Direktlänk till inlägg 22 november 2011

Nu har hon gjort det igen, hon med häst- och hundskolan......

Av Ann-Louise Ryrvik - 22 november 2011 06:04

Skämt ut sig på bygden alltså. Suck!

Mmmm härliga morgontimmar. Ensam hemma med Erik och djuren. Denna dagen skulle bli första dagen av ordning på säkert en vecka. Först en lång härlig promenad, sedan lite träning med hundarna. Efter det inväntande av Johan som jag skulle be passa Erik medans jag red en stund och kanske lite långtygel med någon. Oh, så bra det skulle bli! Kanske jag skulle tänka på att avstå någon kalori eller så också. Det var ju måndag.

Bra, bra. Men först lite kaffe och ett inlägg på bloggen. Hade ju en radda fina bilder på hundarna i dimma.

Glad i hågen sätter jag mig iförd morgonrock vid datorn. Dricker en kopp kaffe och tittar ut. Jag ser Loke mumsa hö (alltid!). Jag ser tre vita hingstpojkar stå vid dungen bortanför paddocken. Mmmm... gott med kaffe! Kollar facebook. Tittar ut på hästarna igen. Konstigt att de står där... Anar lite oråd. Tittar lite bättre och ser då att Milou står UTANFÖR staketet!

Jäkla ponny! Råttan måste ha slunkit ut direkt jag vänt på klacken. Suck! Blir inte så upprörd eftersom han säkert betat och"slunkit" under. Säkert hade han bara råkat hamna utanför och bara fortsatt att beta. Men FAN ändå! MÅSTE ta tag i jordningen av staketet. Bums! Batteriet till det batteridrivna aggregatet var slut och vår batteriladdare var trasigt. Försökte ladda det dagen innan, men det funkade inte. Jag har två batterier som jag växlar mellan och bägge var nu tomma. Det var dags att ta tag i det riktiga problemet; den icke fungerande jordningen. Jordningen var nedgrävd men eftersom vi hade byggt om och grejat i somras, täckt öppna diken m.m så hade väl antagligen någon maskin tryckt sönder på något sätt. Det funkade i alla fall inte.

Jag plockar till mig några morötter och går ut till hästarna. Glatt gnäggar de och de får lite morötter. Jag gav hästarna som stod på insidan bara först, för att se vad Milou gjorde. Var hade han gått ut och hade han gjort det medvetet? Han var på utsidan och ville verkligen in. Verkade som om han menade att han inte kunde för det var ju ett staket emellan! Okey tänkte jag. Det var väl en omedveten handling. Bra det. Öppnade grinden och släppte in en glad ponny i hagen igen.

Med siktet inställt på staketfixande stolpade jag in igen. Erik sov så jag tänkte låta honom sova färdigt bara. Gör väl något litet. Max 10 minuter, så ringer det. Det var en granne en bit bort.

-Har du en grå häst som är ute?

- Menar du en liten ponnyn? Han var ute nyss, men han är i hagen igen.

- Nä, det går en häst uppe vid Torpet. In mellan husen där.

- En grå ponny!!??? undrade jag

- Ja grå, fast en stor. svarade hon

- Men, men meen... stammade jag. Säkert inte en ponny???

- Inget gotlandsruss i alla fall, svarade hon.

Helvete, helvete, helvete - måste vara Cazal!!!! Meeen inte möjligt. Fan! Katstrof.

Hur det är när man blir stressad. Hittade förstås inga kläder. Sprang runt som en tok. Rev ut hela garderoben. Inte ett ENDA par byxor. Fick fatt i ett par tunna finbyxor utan knapp. Fick på mig dem. Fyllde fickorna med morötter. Slet till mig det jag fick fatt på - långatyglartygel! Ingen grimma. Smart. Jag hade aldrig kunnat ta en stor häst med det snöret om den inte var lugn och ville gå med.

Jag misstänkte att siktet stod mot en granne i syds ston. Tänkte dock inte på att det kunde gå hett till då.

När jag kommer ut börjar jag ropa min inkallninssignal. De andra hästarna kommer gnäggandes som tokar och jag ger dem lite morötter. Tack och lov inser jag att det inte var Cazal (förstås) utan ponny f-n som var på vift. Se sedan framför er hur jag, hyfsat nyvaken, i byxor som jag måste hålla upp springer över gärdena skrikandes I-o!!!! I-o!!!!! I-o!!!! Pinsamt!

Kondisen är väl inte den bästa och speciellt inte när man är stressad och rädd. Rädd både för att Milou är påväg att besöka ston och för att han skulle gå ut på asfaltsvägen och bli påkörd. Orolig för att Erik ska vakna hemma och gråta. Så det var med sprucken röst som jag vrålade. Samtidigt sprang de andra hästarna fram och tillbaka i hagen och gnäggade efter mig. Jag ropade ju! Även om det var på Milou så var det ju ändå jag som ropade. Nu fick jag bli nervös över att de andra hästarna skulle focera staketet också.

När jag kommit nästan hela den sugiga backen upp mot Torpet, då kommer nästa överraskning - Zack!!! Han hade också hört mig och tagit sig igenom det hundsäkra staketet på tomten. -Hej mamma!!!!! Nu är jag här!!!! Vad ska vi göra???

Ja, ja, det var det minsta problemet just nu.

Jag såg den snälla grannen som ringt, stå utanför sitt hus med en man i sällskap och tittade bortåt. Vinkade åt dem, de vinkade åt mig och jag ramlade! Japp. Jag ramlade! På en halkig stenhäll. ÄNNU MER PINSAMT! Kravlade mig raskt upp, nära tårarna. Strax efteråt ser jag en tjej som står med Milou nästan nere vid stona. (Det visade sig sedan vara den snälla grannens syrra - som var hästvan och hade haft ett gotlandsruss - som genskjutit honom. Granntjejen själv hade aldrig hållit på med hästar, men hon mindes syrrans gotlandsruss. Och trodde på håll att Milou var större.)

Milou hajade till när han fick se mig. Jag ropade på honom igen och han började röra sig mot mig. Han galopperade över gärdet upp till vägen där jag stod och sedan gick han sista biten fram till mig. Det värmde mitt hjärta och var väl det som gjorde att han inte är på slakteriet idag ;-). Han fick lite gotter och jag klappade honom. Funderade på om jag skulle ta med honom utan eller med snöre hem. Han följer ändå, men tänkte att det kanske var bäst att ha remmen på honom ändå, om ifall han skulle få en ide om brudarna igen kanske vända tillbaka till dem halvvägs hem. Jag hade inte orkat backen igen kände jag ;-).

Jag stod och grejade med tygeln för att få något slags funktion på den samtidigt som jag ropar lite tack, lite snällt och halleluja till tjejen. Då händer nästa grej. Zack som är med funderade nog på vad vi gjorde. Vad var syftet med detta? Hmmm.... Antar att hans lilla hjärna gick på högvarv. Vi står här och en människa står där borta på andra sidan plöjseln. Aha! Lång budföring/rapport!!!! Sedan sätter han av mot tjejen i glad och full galopp. Jag får se det. Ropar Zack!!! Han stannar till. Tittar åt mitt håll, tittar på tjejen, tittar på mig, tittar på tjejen. Konstaterar budföring!!!!! Och springer till henne.

Jag orkar inte ens reagera eller agera. Tänkete att hon nog inte är rädd för hundar när hon klarade Milou. Vad tror ni han gör när han kommer fram. Hoppar rakt upp och sätter tassarna i bröstet på henne! Springer sedan runt och hoppar jämfota upp och sätter tassarna i ryggen på henne. Sedan ställer han sig framför henne som med ett stort leende. Du ska ju ge mig något nu! Inte?!?

Nähä, då springer jag till matte istället! Det kanske är så idag.

Jag kan ju bara misstänka hur den stackars tjejen såg ut med tanke på den nyplöjda åkern som Zack precis passerat. Pinsamt!!

Slokörad, darrig och aningens röd om kinderna fick jag börja min vandring tillbaka hem. Zack och Milou var jätteglada. De tyckte nog att de hade utfört en mycket bra uppgift och att vi nu tog en trevlig promenad också! Bägge verkade tycka att livet var härligt och jag - ja, jag kunde ändå inte låta bli och tycka att jag ändå hade ganska fina vänner. Både djur och grannar

Fick ringa grannen och be om ursäkt och tacka för att de ringt. Har planer att svänga förbi med något idag också.

Resten av dagen blev inte alls som jag planerat på morgonkvisten. Istället för träning av häst och hund blev det till att låsa in Milou i paddocken, sticka till Granngården och köpa grejer för att helt jorda om. Sen försöka slå ned jordspett i lerdike och samtidigt hålla Erik på gott humör. Kan säga att det blev MÅNGA vändor. Erik i vagnen nöjd med en flaska. Gå genom grunnebogrinden, gå in genom hästgrinden, runda bredvid stallet, ta mig ut i halkleran, ta tag i slägga och jordspett och precis när man lyft den för att slå första slaget - Uääääääähhhhhh! Tappat flaskan. Kasa upp ur leran, runda in i hagen, ut genom hästgrinden, igenom grunnebogrinden, bort till Erik. Ge honom flaskan han tappat. Och sedan vända om igen...... Hundreelfte gången blir man lite trött, speciellt när man märker att skymning närmar sig.

Först när klockan var fem på eftermiddagen så somnade han. Det var då kolsvart ute. (Jag hade glömt att Johan skulle vara hos en kompis direkt efter skolan så därav ingen barnpassning. Gubben borta.) När han väl somnat och jag slapp springa fram och tillbaka så gick det ändå ganska fort. Vid sjutiden var jag inne och hade då el på staketet igen. Hurrey! På med potatis, stekte entrecôte. Gubben kom hem med skaldjur och handgjorda chokladpraliner till mig. När klockan var nio och vi hade smockat i oss allt, så det var bara att krypa till kojs i ren utmattning. Tänkte kolla på en film men somnade efter 10 minuter. Hade väl haft nog med underhållning för dagen kan jag tro.

Snipp, snapp, snut och så var sagan slut!

Allmänt

Dela

Lena Åkesson

22 november 2011 07:54

Stackare! Men som den hemska, hemska människa jag är kunde jag inte låta bli att läsa med ett litet (lovar) smil på läpparna =O) Jag är dock glad över att jag inte var med dig för tyvärr kan jag aldrig låta bli att skratta när nån ramlar heller, inte för att jag tycker det är kul utan tror mer att det är för att jag blir rädd för att nått allvarligt hänt/kunde hänt... Brukar inte vara så poppis alla gånger, blir själv skitsur om nån skrattar när jag ramlar... (nej, jag är inte konsekvent men så länge Cola skiter i det skiter jag också i det =O) Kram på dig och hoppas att den här dagen blir MYCKET bättre än i går även om det låter som att den slutade bra mycket bättre än den började

Nu har hon gjort det igen, hon med häst- och hundskolan......

Eget: Vintertid (7 av 365)

241: Renoveringsobjekt (6 av 365)

198: Morrhår (5 av 365)

245: Rutor (4 av 365)

Nose Work och lagerbladsdoft

Presentation

Fotoutmaningen 2015

Kategorier

Fråga mig

Kalender

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!