinne. Tillrop som att slappna av och andas, var svåra att följa, men det gick faktiskt ganska bra. Fick väl höra detta med smärtkänslighet. ”Det är så olika hur man upplever smärta.” Vissa känner inte det alls”. Då kryper man ned i ”Jag är så oduglig och ramlar ned i vek-träsket. Jag tycker att det gör ont men alla tror jag är en svag, vekling…” Lustiga är att jag efter snittet inte hade något ont och kund både sitta och stå i stort sett direkt bedövningen gått ur benen och jag var fysiskt förmögen. Där ansåg alla tvärt om att så okänslig du är!?!?!?

Nåväl, tillbaka till snittet. När ryggbedövningen tog inträdde en häftig känsla. Sockerdricka i kroppen från armhöjd och nedåt. Att känna fötterna men inte kunna rubba dem. När de sedan började skära och trycka på magen, kändes det som om man hade en fylld sopsäck där som de grejade med. Något hände men man visste inte vad de gjorde med sopsäcken.

Tämligen snabbt gick det tills jag hörde ett konstigt ljud. Är han ute nu? Japp! Och millisekunden senare gladdes man av ett ilsket skrikande!

Jag trodde han skulle vara slapp som en disktrasa och inte se ut som ett barn. Här kom det ut ett ”färdigt” barn fast ett litet ett. Han vägde 1800 gram och var 42 cm lång.

Fick säga ett snabbt hej, sedan stack de iväg för koll och avtorkning. Efter ett tag kom de tillbaka för ett litet längre hej eftersom han mådde bra. Det var skoj. Gubben och Johan var där hela tiden.

Fördelen denna gång jämfört med förra gången var att nu var jag pigg på ett annat sätt. Förra gången hade jag tre dygn utan sömn, mer än någon enstaka svartnande ögonblick i kval. Jag hade inte fått någon näring eller vätska, förrän lite på slutet, så när Johan väl föddes var jag s borta och utsliten att jag varken brydde mig om honom, om någon annan, om vad som hände eller den där ”jävla brickan med flagga och varm choklad”. Sedan slog trumman på då det svartnade, pulsen försvann och larmet gick. Jag kunde inte engagera mig på riktigt och bry mig om Johan förrän vi sedan länge var hemma.

Nu var jag glad redan när jag fick syn på Erik. Vi kunde åka in och jag kunde ta kontakt och kolla in honom på prematuravdelningen. Så trots att Erik är liten och ligger i kuvös och under övervakning är har jag närmare kontakt så här direkt, samma dag än jag hade med Johan som var stor, stark och jag fick hos mig direkt. Färdig och klar.

           Denna gången var brickan uppskattad även av mig. Efter två dygns fasta så....

Just nu ligger han på prematuravdelning, eller vad det heter, och jag ligger kvar på förlossning för att kollas så att mina värden blir bättre och att allt funkar som det ska. Dessutom är det fullt på hans avdeling så flyttas jag någon stans emellan så blir det till BB.

 

Caroline cc

23 juni 2011 21:10

Hej! Så härligt,nu har du två fina grabbar och en fin gubbe och hela glada menageriet! Stort Grattis till HELA gänget!-)

http://www.preclassica.bloggsida.se

Ann-Louise Ryrvik

24 juni 2011 00:32

Tack gulliga du!!!! Nu är han ute och framme och han verkar vara stark för det går fort framåt på ett dygn!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...