Vem släckte lampan? Vem drog ur proppen?

Efter många dagars soliga, varma, våriga väder så var det någon som släckte ljuset. Mulet, grått, kallt och med snö som singlar ned emellanåt. Vart kommer detta ifrån? Ska det vara nödvändigt? Blä.

Och som ett brev på posten så drog någon ur min propp... Energin som var maxad är nu ett minne blott. Nu är det dystert. Snacka om att vara humörmänniska.

Till historien hör att jag redan skrivit ett låååångt inlägg som bara försvan då datorn hux flux stängde ned helt :-(!

Nåja så farligt är det egentligen inte, men ni som läst fiskbloggen vet att jag höll på att få en "bugg" i träningessystemet med Gustav. (Katten har legat uppe och fiskat i morse och han hade kvar lite rädsla även för mig och för vattenytan) Tack och lov verkar det ha gett med sig hyfsat och vi jobbar nu på ett nytt beteende. Det jag siktar efter är ligga på sidan. Det är lite trixigt, men det tyckte jag ju om snurra och backa också och det tog tre dar per beteende så så himla farligt var det inte. Ska se om jag kan lyckas förmedla sidan också.

Många gulliga människor skriver på blogg, facebook, skickar meddelande och ringer och tycker att jag är "duktig". Faktum är att det inte är något märkvärdigt alls. Fiskarna följer samma system som alla andra och kan jag, kan alla. Nästan så att jag kan tycka att jag är osedvanligt dålig. Planerar aldrig/sällan, skjuter från höften, ser vad jag får, gödslar med belöningar och är allmänt hafsig av mig. Hade jag, som jag själv förespråkar, varit redig och planlagt, fört logg, tänkt och dokumenterat så skulle det säkert går bättre. Fast grejen är att jag inte riktigt är en sådan människa och även om jag kanske skulle KUNNA om jag skulle anstränga mig, är frågan om det egentligen skulle bli så bra ändå, eftersom jag antagligen skulle sluta träna :-). Suck! Inte lätt att lära gamla hundar (läs kvinnor) sitta  ha ha.

Jag har andra issues också. Jag drivs av kickar och aha upplevelser och är inte alls benägen till vardagligt, träget slit. Nä, fort och lätt ska det gå och häftigt ska det vara. Ett exempel på detta är det som slog mig idag. Fiskträningen igen. När jag började för... tja hur länge sedan är det? Två veckor eller? Då kände jag mycket wow, fräckt, häftigt men REDAN nu kan jag inte ens komma ihåg den häftiga känslan. Jag tycker redan att "äh det är inget nytt", "det är inget märkvärdigt" vaddå simma genom en tunnel. Pytt. Snurra runt. Tråkigt.  Nu tycker jag detta är vardagsmat. Inte lätt att tillfredställa detta kynne. En tidning ska komma och göra någon slags artikel om att träna fiskar och jag tycker att det är PINSAMT för detta är inget speciellt. För tre veckor sedan så var jag själv fascinerad av att man skulle kunna få dem att göra något, och nu vill jag mest gömma mig. Lustigt eller olustigt beroende på hur man ser på det.

Nåja. I går var i alla fall en trevlig dag. Först Eurohorse med Johan. Denna tålmodige son. Utan att knota trampade han med mig rader upp och rader ned med hästprylar. Emellanåt stopp för att prata med gamla bekanta, vänner och nya bekantskaper. Det som roade honom var att rida på den mekaniska tjuren och försöka hålla sig kvar så länge som möjligt. Det roade mig också som såg det som bra träning inför hans inridning av Fnasket ha ha ha =D.

Efter mycket pratande, tittande och lite shoppande (osedvanligt lite mot andra år) så gick vi över till Universeum. Trots att vi är där för hundrasjuttioelftegången så är det fortfarande kul. Dyrt men kul. Denna gången var det någon visning och berättande om fiskarna i det stora akvariet. Häftigast var förstås sågfisken. Tänka att få klickerträna den ;D.

 När vi gått oss klara på Universeum svängde vi upp till Göteborgsavdelningen för att träna lite med Zack. Först en sväng förbi Burger King för lite påfyllnad av energi. Efter att ha tryckt i sig en hamburgare och kaffe var det till att ta ut Zackmannen och vädra honom lite. Skotten från polisens skjutbana bekom honom inte det minsta. Skönt. Sen gick vi ut på planen och jag började med apporteringsleken. Men då upptäckte jag en olycklig bugg i systemet. Han blev helt inriktad på den och kunde sedan inte riktigt fokusera på ingångar och fritt följ. Dessutom fick jag lite ljud. Not good. När jag tänkte efter så kom jag på att det har jag gjort det flera tillfällen i rad. Aja baja! Och aja baja att åka och bara köra på. Tog mig ur situationen, avbröt träningen för det var ingen ide och skulle bara bli fel om jag fortsatte.

Moloken var det till att sätta sig i bilen och med "svansen mellan benen" åka därifrån.

Satt i bilen och grunnade medans Johan facebookade och lyssnade på Mello. När vi precis kommit ur Göteborg kände jag att nähä, måste åka till en annan klubb. Angereds brukshundklubb låg nära så den skulle vi ta. Jag hade inte vart på den sedan Kiro var valp, vilket innebär ca 15 år. Den hade flyttats sedan dess (vad jag kan minnas i alla fall), men med lite assistans från internet så hittade jag den. Jag gick in där med en annan start och det gick mycket bättre. Han var sansad, fokuserad, positiv och allmänt underbar. Jag fick den där kvillrande känslan som jag hade med Kiro. Den där när allt är lätt, glatt och avslappnat. Det betyder inte att det är perfekt vad gäller precision. Det är det låååååångt ifrån. Vi kan inte så mycket än, men det stora MEN:et är att jag på något sätt vet vad jag har/får och kan förvänta mig och en god kamratskap.

Jag lämnade Angereds brukshundklubb som på små moln och med gott hopp om framtiden. Vilken tur att jag tog mig tid att åka dit istället för att bekymrad åkt hem och grubblat.

Hemma väntade Gubben med levande ljus och god middag. Kan man ha det bättre???? Snällaste, goaste Gubbe. Pojkarna fick testa en av mina få investeringar på Eurohorse, och som inte hade något att göra med hästar - likadana Pac-man t-shirtar. Johan har redan en sådan men den har Zack slitit sönder när han bitit honom :-).