Alla inlägg den 7 januari 2012

Av Ann-Louise Ryrvik - 7 januari 2012 18:41


Eftersom Essie det var sällan jag kunde träna något fokuserat så tog jag upp mitt gamla hästintresse som legat lågt sedan mitt halvblod Triano gick av tida. Också han alldeles för tidigt. Han blev bara tretton år antagligen en hjärntumör.






   


Jaha, det måste väl också ventileras nu när jag är i sentimentalitetens marker....


 Det var också en chock när det hände. De ringde från stallet han var inhyst i till mitt jobb och berättade att Triano hade ramlat ihop helt plötsligt i paddocken, där han och de andra var utsläppta. Han låg fortfarande på marken. Jag kastade mig i bilen. Körde genom stan och klippte väl alla rödljus som fanns. Körde som en tok på landsvägen. Hjärtat klappade och jag kunde knappt andas. När jag var halvvägs såg jag runt en krök stoppad bil och människa mitt ivägen med varselväst. Polisen !??!?? Då är körkortet borta nu då. Jag brydde mig inte. Kille med varselväst kom fram till bilen. Jag vevade ner rutan. Det är filminspelning så vägen är avstängd ett tag sa han. Jag ber om ursäkt. Okey sa jag..... och så brast det. Jag började störtlipa som en idiot. Fick inte fram ett ord. Killen blev helt perplex och chockad. Mmmmmennn, meeeennnn..... Så småningom lyckades jag snyfta fram något om att "Han dör!!! Han dör!!!". Killen blev ännu mer chockad. Filminspelningen bröts och jag kunde köra vidare.


När jag kom fram låg han där. Denne vackre, stolte häst platt på sidan. Det fanns folk runt honom, som försökte få fatt på veterinär. Oj så hjälplös man är när hästar blir dåliga. Hundar lyfter man upp och åker med, likaså katter och andra husdjur, men det går inte med hästar. Han var så stor så det var nätt och jämt man kunde lyfta huvudet. Medan tre personer försökte få fatt på veterinär så försökte jag få upp honom. Det var oktober och kallt och jag ville inte att han skulle ligga där på marken. Efter mycket övertalande lyckades jag få upp honom. Jag och en kille höll på var sin sida av huvudet och han stod och ragglade. Han kunde inte gå framåt. Jag hängde mig i grimman fram och när tyngdpunkten flyttades så kom ett ben ut och skritten gick igång. Han gick väl 15 meter eller så, men då reste han sig rakt upp på bakbenen och vinglade och svajade sedan ramlade han ned på marken igen. Det var för farligt och det gick inte. Han fick ligga. Vi la täcken över honom och under hans huvud.


Jag vet inte hur länge människorna ringde innan de fick fatt på någon veterinär. Säkert dryga timmen eller två. Tillslut fick de kontakt med en veterinär som skulle komma (tror jag). Där har jag en minneslucka. I vilket fall kunde inte han avlivas av en veterinär, för det var för farligt, eftersom det satt i hjärnan (tumör eller blödning). Vi fick ringa slaktbilen. Den var på Tjörn och flera timmar innan han ev. skulle kunna vara på plats. Då tog jag beslutet att någon skulle skjuta honom. Om man skjöt honom så skulle det inte gå att obducera och se vad det varit för fel, men jag ville inte låta honom ligga där är flera timmar till. En jägargranne kom och skjöt honom. Fy f-n så hemskt det var!!!! Jag hade aldrig sett en död häst. Vi täckte över honom täcken och filtar och sedan fick han ligga där i oktoberdimman som en stupad hjälte på slagfältet tills slaktbilen kom. Det var plågsamt. Varje gång jag tittade mot paddocken så bröt jag samman. Min älskade häst. Så ung!! Varför????



Av Ann-Louise Ryrvik - 7 januari 2012 11:04


Som nog alla förstått så var Kiro något alldeles, alldeles speciellt. Han hade alla egenskaper som en perfekt hund ska ha. Allt som inte funkade berodde helt på mig. Han hade inga brister i min värld.


Några Nemårshundar på rad; Kiro, Kajsa, Krissi och Kamp.

 

 

När det så småningom blev dags att skaffa en valp, så ville jag gärna ha av samma typ. En släkting. Valet föll på en kull från goa Annika och kennel Äventyr som hade en kull efter Kamp. Mamma var Äventyr's Diva. 

En liten svart schäfertik blev det -  Äventyr's Esmeralda "Essie". En fantastisk hund. Genomsnäll och orädd.

Hon var liksom kroppsligt färdig när hon hämtades vid 8v. Små stående öron och en fantastisk kroppskontroll. Gubben satte upp en liten valphage av kompostgaller när vi kom hem för att ha lite kontroll när vi inte kunde passa elsladdar och sånt. (Gullegubben byggde ett litet hus till henne där också och la in både ben och leksaker. Helt plötsligt kom hon springande på golvet. Men du skulle ju sätta ned henne där! ropade jag. Jag gick och satte ned henne igen och hann bara vända mig så kom hon på golvet. Det visade sig att hon helt sonika klättrade rätt över kompostgallren.


Att Essie hade god mentalitet var ingen tvekan. Hon var hejdlös. Pigg och glad. Kommer ihåg första gången på klubben. 8 v. gammal sökte hon själv upp alla håligheter och höjder. Hon sprang bort till agilityn och tog både röret och försökte ta sig igenom "släpet eller vad det heter". Så var hon hela tiden. Helt orädd för höjder och sökte alltid upp små utrymmen tex var hon alltid under klubbstugan och kravlade.

Första gången på klubben sprang hon bort till en klubbkompis bil när han öppnade dörren. Hon hoppade in i bilen trots att tre hundar vrålskällde där inne så att bilen skakade :-). Hon var helt ohämmad.


Som 9 v. valp blev hon biten i halsen såpass illa av en annan hund, bordercollie, att strupen spräcktes och luft läckte ut under huden. Vet att jag satt i bilen på vägen hem och förbannade min otur. (Visste inte att den var spräckt, men fick åka in sedan hon varken kunde ligga eller äta och dricka.) Tänk om hon blir aggressiv för livet nu... Såg framför mig en oregelig hund som jag fick passa i 12 år framöver. Efter att ha varit på djursjukhus och fått lite konvalecent skulle hon för första gången komma ut bland folk och hundar igen. Jag kliver ur bilen på klubben. Det är kurskväll. Jag lyfter ut valpen och efter bara några sekunder kommer en jätteschäfer i fullt anfall från andra änden av parkeringe - far på henne. (Jag genom alla hundår aldrig varit med om såpass mycket tryck. Oftast vill de bara fram och hälsa och gruffar lite.. Är lite burdusa och skäller... Men detta var mer än så.) Kompisar som står bredvid får fatt i halsbandet på schäfern och jag kan ta Essie utan att titta på henne ifall hon är skadad och gå därifrån i ett försök att inte göra någon affär av det. Vi hinner bara 15 - 20 m ut på planen då kommer nästa hund springande i full fart till oss. Tack och lov var det en unghund. En svart flat som enkomes var ute för att leka.

Efter dessa erfarenheter skulle man tro at denna hund skulle vara körd, men inte då. Hon var lika glad i andra hundar och lika cool. Det enda man kunde märka var att hon var väldigt tydlig med att visa vänliga avsikter i mötena.


     




 


Hon var också väldigt smart och cool. Henne såg jag aldrig arg. Det fanns ö h t inte med i paketet. Storleken var bedårande. Hon vägde ca 23 kg och många trodde att hon var kelpie eftersom hon hade små öron, kortpälsad och en kort svans. Speciellt när hon var ung. Väldigt snabb var hon också. Sprang som ett svart streck och hon var en riktig urhund. Hon sprang alltid på bygden och i skogarna. Försvann så fort man tappade fokus. Då var det tråkigt och hon gick bara. Om man träffade på henne någonstans så var hon glad och förvånad á la "Nämen är du här också!!! Så kul!"


Redan när jag hämtade henne på kenneln, första kvällen var hon på vift. Det var sent när vi kom hem. Hon kissade på mattan i vardagsrummet. Jag lyfte ut henn på trappen ifall hon ville göra mer behov, satte på mig skorna, gick ut och hon var borta! Ropade och lockade - ingen hund. Vi fick ut och leta. Hittade henne drygt hundra meter upp i skogen där hon lekte i en bäck som inte var frusen.

Den vanliga valpövningen att ta en promenad och gömma sig så att valpen fick leta reda på en kunde man glömma. Gömde man sig så fick man vara kvar. Hon brydde sig inte. Klarade sig så bra själv. Otaliga gånger testade jag bara för att få springa och leta efter henne. Hon bara fortsatte. Vändningen för vår relation var när jag tog lammstek i en påse gick ut med valpen och sedan satte mig i vind och plockade i lammkött på marken. Då såg man hur hon vindade - Mmmmm mat!!! Kom rultande till mig. Hon fick smaka. Sedan gick jag och hittade lammstek på andra platser i vind. Aha - man ska bry sig om tanten. Hon har förmågor! tycktes Essie tyckas och sedan var vi ett team. 



        


Tyvärr hade Essie otur med fysiken. Det var alltid något. Alltid! Började med rävskabb och mask som valp. Vid fyra månader började hon bli seg och konstig. Ville inte leka riktigt, på ett sätt som man förväntar sig. Hon var aningen däven. När det började dra ihop sigg till MH började hon också reagera på skott. Inte så ovanligt att det sker i den åldern, men skotträdda schäfrar är inte så vanligt. Fick tipset att söva och kolla öra, näsa, hals, trots att hon inte visat någon klåda i tex öron och såg fin ut i halsen. Tack vare min underbare veterinär som lyssnar på mig, så sövdes hon trots att en yttre besiktning inte visade något. Då hittade man täta proppar nere vid trummhinnorna, där det också fanns en vätskefylld blåsa. När vi hittat problemet och fick det åtgärdat var det inga problem. Då var hon skottfast igen och var inte längre rädd för åska.

Sedan krossade hon en led och gick med gips ett bra tag, men blev faktiskt helt återställd. Sedan var det en ständig massa diffusa symtom och cortison till och från...


Vet inte hur sjukdomarna i tidig ålder påverkat henne eller hur mycket som var "hon". Resten av livet var hon pigg vid två tillfällen per år. Kring löp. Två, tre veckor innan löp blev hon piggare och jag kunde efteranmäla till någon tävling och sedan träna som en tok. Tävla och sedan löpte hon. Efter löp var det plattfall och det gick inte och träna något vidare förrän inför nästa löp. Med typ två tävlingar per år blev vi uppflyttade elitlydnad och godkända i högresök.

Jag beslöt så småningom att kastrera henne, för att se hur det skulle på verka henne. Hann dock inte riktigt utvärdera detta, för sedan hände det hemska. Essie var som vanligt, jag skulle bara gå in och hämta en jacka så skulle vi gå ut till hästarna. När jag tagit jackan och öppnade dörren låg hon där, med huvudet hängande nedför trappen. Drog två andetag och var död. Vilket trauma. Jag fattade inget. Först trodde jag hon drev med mig. Hur man nu kan tro det. Men det var osannolikt. Hon var sex år. Åkte in med kroppen till Blå Stjärnan, men de var inte intresserade. Det är nog cancer och det är inte ovanligt att schäfrar dör i den åldern!!!!! VA!!! Jag som hade Kiro hemma som var på väg mot 14 år....

Jag valde att obducera själv och då var det cancer i njuren som hade brustit och hon dog av inre blödningar. Gullegumman!!! Och stackars Johan som skulle få henne som tränings och ev. tävlingshund. Hon var ju perfekt att träna med för ett barn. Grundtränad, cool, lugn och snäll mot allt och alla...



    



Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
            1
2
3 4
5
6 7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26 27 28 29
30
31
<<< Januari 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards