Idag var det lugnet efter stormen. "Emil" besökte oss i natt. Jag var inte riktigt beredd på att det skulle komma nytt oväder, så det var bara att skutta ut och sätta täcken på Cazal och Edipo när det började blåsa upp. Oh, så praktiskt det är att ha hästarna så nära. Kommer ihåg hur det var för länge sedan när jag hade inhysta hästar som stod mil bort.  

De är för snälla, de goda pojkarna. De står som små ljus och låter mig fippla med täcken och spännen mitt i stormen. Loke och Milou har inga täcken på, de är både mer rustade och tåligare är de iberiska. Jag har aldrig sett någon av dem frysa. Det är nämligen så att blåser det, så går inte pojkarna inomhus. Då står de hellre och trycker med rumporna mot blåsten på en speciell plats i hagen. Lite skogslä är det där så det silar nog lite, men blåser rejält och regnar gör det. Att de inte går in tror jag har något med instinkt att göra. De har säkert någon idé om att ha uppsikt när det blåser eftersom man hör sämre. Antagligen upplever de sig mer sårbara. (Vild gissning, men jag gissar glatt vidare.)

"Om hästen själv får välja" så står de alltså inomhus hela dagarna när det är varma sommardagar. De ligger också och trynar i halmen ganska ofta när det är bra väder. Regnar det bara verkar de inte bry sig så mycket, men när det stormar så gör dgår de absolut inte in. När de mojnar går de däremot in och lägger sig. Om jag funderar vidare så "om människan själv får välja". Så går hästarna (ofta) i stora platta hagar utan skugga när det är heta sommardagar. (Skugga tror jag  är mindre viktigt för värmen, men mer viktig vad gäller flugor o annan ohyra.) Blåser det och regnar, ja då får de (ofta) absolut inte gå ut. Så det kan bli.... Sen är det fråga vad som är det bästa. Om de får bestämma eller vi får göra det. Det vet inte jag...

I dag på dagen har det däremot varit ett enastående fint väder. Jag passade på att lägga lite spår åt Zack. Han är väldans duktig tycker jag. Sköter spåret självt, justerar hastighet efter behov, reder ut sina problem, plockar sina pinnar och jag kan bara följa med och njuta. Tackar och bockar!

Att fota med mobil, var föga effektivt. Suddigt!

På vägen hem från spåret så tänkte jag för mig själv att det hade gått nådigt åt fingrarna idag. Normalt sett så är det alltid någon del av kroppen som kommer ikläm. Två sekunder senare så kom de ikläm... Det är inte utan att jag känner generna efter farbror Kiro. Det var samma med honom. Blodvite varje gång vi tränade, och så också med Zack. Ganska lustigt det. Puppis som är betydligt mer vild och mer snurrig har aldrig gjort hål i mitt skinn... måste ligga i generna. Men med tanke på att jag älskar dessa linjer, så tar jag gärna ett hål, eller två per träning.