Alla inlägg under november 2011

Av Ann-Louise Ryrvik - 27 november 2011 22:32


Det är stjärnklart och stormen verkar ha bedarrat där ute och jag är hemma igen. Sitter här vid datorn med en kopp kaffe, några snaskbitar....funderar över helgen.


En riktig rolig helg har det varit. Jag har tillbringat den på Nordens Ark med en massa trevliga människor och lyssnat på Ken Ramirez. I dag har det varit Ken Ramirez för hela slanten och i går fick vi en visning av Nordens Ark och lite av hur man tränade några av djuren. Vi blev delade i två grupper. Min grupp började med träningen och fick se amurtiger, amurleopard och utter tränas. Gemensamt för träningen var att den skulle vara för att minska stress och aggressivitet vid tex flytt mellan olika inhängnader och att kunna hålla koll på hälsotillstånd på djuren.


Onekligen majestätiska djur



  

Gott med gotter... Med tigrarna visade man ligg på signal, target, följa target mellan olika avdelningar, plus stanna i slussen mellan avdelningarna.



 

Söt amurleopard (tjej?). Gå till target och öppna munnen visades.

 

 



 

Uttrarna var söta. Här jobbar man med att uttern ska lära sig att ställa sig på vågen för att bli vägd.

 

 

När vi kikat på detta fick vi lite guidning av parken. Jag har ju varit ganska många gånger på Nordens Ark, men det är alltid kul. En sak som var lite extra skojjigt var de europeiska vildkatterna. De har jag aldrig sett förut. Hägnet har funnits men inget liv stått att skåda. Annat var det i dag. De fyra katterna tronade som värsta soffkuddarna uppe på trädpelarna. How come? Jo, egentligen är de väldigt skygga. De gömmer sig när människor kommer och det är därför som hägnet verkar tomt. Även skötarna har de varit jätterädda för.

De har dock i somras tränats. En period har de varit liksom tryckta mot staketet i värsta Katten Gustav anda. Nu var det mer lagom kanske. "Jag ser att ni kommer, men jag bryr mig inte".



  

Europeisk vildkatt

 

På kvällen var de smaskig middag och trevligt sällskap. Så många spännande och kunskapsdignande människor. En guldgruva. Jag skulle ha velat ha tid att prata med alla. De hann jag förstås inte. Men några både nya och gamla bekantskaper fick jag tillfälle att utbyta tankar med. Så inspirerande. Det är precis det här man behöver lite då och då.


Idag var det alltså dags för Ken Ramirez. Det var inte första gången jag hört honom. Han var i Oslo för några år sedan. Men det var kul att få en heldag med honom nu. Helst hade man velat haft två eller ännu hellre ännu fler så man hunnit lite djupare  ;-). Det var inget som var speciellt nytt, men väl värt att upprepas och få höras ur andra vinklingar och med andra exempel. Och bara att få bekräftelse i det man tänker är alltid skönt.

Sammanfattningsvis kan jag väl säga att han tränar affirmativ träning ;-) hehe. Kunde bara sitta och le lite när han pratade om saker där jag har stuckit ut hakan och ofta känt mig lite ensam om i min åsikter som t.e.x. time-outer, felsignaler och att begränsa djurs tillgångar för att kunna träna.

Jag har ingen avsikt att skriva så mycket om vad han pratade om, eftersom det så lätt blir fel. (Efter att själv ha upplevt att blivit felciterad och missförstådd, så undviker jag helst det. Kan bli så tokigt.) Säkert finns det någon bättre skickad som har bloggat om detta, annars har han skrivit bl.a boken "Animal Training: Successful Animal Management through Positive Reinforcement" - en riktigt "fet" bok - om någon vill läsa. Jag har faktiskt inte läst den än, fast den stått något år i bokhyllan, men ska försöka ta mig i kragen.


Något som jag tyckte var lite roligt var hans dokumentation av härmningsträning. Lite hade han filmat då han var i Oslo. Lite delfin och lite hund. Sedan dess har han gjort mer och det var riktigt roligt att se. Något att ge sig i kast med någon gång när man har gott om tid och en annan galen hundförare ;-).

När dagen var slut, blev jag stående och tjõta med Irja. Hon jobbar där och var sist kvar. Bla, bla, bla i några timmar. Helt plötsligt blev det strömlöst. Nödbelysnig tändes. Irja gick på toa. Medans jag stod där och grunnade fick jag en sjuk tanke - Jurassic Park! Ha ha helt sjukt! Så likt det var. Köket bredvid, matsalen, hallen... nödbelysning. Regn och storm utanför. Ensamma. Vilddjur. Irja kom på att grindarna var elektriska och att hennes bil var inlåst. Vi gick ut för att försöka lokalisera bil och se om vi kunde ta oss ut. Det var kolsvart ute, regnet piskade, vinden ven och det var svårt att gå i byarna. Vi trevade oss skrattande ut. Såg först inte bilen, men så småningom hade ögonen vant sig och man kunde urskilja den. Kunde nästan ana tigrar och leoparder som tagit sig ut ur sina strömlösa inhängnader och nu lurade i mörkret. Som tur är så är jag varken mörkrädd eller pessimistisk så jag kan njuta av såna sjuka situationer och bara fantisera vidare. Irja sa att reservaggregat fanns OM de gått igång :-).

Vi skuttade in i bilen och körde till grinden för att testa - nope - gick inte. Att sitta i bilen, med regnet piskande framför en grind i en djurpark... Det var nästan så att det började vibrera och ge svallvågor i kaffekoppen, när t-rex närmade sig eller i detta fall amurtigern - fast det var bara stormbyar som ruskade bilen...


Sedan vi suttit där en liten stund så kom strömmen tillbaka, grinden funkade och vi kunde åka ut. Irja skjutsade ner mig till min bil som jag nog annars aldrig hade hittat i mörkret. När jag sedan styrde kosan mot Vänersborg, så jag i backspegeln hur ljuset slocknade igen och allt blev mörkt igen....



 

 


ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 23 november 2011 15:31







  

 




  




 




 



    






  




  




    

ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 23 november 2011 07:59


I går skrev jag mycket. I dag ingenting. Bara bilder.





  

   




 




  




  







 




  



  





  




  




  




  




  




 



 





  




    

Av Ann-Louise Ryrvik - 22 november 2011 06:04


Skämt ut sig på bygden alltså. Suck!


Mmmm härliga morgontimmar. Ensam hemma med Erik och djuren. Denna dagen skulle bli första dagen av ordning på säkert en vecka. Först en lång härlig promenad, sedan lite träning med hundarna. Efter det inväntande av Johan som jag skulle be passa Erik medans jag red en stund och kanske lite långtygel med någon. Oh, så bra det skulle bli! Kanske jag skulle tänka på att avstå någon kalori eller så också. Det var ju måndag.

Bra, bra. Men först lite kaffe och ett inlägg på bloggen. Hade ju en radda fina bilder på hundarna i dimma.


Glad i hågen sätter jag mig iförd morgonrock vid datorn. Dricker en kopp kaffe och tittar ut. Jag ser Loke mumsa hö (alltid!). Jag ser tre vita hingstpojkar stå vid dungen bortanför paddocken. Mmmm... gott med kaffe! Kollar facebook. Tittar ut på hästarna igen. Konstigt att de står där... Anar lite oråd. Tittar lite bättre och ser då att Milou står UTANFÖR staketet!


Jäkla ponny! Råttan måste ha slunkit ut direkt jag vänt på klacken. Suck! Blir inte så upprörd eftersom han säkert betat och"slunkit" under. Säkert hade han bara råkat hamna utanför och bara fortsatt att beta. Men FAN ändå! MÅSTE ta tag i jordningen av staketet. Bums! Batteriet till det batteridrivna aggregatet var slut och vår batteriladdare var trasigt. Försökte ladda det dagen innan, men det funkade inte. Jag har två batterier som jag växlar mellan och bägge var nu tomma. Det var dags att ta tag i det riktiga problemet; den icke fungerande jordningen. Jordningen var nedgrävd men eftersom vi hade byggt om och grejat i somras, täckt öppna diken m.m så hade väl antagligen någon maskin tryckt sönder på något sätt. Det funkade i alla fall inte.


Jag plockar till mig några morötter och går ut till hästarna. Glatt gnäggar de och de får lite morötter. Jag gav hästarna som stod på insidan bara först, för att se vad Milou gjorde. Var hade han gått ut och hade han gjort det medvetet? Han var på utsidan och ville verkligen in. Verkade som om han menade att han inte kunde för det var ju ett staket emellan! Okey tänkte jag. Det var väl en omedveten handling. Bra det. Öppnade grinden och släppte in en glad ponny i hagen igen.


Med siktet inställt på staketfixande stolpade jag in igen. Erik sov så jag tänkte låta honom sova färdigt bara. Gör väl något litet. Max 10 minuter, så ringer det. Det var en granne en bit bort.

 -Har du en grå häst som är ute?

- Menar du en liten ponnyn? Han var ute nyss, men han är i hagen igen.

- Nä, det går en häst uppe vid Torpet. In mellan  husen där.

- En grå ponny!!??? undrade jag

- Ja grå, fast en stor. svarade hon

- Men, men  meen... stammade jag. Säkert inte en ponny???

- Inget gotlandsruss i alla fall, svarade hon.

Helvete, helvete, helvete - måste vara Cazal!!!! Meeen inte möjligt. Fan! Katstrof.


Hur det är när man blir stressad. Hittade förstås inga kläder. Sprang runt som en tok. Rev ut hela garderoben. Inte ett ENDA par byxor. Fick fatt i ett par tunna finbyxor utan knapp. Fick på mig dem. Fyllde fickorna med morötter. Slet till mig det jag fick fatt på - långatyglartygel! Ingen grimma. Smart. Jag hade aldrig kunnat ta en stor häst med det snöret om den inte var lugn och ville gå med.

Jag misstänkte att siktet stod mot en granne i syds ston. Tänkte dock inte på att det kunde gå hett till då.


När jag kommer ut börjar jag ropa min inkallninssignal. De andra hästarna kommer gnäggandes som tokar och jag ger dem lite morötter. Tack och lov inser jag att det inte var Cazal (förstås) utan ponny f-n som var på vift. Se sedan framför er hur jag, hyfsat nyvaken, i byxor som jag måste hålla upp springer över gärdena skrikandes I-o!!!! I-o!!!!! I-o!!!! Pinsamt!


Kondisen är väl inte den bästa och speciellt inte när man är stressad och rädd. Rädd både för att Milou är påväg att  besöka ston och för att han skulle gå ut på asfaltsvägen och bli påkörd. Orolig för att Erik ska vakna hemma och gråta. Så det var med sprucken röst som jag vrålade. Samtidigt sprang de andra hästarna fram och tillbaka i hagen och gnäggade efter mig. Jag ropade ju! Även om det var på Milou så var det ju ändå jag som ropade. Nu fick jag bli nervös över att de andra hästarna skulle focera staketet också. 

När jag kommit nästan hela den sugiga backen upp mot Torpet, då kommer nästa överraskning - Zack!!! Han hade också hört mig och tagit sig igenom det hundsäkra staketet på tomten. -Hej mamma!!!!! Nu är jag här!!!! Vad ska vi göra???


Ja, ja, det var det minsta problemet just nu.

Jag såg den snälla grannen som ringt, stå utanför sitt hus med en man i sällskap och tittade bortåt. Vinkade åt dem, de vinkade åt mig och jag ramlade! Japp. Jag ramlade! På en halkig stenhäll. ÄNNU MER PINSAMT! Kravlade mig raskt upp, nära tårarna. Strax efteråt ser jag en tjej som står med Milou nästan nere vid stona. (Det visade sig sedan vara den snälla grannens syrra - som var hästvan och hade haft ett gotlandsruss - som genskjutit honom. Granntjejen själv hade aldrig hållit på med hästar, men hon mindes syrrans gotlandsruss. Och trodde på håll att Milou var större.)


Milou hajade till när han fick se mig. Jag ropade på honom igen och han började röra sig mot mig. Han galopperade över gärdet upp till vägen där jag stod och sedan gick han sista biten fram till mig. Det värmde mitt hjärta och var väl det som gjorde att han inte är på slakteriet idag ;-).  Han fick lite gotter och jag klappade honom. Funderade på om jag skulle ta med honom utan eller med snöre hem. Han följer ändå, men tänkte att det kanske var bäst att ha remmen på honom ändå, om ifall han skulle få en ide om brudarna igen kanske vända tillbaka till dem halvvägs hem. Jag hade inte orkat backen igen kände jag ;-). 


Jag stod och grejade med tygeln för att få något slags funktion på den samtidigt som jag ropar lite tack, lite snällt och halleluja till tjejen. Då händer nästa grej. Zack som är med funderade nog på vad vi gjorde. Vad var syftet med detta? Hmmm....  Antar att hans lilla hjärna gick på högvarv. Vi står här och en människa står där borta på andra sidan plöjseln. Aha! Lång budföring/rapport!!!! Sedan sätter han av mot tjejen i glad och full galopp. Jag får se det. Ropar Zack!!! Han stannar till. Tittar åt mitt håll, tittar på tjejen, tittar på mig, tittar på tjejen. Konstaterar budföring!!!!! Och springer till henne.


Jag orkar inte ens reagera eller agera. Tänkete att hon nog inte är rädd för hundar när hon klarade Milou. Vad tror ni han gör när han kommer fram. Hoppar rakt upp och sätter tassarna i bröstet på henne! Springer sedan runt och hoppar jämfota upp och sätter tassarna i ryggen på henne. Sedan ställer han sig framför henne som med ett stort leende. Du ska ju ge mig något nu! Inte?!?

Nähä, då springer jag till matte istället! Det kanske är så idag.

Jag kan ju bara misstänka hur den stackars tjejen såg ut med tanke på den nyplöjda åkern som Zack precis passerat. Pinsamt!!


Slokörad, darrig och aningens röd om kinderna fick jag börja min vandring tillbaka hem. Zack och Milou var jätteglada. De tyckte nog att de hade utfört en mycket bra uppgift och att vi nu tog en trevlig promenad också! Bägge verkade tycka att livet var härligt och jag - ja, jag kunde ändå inte låta bli och tycka att jag ändå hade ganska fina vänner. Både djur och grannar 

Fick ringa grannen och be om ursäkt och tacka för att de ringt. Har planer att svänga förbi med något idag också.


Resten av dagen blev inte alls som jag planerat på morgonkvisten. Istället för träning av häst och hund blev det till att låsa in Milou i paddocken, sticka till Granngården och köpa grejer för att helt jorda om. Sen försöka slå ned jordspett i lerdike och samtidigt hålla Erik på gott humör. Kan säga att det blev MÅNGA vändor. Erik i vagnen nöjd med en flaska. Gå genom grunnebogrinden, gå in genom hästgrinden, runda bredvid stallet, ta mig ut i halkleran, ta tag i slägga och jordspett och precis när man lyft den för att slå första slaget - Uääääääähhhhhh! Tappat flaskan. Kasa upp ur leran, runda in i hagen, ut genom  hästgrinden, igenom grunnebogrinden, bort till Erik. Ge honom flaskan han tappat. Och sedan vända om igen...... Hundreelfte gången blir man lite trött, speciellt när man märker att skymning närmar sig.


Först när klockan var fem på eftermiddagen så somnade han. Det var då kolsvart ute. (Jag hade glömt att Johan skulle vara hos en kompis direkt efter skolan så därav ingen barnpassning. Gubben borta.) När han väl somnat och jag slapp springa fram och tillbaka så gick det ändå ganska fort. Vid sjutiden var jag inne och hade då el på staketet igen. Hurrey! På med potatis, stekte entrecôte. Gubben kom hem med skaldjur och handgjorda chokladpraliner till mig. När klockan var nio och vi hade smockat i oss allt, så det var bara att krypa till kojs i ren utmattning. Tänkte kolla på en film men somnade efter 10 minuter. Hade väl haft nog med underhållning för dagen kan jag tro.


Snipp, snapp, snut och så var sagan slut!


 

  

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 november 2011 21:24


att jag sitter här och har gjort av med åtskilliga tusen igen ;-). (MITT fel kan det ju inte vara.) Och det är inte första gången heller. Två hästar och värsta tanken med monsterfiskar har Emelie indirekt lurat på mig, för att inte säga alla dessa prylar!!! Tur jag lyckats värja mig från alla dessa fjäderfän. En gång höll det på att bära hän, men jag återfann sansen innan det var försent. Fniss fniss.


Det började för några månader sedan.

Bla, bla bla.... koi... bla bla ciklid-Kent i Nol..bla bla bla stör..... bla bla damm.... bla bla djuraffär på Vargön...duktig som f-n på fisk... bla bla. Orden gnuggades väl in i min hjärna. En regnig dag fick jag för mig att åka till denna djuraffär på Vargön bara för att kolla läget och köpa några ben till hundarna. Oj så trevliga de var. Oj så många fina fiskar. Oj så kul. Kanske man skulle ha en fisk att träna med ändå? Hittade en snygg malawiciklid "Danny", följde med Emelie till Ciklidhobby i Nol... och så var bollen i rullning.

Här sitter jag nu med ett akvarium på 1125 liter, nyinköpt värstingpump, ett par värstingdoppvärmare, bortåt 100 kg sand (som jag inte vet om det räcker än) plus tre små, söta Oscarciklider som så småning om växer till sig och blir giganter.



För att visa värstingpumpens storlek och värstingdoppvärmarna satte jag Puppis bredvid. En vovve med ansenlig storlek. Nu snackar vi doningar!

Jag köpte dem på Cyberzoo´s affär på Vargön. Tur att de har så himla bra priser!



Som passus kan jag nämna att jag vid några tillfällen har blivit ombedd av Emelie att kolla nätet och hålla ögonen öppna för att se om det var någon bra häst till henne. Två, om inte tre av de hästar jag har, har kommit till mig av den anledningen. Jag hittade ingen åt henne, men väl åt mig :-). Suck! En annan gång var en kakadua på vippen att komma hem. Riktigt på vippen, men då hann jag bromsa i tid.


Vad gäller fiskarna är det nu kört.  Jag är förtjust upp över öronen i dessa fiskar och de kan bli 15-21 år och 40 cm stora. Jag vill att de ska ha det så bra som möjligt, det är därför jag sitter här med dessa prylar. I morgon bär det av för att köpa träskiva och frigolit och sedan ska vi förhoppningsvis ställa akvariet på plats i helgen. Det kräver lite folk, då det både väger mycket och är otympligt (150x75x60) och man vill liksom inte tappa det på stengolvet.


Här kommer en bildbomb på främst Oscar II. Ursäkta bildkvaliten men solen lös in och rutorna, vilka var dåligt putsade på utsidan. Hrmmm, hade visst bara torkat vattenspill med något papper.


Måste bara avsluta med att säga att jag ääääällskar Emelie!!! Hon är underbar!



Karl-Oscar och Oscar II


  



  





 




  



  



   

Av Ann-Louise Ryrvik - 15 november 2011 09:09



Jag hittade denna på facebook igår. Den tyckte jag var så skojsig så jag lägger den här också, för er som inte har facebook och som kanske har ett liv. He he he :-)


 



Ha en bra och härlig dag!

Av Ann-Louise Ryrvik - 15 november 2011 08:44


Puppis fick vara med och göra upplet för några dagara sedan. Normalt sett får han ont då, så de upplet han gör blir på platt mark. Nu var inte det så kuperat, men lite. Alla gånger förut har han fått ont, men se det fick han inte denna gång. (Någon enstaka gång låter jag honom få ett sådant upplet för han blir så glad.) I alla fall inte som han brukar dvs. skriker när han reser sig. Han kanske börjar bli  bättre ändå. Hoppas, hoppas. Fast jag har hoppats förut och då har jag fått plattlanda igen.

Ett tecekn på att han mår bra är att  han hoppar i bilen utan ansats. Tänkt hur det är egentligen. Kommer ihåg när jag visade en kompis hur han var tvungen att ta sats när jag var på en kurs på Stigbergs gård. Då var han sju månader och hade precis samma dag börja lyfta på benet. Det är därför jag kommer ihåg det. När han lyfte på benet såg han nämligen helt förvånad ut själv  =D. 

Jag sa "kolla, han har fortfarande inte lärt sig hoppa in i bilen om han inte hoppade in med fart". Kompisen trodde det det blivit en kedja. Redan då var ryggen skit. Han har aldrig kunnat hopp från stillastående. Det gör han utan problem nu.


Även om det inte blir någon tävlingshund, så ser det ju ljust ut vad gäller att få ha honom hos oss läääänge =D! Gott för jag älskar honom. Han måtte vara världens snällaste och goaste vovve!




 



    



Av Ann-Louise Ryrvik - 15 november 2011 08:35


Egentligen från i går morse. Men nu kommer de :-). Dessa pojkar älskar verkligen varandra. Och jag, jag älskar dem <3!



 


     

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7 8 9 10 11
12
13
14 15
16
17
18
19
20
21
22 23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2011 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se