Var nyss ute på promenad med barnvagn, hundar och Johan. Johan körde barnvagnen. Hundarna skuttade runt, brottades, lekte och hade allmänt kul. När vi kom bort till grannarnas fårhage som ligger utmed vägen, låg ett gäng får alldeles bredvid staketet. Jag beslöt mig för att koppla hundarna ifall fåren sov och skulle bli rädda när vi kom nära. Då kanske de skulle ruscha iväg på ett sätt som skulle vara svårt för en liten valp att motstå och det ville jag ju inte.
På med snören och trampelitramp. Inte brydde sig fåren om hundarna och inte heller hundarna om fåren. Hellugnt! När jag tittar upp mot stora grusvägen ser jag en människa komma gående med en liten vit hund - aha grannen med sin bishon tänkte jag. Brukar aldrig se dem men det råkades väl denna gången. De var en bit bort och skulle m.a.o fortsätta rakt fram borta i korset och vara borta innan vi kom dit. Till min förvåning svängde tjejen/kvinnan in på "vår" väg. Konstigt. Tur jag har mina kopplade. Man vet ju inte med Diva. Hon är ju som hon är med andra hundar och speciellt på hemmaplan där det aldrig kommer någon. Jag tänkte att matten med den lilla hunden nog skulle stanna (eller som vanligast är springa åt andra hållet) när man kommer med tre schäfrar . Plus att det var barnvagn full vägen också. Denna modiga människa marscherade dock på. Normalt sett är jag tacksam för det, men idag var det olyckligt.
Bäst jag går åt sidan med mina, tänkte jag, MEN problemet var att på ena sidan hade jag fårstaketet och på andra sidan elstaket. Jag var tvungen att fortsätta rakt fram tills jag passerat hörnet på elstaketet och sedan bäcken för att sedan kunna gå ut på gärdet. Matten med den lilla hunden höll raskt takt vilket gjorde att hundarna han fästa på den lille hunden och jag hann bara pyttekort in på gärdet innan hon var framme vid oss. Det fanns ingen möjlighet att hinna få kontakt och styr på de små liven.
Pinsamt! Diva vrålade som en galning. Zack sprang runt och virade in mina ben med kopplet och bjäffade bara för att Diva skällde. Puppis var helt förtvivlad i tumultet och visste inte vart han skulle ta vägen. Jag hade fullt upp kan man säga. Dessutom hade jag kameran runt halsen som hängde och slängde medans jag försökte råda ordning bland koppel och hundar. Tänkte säga något överslätande om hundarnas, främst Divas, beteende till matten men hon gick bara på med sin lilla hund lös vid sin sida. Det hade väl ändå inte hörts så de var väl lika bra. Zack och Puppis var kontaktbara men Diva var bortom "räddning". Diva lugnade inte ner sig förrän efter en kvart typ. Hon låter som ett rabiesmonster.
Guuud så pinsamt! Jag kan bara tänka hur tankarna och snacket skulle gå. "Hon, människan med hundskolan, hon har ju ingen som helst koll på sina hundar!!!! Velourbralla!" eller "Stackars människa! Hon borde gå någon kurs!"
Jag mådde nästan illa sedan. Det var så pinsamt och samtidigt så orättvist på något sätt. Det blev för fort, för nära hemmet och för nära i avstånd... Hundaran är ju annars hur snälla och välartade som helst. Usch rodnar fortfarande. Hua! Å andra sidan hände väl inget farligt, men detta är illa nog för mig.
Fast till mitt försvar måste jag också säga att hundar är olika. Mina första fyra hundar sa aldrig flaska om någonting och gjorde aldrig någonting ont. Gick alltid lösa i alla miljöer och situationer. Inga problem att ha med dem när jag red eller gjorde något annat. Alltid lösa.
Speciellt den första schäfern, Queenie. Hon låg lös utanför huset både när jag var hemma och när jag inte var det. Hundar passerade 10-15 meter ifrån henne. Hon drog aldrig i koppel. Skällde aldrig. Gjorde aldrig något ont. Jag var så kaxig och tyckte att jag var världens duktigaste tränare, men att hon var som hon var berodde bara på att hon inte hade några större intressen och inget större mod.
Tre hundar blir dessutom "flock" och eldar upp varandra. En hund är lättare att ha och hålla fokus på och med. Två är lite mer, men så fort de blir tre eller fler då blir det lite flock och alla möjliga konstiga beteen dyker upp på ett annat sätt.
Sen när det kommer en främmande hund "hemma på reviret" där det aldrig syns röken av en gör det inte bättre. Det hade också gått bra om jag haft lite större avstånd.
Okey, inget ont som inte har något gott med sig. Vet inte om det är en ny människa som flyttat till området som kommer att mötas ofta, men oavsett måste jag bara stämma av så att inte Zack har lärt sig ofog av Diva. Nu ska jag bara duscha och sedan ska jag stämma av honom på Skräckland. Jag är för dålig på att trampa runt på stan. Endera tränar jag någonting med en hund i taget eller också går jag i skogen. Koppel har de typ aldrig. Bäst att mota olle i grind.
Man får gärna lämna tröstande kommentarer till mig. I need that!!! :-)
Jenny B
16 augusti 2011 15:00
Händer oss alla det där... Hade själv ett "rabies monster" igår vid utgången från grinden till vårt "gods" lilla basseten som struttade förbi fick sig ett "vet huuuuut".. från "lilla" Zera Så jag är nog "velourbralla" nu med ;)
http://www.nyborjarefran0till100.blogspot.com
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 15:04
Aha tack! Ett tröstens ord :-)! Det låter så jäkla mycket. Hade det varit små hundar så hade ingen brytt sig. Kanske inte denna matten gjorde heller, men normalt sett.
Tack!
Tervaleijona
16 augusti 2011 15:26
Jag skulle aldrig tro något ont om dina små voffsingar och jag tror inte att matten med den vita hunden gör det heller trots lite voff-voff. I så fall hade hon försökt undvika er från första början.
När jag är ute med mammas dvärgschnauzer (stormförtjust i katter men totalt ointresserad av hundar) så går jag aldrig några omvägar när jag möter andra hundar, särskilt inte schäfrar för jag tänker att just schäfrar brukar vara så väldresserade och fina. Kanske har hon med den vita hunden samma inställning.
Till sist, all heder åt "hon människan med hundskolan" som berättar sådant här på sin blogg fastän hon tycker att det är pinsamt.
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 15:36
Du är snäll du. Ja, Puppis och Zack är nog lugna, men Diva är kanske mer bitchig.
Du har rätt i det. Tjejen/kvinnan kanske förstod ändå eftersom hon modig och kanske då också förstår att det kan "gå överstyr" ibland trots välvillig inställning.
Ha ha tack. Det var lite terapi också. När man skriver ner så känns det oftast inte lika jobbigt som innan. (Jag var faktiskt helknäckt!) När jag skrivit ner tänkte jag okey. De skällde och levde rövare... Och? De skadade ingen, inget värre hände. Det var bara mitt ego som fick en knäck. Och det får jag stå ut med och ta på mig.
Tack för din kommentar!!!
Jana
16 augusti 2011 15:33
Har lyckats lära mitt rabiesmonster lite om hur man möter andra hundar i kopplet (hur snäll som helst utan koppel, totaldrake med koppel) med åren men jag kastar mig fortfarande ut på gärdet när jag har inlines under fötterna (you never know...). Förra året stod jag på en liten skogsväg i ca en kvart innan jag fattade att de små hundarna som jag försökte undvika snällt väntade på asfaltvägen för att kunna svänga in min liten skogsväg. ;-)
http://mimulus.se
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 15:39
Oj oj inlines!!!! I would be dead!!!!
Så det kan bli. Där stod ni och väntade artigt på varandre =D! Gulligt!
Nä, det är ju det om de hinner bli låsta och varva upp. Får man bara lite tid och kontakt är det ju lugnt. Där tror jag de också är lite olika hur lätta de är att bryta.
Tack!!!
Kajsa-Helene
16 augusti 2011 15:37
:o) Kan ju tycka att mötande skulle kunna ta det lite lugnt - de e ju lättare att komma åt sidan med en än med tre... Mina e sällan rabieshundar men trasselmonster som får för sig att det ska lekas emellanåt. :/ Är det då en liten rackare så blir inte heller labbar speciellt poppis o definitivt inte matten me dessa ouppfostrade galningar... :) Jag brukar skylla på mötande ekipaget ;P känns alltid bäst efteråt lixom "fniss"...
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 15:41
Oh shit! Lekande labbar - då gäller det att hålla i hatten =D!!!! De är ju underbara OCH ENERGISKA hi hi.
Klart att de kan te sig nog skrämmande i alla sin glada välvilja.
Bra devis. Ska jag också göra =D hi hi hi
Tack! Kram!
Gudrun & Alfons
16 augusti 2011 16:21
Jag förstår verkligen att du måste ha velat sjunka genom jorden. Man hör sig själv säga att "han är sååååå snäll annars" och det faller bara platt. Vet du, om jag hade mött dig så hade jag förväntat mig (om jag inte visste vem du var) att du hade skrikit, brottat ner hundarna och gått bärsärkagång för så beter sig vanligtvis människor mot sina hundar som bär sig åt på det sättet. Människan tar ut sin egen frustration över det pinsamma på sina hundar. En eloge till dig att du inte gjorde det - för det gjorde du väl inte? ;-) Hundar är hundar och de beter sig ibland - precis som vi människor. Det förstod hon säkert.
http://velourpojken.blogg.se
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 17:21
Nädå, ganska lugn var jag. Fast det slank allt ut "nu får du ge dig" och en hel del borrblick. Inget hjälper ändå i det läget. "Det lyser och ingen är hemma" så det spelar ingen roll om man pratar, ropar, kackar på eller bankar på dörren....
Hon såg ganska nöjd över sin rediga vovve så det är nog lugnt =D.
Så har jag också sett ut när jag har varit redig förut också he he...
Jenny
16 augusti 2011 16:24
Så länge som man jobbar på sina problem och gör sitt bästa så kommer man långt, så ser jag på det med liten skit till hund som står på motsatta sida. Jag blir mest förbannad när folk inte försöker alls att korrigera/kontrollera sina hundar, eller när de inte ber om ursäkt när det går fel.
Jag har problem med en schäfer ägare (som också har tre) som har noll koll och inte nog med armstyrka för att hålla två ens när de går upp i varv, så det har hänt att hundar har råkat komma lösa.
Eller storhundsägare med lös hund som ignorerar inkallnignar och när jag plockar upp min hund i famnen för att undvika möte så hoppar den upp och nyper honom i baken. Det är inte hundens fel, den är bara hund och olyckor händer även den bäste ägaren som tränar flitigt, jag har haft hund med mkt motor förut med, jag vet. Men man ber om ursäkt för allt vad man har när det går fel.
Jag blir lite smått irriterad när jag däremot läser att flera här även om det är halft på skoj resonerar att småhundsägaren borde vara den som går åt sidan eller gör något?
Jag undviker inte andra som har problem med sina hundar, det är upp till dem att i alla fall bara hålla fast dem på stället så att jag kan passera. Kan vara en storstads-mentalitet, för det finns för många andra jag skulle behöva undvika. Det är upp till den som har problem att vara extra vaksam och ha koll, jag ska inte behöva gå runt som ett neurotiskt vrak och undvika andra ständigt och jämnt.
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 17:17
Så sant så.
Absolut inte ska man gå undan när man har en liten, tvärt om, Jag är enig med dig och alla hundar (schäfrar) jag har haft tidigare var snälla och coola. Då blir man irriterad att folk går undan bara för att man råkar ha stor hund.
Jag tror de flesta nog tänker på att jag inte kunde komma undan pga elstaket på ene sidan och fårstaket på andra. På så sätt hann jag inte gå åt sidan och få ordning. En grusväg blir så smal med tre schäfrar, en tjock tant, en barnvagn och en pojke.
Jag brukar vänta och kolla om jag får ögonkontakt oavsett om jag möter en eller flera och oavsett storlek. Små kan också vara tämligen aggressiva. Jag hade ju en dansk-svensk gårdshund och hon kunde också vara lite små ettrig om någon kom för nära och tex nosade på henne eller stirrade.
Måste bara tillägga att jag normalt sett inte har några större problem - därav pinsamheten!!! (Nu tror ju den hundägaren det. Hade det varit så hade jag nog inte brytt mig på´samma sätt. Då är det ju bara konstateranden.)
Felicia Lundgren
16 augusti 2011 16:31
Det är intressant det här :-) Varför skäms vi när våra hundar skäller? När våra barn inte uppför sig? För att det säger något om vår karaktär? Att vi inte kan ta i på skarpen och lära hundar/barn att respektera oss (läs vår vilja)? Nu ska jag raljera lite :-) En karl hade löst det med att köra ner en näve i halsen på hunden (de kan inte ha en näve i halsen samtidigt som de skäller - jag har sett det här i verkligheten), eller kanske strypa hunden lite med någon fint koppel, vända upp och ner på dem, bita dem i öronen - och framför allt vara militärisk och barsk... Och då hade personen som tittat på beundrat mannen och tänkt - han gör något åt problemet - sicken karl!
Haha - varför skäms vi tjejer för att vi väljer andra vägar? Som sagt, intressant (jag generaliserar grovt...)Du "tappade kontrollen" och det uppstod kaos. Men du begick i alla fall inga övergrepp på dina egna hundar (vilket det flesta andra hade gjort) - så alla relationer är intakta! Och kaos är ju inte sämre än något annat - i mina kaos-ögonblick uppstår alltid bra lärdomar - om jag orkar vara kvar i det - dvs låta bli och skämmas. Sedan kan jag ju hålla med dig om att det är ganska skönt att hålla sig hemma i sin egen lilla ankdamm - och slippa andras blickar :-)
Hafsigt nerklottrad respons - jag tycker du är skitduktig och jättecool med dina hundar - och vi diskuterar fortfarande livligt det vi pratade om på kursen här nere i Skåne.
http://www.lillahastskolan.se
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 17:09
Tack så mycket Felicia. Nu känns det bättre!!!
Är bara jäkligt jobbigt när det dyker upp störning i ankdammen ;-). Det kanske är just det som ställer till det mycket. I en miljö utan speciella nya stimuli så blir det väldigt häftigt när något dyker upp och då är det fullt påslag.
Tack för dina kloka och tröstande ord och kul att ni diskuterar för det är det som är grejen. Vända och vrida och grunna =D.
Kram!
Sarah
16 augusti 2011 17:26
Ta det lugnt du. Vi som är hundvana vet att sånt händer även den bästa (i detta fall dig). I såna lägen brukar jag bli irriterad på mötande människa som inte kan lugna ner sig o vänta ett par sek. Om inte annat är det rätt ohyfsat av en hund att bara knalla rätt på i rask takt mot nån annan så det tro sjutton att Diva blev förbannad. Hon skulle ju försvara hela sin flock. Hon glömde väl att du kan ta hand om flocken ;-) Ta du ett par turer med Zack i stan o jobba på som vanligt så ska du se att ingen fara är skedd. Kram kram
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 17:29
Å tack Sarah. Du är så coool du =D! Så kan det definitivt varit med främling rakt emot, hemmaplan.. sen är hon en matrona också.
Det ska jag =D. "Fula" beteenden smittar så lätt, så man får passa sig.
Kram!
Lena
16 augusti 2011 20:05
Fniss, du kan nog behöva miljöträna lite själv du med, du går ju mest uppe i Skogen ;))
Skämt åtsido, Eriks ankomst har väl rumsterat om lite i flocken, en ny dyrgrip att försvara gör ju att det som var ok innan inte nödvändigtvis är ok just nu...
Kramen
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 22:02
Du så jäkla sant. Slängde mig iväg med Zack i panik. Han har ju bara varit hemma, i skogar och på brukshundklubben sista två månaderna och på klubben har det inte varit mycket hundar... Vi drog till Skräckland och han skötte sig exceptionellt bra. Tack och lov =D.
Jodå. Hon vaktar honom må jag säga. Ser det när det kommer främmande som ska hålla. Hon tittar allt lite vakande, men säger inget...
Kram kram!!
Gudrun & Alfons
16 augusti 2011 22:09
Oj, många intressanta inlägg blev det! Det är lite min poäng att man ofta börjar skrika, slita och dra i sin hund för att visa den andra människan att man minsann tycker lika illa om det som försiggår. Men det är ju helt värdelöst att försöka nå fram till en hund i affekt!
http://velourpojkenalfons.blogg.se
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 22:27
Absolut!!! Sen har tyvärr fysisk ingripande en förstärkande effekt på föraren. Adrenalinet pyser ut..Är väl därför det görs om igen och igen, fast resultat uteblir...
Ann och pojkarna
16 augusti 2011 22:13
Inte länge sedan jag hade tre hundar,hade ingen lust att gå med en och en,då tänkte jag så här schäfrarna på min vänstra sida, Mörten på den andra och när jag mötte folk med hundar,fäste jag blicken långt fram och sa"Detta måste gå" och det gick jättebra,tron försätter berg eller vad det heter. Känner igen allt det du skriver..Hjälper ju inte att träna en och en,det är ju när dom är hela flocken som det händer.(Plötsligt händer det!)
Ann-Louise Ryrvik
16 augusti 2011 22:26
Är nog som du säger - här visste jag att jag låg pyrt till om något hände. Inte bra.
Så sant så - de är fenomenala att haka på om det är något som händer. Det var som för länge sedan när jag hade Kiro, Inka och Essie. Jag hade styr på dem i viltsammanhang. De brukade inte ens att bry sig speciellt. Så en gång var det några harar på gärdet hemma om boxades. Vad som utlöste vet jag inte men alla stack och det var otäckt att se vilken "pöbel" de blev. Nu var hararna slugare så det gick ju bra, men man såg hur det slog över från att "jogga efter" som många hundar gör till att det blev "en flock på jakt". Hände aldrig igen heller....
Så plötsligt händer det.. tyvärr.
(Sen måste jag väl erkänna att det inte är så ofta jag går med alla tre i koppel. Går jag med alla tre är de lösa och det blir extra hetsigt med koppel på också.)
Tack för tröstens ord!!!!
Marie & Åke mm
16 augusti 2011 23:15
Detta jag b.l.a gillar med dej...att du delar med dej i både med o motgångar!!!!
Som sagts här tidigare så vet vi ju alla att sånt här kan hända..o visst känner man sig som en totalt nollad hundförare men det är mycket som spelar in...
Min gammeltik som jag kunnat gå lös med på stan o var som helst har blivit en riktig vaktdam på ålderns höst..
Nu har vi ju flyttat till landet o införskaffat ett litet monster vid namn Åke som har SÅÅÅ mycket åsikter om människor/djur som ibland råkar passera vår tomt!!!
O det är klart att hon har fullt upp med att passa honom o ev hot....
O såkl att människor reag när det kommer 2 stora Riesen som låter som att hinhåle vore lös!!
Men utanför tomten e det lugna puckar...om inte det är så att hunden man möter sätter upp käft...;-)
Men jag förstår precis hur du tänker/känner...
Men så länge man analyserar o tänker så som du gör med dina djur så är det ju inga pix!!!
O som du säger flockkänslan e ju stark...o du har ju faktiskt fått in en liten Erik som behöver beskyddas...
Jag tycker det är häftigt att se att dynamiken förändras o då tar det kanske en stund för alla att landa i detta....
Tack för att du delar med dej...känns skönt för en annan att se att det även kan hända den bästa...:-)
Ann-Louise Ryrvik
17 augusti 2011 10:25
Uj uj två stora svarta risen kommer gurglande med kritvita tänder.... Skrämmande.
Och sedan är de värsta gullegosen egentligen.
Ja, jag kände mig urusel ett tag efter. Nu är det lugnt igen. Jag har kort minne tack och lov =D.
Jag brukar se till att inte försätta mig och hundarna i situationer som är för svåra för hundarna att klara. Men här gick allt liksom så fort och jag kunde inte lösa situationen. Vänt och gått åt andra hållet hade kanske varit en lösning men jag trodde jag skulle hinna och att hon skulle sakta in.
Vet du vad det värsta är tror jag???? Att jag liksom blir ledsen å mina hundars vägnar. Att de verkar vara hemska och dumma medans de egentligen är så otroligt snälla, toleranta och vänliga...
Du är gullig du (det är allt si och så med duktigheten här kan jag säga!!) och tack för tröstande ord!!!
Nåväl skit samma.
Marie Larsson
17 augusti 2011 17:12
Intressant läsning, både ditt inlägg och kommentarerna.
Som många skriver så känner sej dom flesta hundägare igen sej och jag tror du satte huvudet på spiken på ditt svar i föregående kommentar.
Man blir helt enkelt ledsen för att andra människor ska tro det värsta om dom som man tycker så mycket om, det är så himla känsligt.
Jag hade tidigare en hund, som en gång när vi var ute skogen, helt plötsligt möter en människa, hunden blev rädd o försökte skrämmas.
Den blicken och den kommentaren jag fick av den människan var hemsk. Det gjorde så ont i mej när jag såg vilken avsky hon hade i blicken. Hennes fulla rätt naturligtvis och jag kan förstå henne, men jag kände mej så värdelös och jag hade velat förklara att hunden egentligen var den som var mest rädd.
Min nuvarande hund kan jag ha lös både i skogen och på klubben. Hon är egentligen inte mer lydig än nån annan hund jag haft, men intresset för andra är inte så stort, och även om hon ibland blir nyfiken så vågar hon helt enkelt springa fram till nån hon inte känner. Helt enkelt en ganska enkel hund att ha, och jag har fått många uppskattande blickar och kommentarer om hennes uppträdande, sånt känns ju förstås bra.
Bara den som har styrkan vågar skriva öppet om en sån här pinsam sak, heder åt dej!
Ann-Louise Ryrvik
17 augusti 2011 22:33
Åh tack för ditt inlägg!!!
Visst är det så!??? Som du skriver om din hund som försökte skrämmas... att försöka förklara som det är förvärrar nästan bara. Det blir liksom undanflykter som bara understryker...
Tack! Man skulle kunna skriva hur mycket som helst vad gäller misslyckanden, farhågor, känslor av otillräcklighet men faktum är att man ofta får äta upp det sedan. Det plockas på cred kontot. Det är himla tråkigt... Blir nog ett separat blogginlägg strax =D
Sandra & Keep
17 augusti 2011 21:46
De går säkert bättre nästa gång ni möts och då kommer du vara så pass beredd att ni till och med kan stanna och prata:-)
Synd att människan inte saktade in och stämde av lite med dig istället för att bara forsera på. Men men de går säkert bättre nästa gång ska du se. Stor kram
http://www.keepiteasy.se
