När Essie så tragiskt dog blev det tomt. Tomt för att hon var saknad, tomt för att hon just blivit Johans vovve och tomt för att Puppis bästis var borta. Varken Kiro eller Inka ville leka speciellt mycket. Kiro var 14 år, inte illa för schäfer (Hans mamma, Dogservice Akita, blev 15 år), och även Inka började bli till åren och skröplig. Hon ville heller inte vara med på Puppis vilda lekar.

Jag började se mig om efter en vuxen tik. Hon skulle vara tik med tanke på hanhundarna. Hon skulle vara 4-6 år, eftersom jag inte ville ha två unga hundar samtidigt. Hon skulle ändå vara så pass ung att hon orkade med Puppis . Hon skulle inte kräva träning, eftersom jag inte skulle orka hålla igång och hålla fokus på två tävlingshundar samtidigt. Hon skulle också vara cool för att kunna vara med Johan och ha en frisk fysik. En gammaldags robust schäfer både kroppsligt och mentalt.

Jag kan säga att det inte var helt lätt att hitta. Jag mailade flera bra kennlar om ifall de hade/skulle få tillbaka någon. Jag kollade annonser och hörde mig för bland bekanta. Så småningom hittade jag henne – Hassemans Berit ”Diva”.

Hon stämde bra in på alla önskemål. 4 år, hade inte tränats överhuvudtaget, var fin fysiskt och cool mentalt. Hon bodde med familj med flera barn och flera hundar. Hon fick flytta hem till oss, hjärtat. Hon var precis den hund som jag sökte, förutom att det inte är någon som jag skulle skicka med Johan till klubben. Hon kan vara som Cujo mot andra hundar och det ansvaret kan jag inte lägga på Johan. Hon funkade fint med Puppis och lekte lagom.

Diva är allmän gårdshund. Hon får något spår ibland och lite upplet. Johan tränar lite trix med henne och jag också ibland. Människokär är hon, trogen matte som få och hon kan bli riktigt arg ibland på Zack när han är jobbig. Hon vaktar mat som en räpa och stackars den som kommer i närheten. Finns ingen mat nära så är hon snäll som ett lamm och som sagt mot folk är hon kanon.

När Kiro började bli gammal och Essie ärvts av Johan så kom en liten valp till familjen. Det var Jago av Midälvaland eller som han kallas "Puppis". Han kommer som sagt från Midälvaland och goaste Lena & Lena.  Sötaste lille valpen. Till skillnad mot Essie som var som en vuxen hund vid 8 v. smidig, snabb och med ståndöron så  var Puppis klumpig och klampig och kunde nog inte springa något förrän han var ett halvår. Innan dess snubblade han bara på sina stora tassar. Puppis hör heller inte till de smartaste hundarna, men nog till de snabbaste. En av landets kändaste tränare sa att "det var den första schäfern som jag sett kan springa". Fruktansvärt snabb är han. Långbent och långryggad. Dessutom tränade Essie upp honom bra när han var valp och unghund. Hon älskade att leka hare. Sprang och bjöd in till jakt och sedan for hon som ett svart streck över stock och sten, hur smidig som helst. Puppis blev snabb, men inte lika smidig som henne. Svårt med den stora kroppen kanske.

Dessutom har Johan tränat honom bra också med sina busiga cykellekar:-).

Puppis och Essie (och knip i mattes hjärta).

Bigfoot

När jag fick hem min lilla valp var jag gött sugen att komma igång med träning och tävling, med tanke på att jag nu hade lite mer träningskunskap, visste vad jag ville och att Essie hade varit sjuk så mycket. Nu skulle jag äntligen få komma igång igen!!!

Jag fick lugna mig. För det första var han ju klumpig bra länge och jag ville inte att han skulle få fel association till vissa moment pga fysisk oförmåga, för det andra så var han omogen. Men sakta, sakta kunde vi träna mer och mer och det verkade riktigt lovande. En ursnabb schäfer som är helt tyst trots det. Inget pip och gnäll. Grunderna var fina och jag såg framför mig hur kul det skulle bli... Jag anmälde mig till några tävlingar och  hade siktat in mig både på appellsök och lägresökt tidsmässigt och hade också gjort en liten kik på även högre och elit i tid som den glada optimist jag är.

Det blev inget med det. När jag börja träna hårdare så blev Puppis dålig. Började efter några veckors träning med sök tre gånger i veckan. Reagerade direkt när han gnydde till när han skulle gå uppför trappen. När det sedan hände en gång till, åkte jag in till Blå Stjärnan. Veterinären kollade ryggen, tryckte och klämde, men han visade inget. Han höfter röntgades om och de skyllde på hans C-höft. Nope, tänkte jag. Detta är något med ryggen. Säkert inte lätt för dem att hitta, men ändå känner man själv som matte vad problemet sitter.

Det gick ett tag till. En dag pep han igen. Jag ringde Blå Stjärnan igen. NU har han verkligen ont. Ska jag komma in för nu visar han nog något om ni kollar ryggen. Du kan få en tid om typ tre veckor. Suck! Då kommer han att vara "bra" igen. Jag ringde "min" veterinär, Jörgen i Karlstad. Han var inte där men Stig var där och jag fick komma direkt. Stig kollade igenom hunden led för led, tå för tå nerifrån och upp. Jag fick gå ut och gör böjprov. Sedan gick vi vidare till ryggen. Han kände och.... JAPP det är ryggen. In och röntga och då visade det sig att det var förändringar i ryggen. Jag fick remiss till Strömsholm där han sedan blev opererad. (Trots att han bara hade visat smärta genom 4-6 enstaka pip vid två, tre tillfällen var det ett rejält diskbråk.) Det blev rehabilitering, träningsprogram och promenader i "trasken".  Tyvärr så har han inte blivit bra. Han funkar till vardags, men kommer inte hålla för träning. Han är heller ingen hund som gör något på halvfart. Då får han istället vara med på promenader, leka lite och spåra... Lydnaden är inlärd med fullt ös medvetslös och att få honom att ta i mindre känns både omöjligt och onödigt.

Det mest fantastiska med Puppis är hur stabil han ändå är. Trots att hans hjärna är klen ;-) och tempot på topp så kan han varva mellan hög aktivitet och låg. Där de flesta skulle börja tugga i Johan och hans kompisar så bromsar han bara in bredvid och sedan tycks han fråga - Kul. Vad ska vi göra nu?

Ord som sammanfattar honom är JÄTTESNABB, JÄTTESNYGG OCH JÄTTESNÄLL! Onekligen den snyggaste vovven jag haft.

Här jagar han efter Johan som springer runt huset....

Puppis har varit lite muppig mot andra hundar, jag tror att det har haft med smärtan i ryggen att göra. Som unghund visade han inget och han har blivit mindre muppig efter operation och när han verkar må bättre. Det går lite upp och ned. Annars är han gudasnäll! En stor och god jätte. En riktig älskling!!!