Alla inlägg under mars 2012

Av Ann-Louise Ryrvik - 31 mars 2012 22:29

I går var det en jäkla skitdag om man får säga så rakt ut. Jag har ju som jag sagt förut ett lynne som Tiger i Nalle Puh. Jag hoppar och skuttar, hoppar och skuttar och inga problem finns. Jag klarar allt och jag är bäst i världen. Sedan kommer det en anhopning av skit och då är det mööööörker. Så dysterkvist så det finns inte....

Mycket elände var det. Fast om man tänker efter och har lite perspektiv så är det löjligt! Inget allvarligt alls. Bara tjafs och det säger väl mer om vilken skyddad tillvaro man lever i när man kan få härdsmälta av inget.



Idag var allt bättre. Mycket bättre!

Erik sov hela natten. Från klockan 21 till klockan 07.30 Skönt! Utsövda och pigga studsade vi upp. Efter grötfrukost drog gubben, Erik och Johan på turné och jag kunde göra vad jag ville. Hurra!!! (Låter som att jag är glad att bli av med dem, men det är jag inte….Jo, det är jag visst, eftersom jag får se dem igen senare på dan. Det är underbart att verkligen ha helt egen tid att göra vad man vill med. Ingen att ta hänsyn till, ingen tid att passa, inget ansvar…)


Jag åkte upp till brukshundklubben. Först en promenad på dryga timmen och sedan lite lydnadsträning och upplet med Zack. Uppletet gick kanon. I går strulade jag till det genom att bli irriterad på Zack vilken jag trodde var okoncentrerad och slarvig – dumma, dumma mig!!!!!  Han hade ett föremål som låg där jag absolut inte trodde mig ha något. En miss i kommunikation hade resulterat i ett föremål i baslinjens högerhörn. Vems fel var det då? Mitt förstås som inte förklarar tillräckligt ordentligt. Dumma mig! Idag gjorde jag det mycket enkelt. Tre föremål rakt ut och han gick som en dans. Bra tempo, höll fint och jag var jättenöjd.


Några bilder från igår...




 




  




  

Klar med sitt upplet och bort till barnen och få extra beröm.




Stegen släppte. Ytterligare en sak som bidrog till härdsmältan igår. Jag hade ju kört på en stege som inte blev så lyckad. Själva stegen var ganska halkiga och eftersom han var osäker så blev det ännu halkigare. Trodde att det hade passerat utan att registrerats nämnvärt. När jag igår var på klubben och skulle köra på vår braiga stege så visade det sig att han ändå hade lite med sig. Tror mycket av den frustrationen hos mig var irritation på mig själv och hur jag kunde sätta mig i en sådan situation. Så jäkla dumt. Onödigt. Ja allt…. Redan igår eftermiddag svängde jag upp till klubben igen medans Johan var på hiphop/streetdance. Jag hade tänkt till. Jag låter honom gå agilitybalansbommen och a-hindret för att få honom att känna sig bekväm med att gå upp och höjd igen. Det var väldans roligt att se hans reaktion på balansbommen först. Ett par-tre gånger hoppade han av på väg upp. Verkade osäker, men sedan tog han sig samman och gick över. Det var precis som om han själv förstått att han överkommit en osäkerhet. Han blev jätteglad och upplyft. Ville ta den igen och igen. Samma med a-hindret. Upp och ned och han såg helt lycklig ut. I dag när jag släppte ut honom ur bilen och han gick och strosade var han plötsligt borta. Jag ropade på honom och då kom han inifrån agilitybanan. Han hade smitit in dit J. Jag började med några vändor över balansbommen och a-hindret, för att sedan gå över till lilla stegen. Det funkade! Nu gick han över, första vändan lite tveksamt, men sedan var det full fart. Vilken lättnad. Jag som var rädd att jag skapat bestående men med min dumhet. Där må jag säga att schäfrar är outstanding. Jaha är det så här idag. Ja, ja. Glömmer, släpper och går vidare. DET uppskattar jag. Och Zack är helt otrolig med att vara sansad och balansad. Jag älskar honom!!!


 

Zack was here - hemmaklubben.

 


När jag kommit hem blev det lite matlagning. Inga gubbar hemma än. Jag tog en sväng ut till hästarna. Hästarna gick som en dans idag. Longering för de stora och lite annat för Fnasket. Loke var jättemotiverad och var först på plats ovanligt nog. Han var så motiverad att när de andra hästarna kom flyttade han sig inte. Det ÄR MIN TUR nu först! Och det var ingen som protesterade.  I förrgår fick han ett pyttepass och han verkade ha tagit vid sig av det. Han ville in hela tiden då, och det kanske var det som satt kvar idag. Han var het som chilli och föreslog själv ”krumbukt-hopp-bock-slå med framben-leken”. Jag hakade på. Sicka saltomortaler han gjorde! Trodde att han tappat förmågan med sin tilltagande kroppshydda. Men jisses vilken kräm det är i den korpulenta lilla kroppen. Verkligen mammas dunderklump J. På linan var han också fantastiskt duktig, i alla fall i mina mått mätt. Lyhörd, aktiv och energisk.  

Cazal var nästa på tur. Duktig han med. Avslappnad och lugn. Sökte sig framåt och kunde vad jag kan bedöma svinga igenom kroppen på ett fint sätt. Grannarna långt bort var ute och pratade det blev lite störning och det var nyttigt. Han jobbade ändå vidare.

Milou likaså. Denna ponny får mig iderligen att förbluffas. Så lättlärd. Så smidig och så rejäl. I love him. Lite stegringar först och sedan longering. Belönade galoppfattningar lite extra idag.

Fnasket fick komma in sist.  Fick också stegra. Sedan fick han apportera, targeta, hålla position och lite annat småplock. Så mycket lugnare han har blivit. Det är inte längre fara för livet att vara nära honom när han är ”ON”. Gemene man skulle nog tycka det fortfarande, men gemene man har heller inte sett hur han varit =D. Han är helt ljuvlig i sina krumbukter, sidvärtes galopper och tjurfäktarkrumbukter. Snacka om att ha det i generna. Så energisk och så "aggressiv" i sina rörelser fast han bara är just energisk. Han har ett stort hjärta och jag tror att det klappar för mig



Nu på kvällskvisten blev det lite fiskträning. Gustav III har fattat ringen nu! Det kanske var pass nr. fem idag och nu ramlade poletten ned. Hurra! Det öppnar nya möjligheter till träning! Så pass kul. Nu ska jag sluta skriva och köra ett pass till med gullefirren. Danny har ledigt idag och har faktiskt fått foder på ytan. Annars håller han normalt på att explodera av all mat han får när vi tränar, men igår och idag har jag inte gjort något med honom så det fick bli lite ytmat.


Go´natt!

ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 29 mars 2012 23:45


När Johan slutat skolan för dagen, drog vi iväg på en liten turné. Det var jag, Johan, Erik och Zack.

Först var vi fikasugna och åkte till Café Magnolia (http://www.cafemagnolia.se/2006/intro.asp) . Trots att det inte är långt bort har jag aldrig varit där. Stället var betydligt större än jag förväntat mig och mycket mer genomtänkt. Det första vi kom in i var en affär med blommor och massor av dahlialökar... JA, jag köpte fyra stycken förstås! Det kunde lätt ha blivit en nolla efter den siffran, men jag behärskade mig. De sålde egen och närproducerad mat och en massa andra grejer.

Där fanns också restaurang, lekavdelning för små barn (gratis små åkgrejer såna man har på affärer) , lekavdelning för större barn ( airhockey, wii, playstation och dataspel m.m.) Där fanns en utställning i vardande.  En trädgårdspark med gigantisk sandlåda för de pyttesmå. Tipspromenad m.m

Mest uppskattade jag hudfiket. Zack fick följa med in för sakens skull medan vi fikade smaskiga hembakade skapelse. Johan och jag delade på banankaka med vanlijsås, snickerkaka och nougatruta. Mmmm... det gick ned.


 

Zack tyckte att det var käckt att få följa med in och han fick smaka lite kaka han också.

 

Nu var det tidigt på säsongen så det var i uppstart, men hade jättepotential. Dit ska vi verkligen åka tillbaka! Absolut när trädgården börjat växa. Det fanns ju något att göra för alla plus att personalen var sååtrevlig!

Johan hjälpte Erik så att han fick åka en sån där minikarusell. Det var liksom en bräda med en clown och så åkte man upp och ned. Först var ögonen stora som tefat på honom. Han såg ut att vara i chock, men efter en liten stund lyste han upp som en sol och när han åkt färdigt var det nästan omöjligt att få loss honom från den :-). Tog några bilder med iPhone som jag får lägga in sen. Ha ha han såg för rolig ut :-).


Nu var vi verkligen fikamätta och åkte vidare. Vi passade på att stanna vid Vara-Grästorps brukshundklubb (http://www.vgbhk.se/) för lite träning. Ruta, lite fritt följ, hopp och stege. Bara lite, lite. Det lilla fria följet gick bra. Vi hade hittat lagom förstärkningskvalité i form av leverpastej. Han var lagom motiverad. Orkade koncentrera sig och blev inte för het. Rutan gick också bra på den lilla nivå vi är.


Stegen var ett litet aber. De hade en låg, modern en. Vi passade på att gå lite på den. Det ville sig inte riktigt han kanade och det tog några försök innan jag insåg att det eg. inte var enkomes försiktighet från hans sida utan att själva stegplankorna var halkiga. Aj, aj... inte så bra. Vi har en gammal uv till lågstege på våran klubb. Den ska vi åka upp och testa.

Till Zacks försonande drag hör att han provade igen, och igen utan att tappa det. Detta trots att jag fick lyfta ned honom tre gånger då han hamnat emellan spjälorna. (Mycket bra med tanke på min rygg...NOT ;-P) Naturligtvis skulle jag brutit honom efter första och tänkt, varför blir det såhär? Nejdå. Vi gör det igen och igen...Suck! Nåväl han verkade inte så upprörd över detta, så vi tar nya tag :-).




 

Och så det sedvanliga "Zack was here" kortet!


Så då hade voffsegull fått lite och vi rullade vidare. Nu styrde vi kosan mot Hornborgasjön (http://projektwebbar.lansstyrelsen.se/hornborga/Sv/Pages/default.aspx) och deras tranor. Trots att detta också är nära så har vi aldrig varit där och kikat på dem. 

Vi stannade till vid trandansen. En imponerande syn. Det var 12 600 tranor på plats vid Hornborgasjön enl. beräkningar. 


 





 




 




 

Skulle nästan kunna tänka sig att man var i något exotisk land....



  




   


Vi passerade Junges nya hem på vägen dit och hade haft en liten fundering på att svänga in där på hemvägen och våldgästa. Av detta blev inget, eftersom då Erik hade tröttnat på vårat resande och var hur gapig och trött som helst. Vi tog åt andra hållet till Varnhem och kikade på klosterkyrkan från utsidan. Att stanna bilen var inte populärt hos herr Erik, så det var bara att ge sig av hemöver.


Ibland kan det vara skojjigt att turista "på hemmaplan" lite....

ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 26 mars 2012 21:00


Sakta, sakta blir vi friskare och friskare men det har varit lite segt. 


Jag började pigga på mig i torsdags och fick för mig att rida. Var så sugen efter fem dagar bortrest och en och en halv veckas sjukdom. Vad händer då? På det mest snöpliga sätt, som jag inte ens vill nämna, ramlade jag av Salle. Absolut inte hans fel utan bara mitt. Landade på mjukt underlag och allt borde vara frid och fröjd, men när jag landade lät det som om alla ben i kroppen krossades. Det tog ett tag innan jag lyckades kravla mig upp från marken och jag trodde verkligen att jag hade krossat något. Så jäkla förvånad. Hur kan man skada sig så av ett sådant löjligt fall. I´m too old for this shit!!!!


Stackars Salle. Han såg så förvånad ut. Jag kommer ihåg hur förundrat han tittade på mig under min luftfärd. Vände direkt och kom tillbaka och nosade på mig. Sedan stod han där. Han trodde nog att det var någon ny shejpinglek eller nå´t fniss. 


Hur kunde det ta så illa? Jag tror att det är så här att jag har en låsning i ryggen. Antagligen är muskeln för kort. Landade rakt på och den fick ta hela smällen. Det som brakade var väl kotorna som hoppade rätt igen kan jag tro. I vilket fall ringde jag 1177 när jag kom in igen för det gjorde såpass ont och jag var så stel. Var lite fundersam om jag skulle försöka pressa eller om jag skulle vila. De ville skicka ambulans. Jag vägrade. Jag duschade och åkte till akuten, som inte ville veta av mig eftersom jag stod upp, utan bokade tid till jourvårdcentralen som tittade på mig på håll och skickade hem mig utan någon större undersökning. Kändes okey. Jag tror det bara är en muskel i ryggen fått sig en ordentlig körare. Jag har svårt att lägga mig, svårt att resa mig, ryggen är "trött" och jag kan inte sätta på mig strumpor och sån´t, men det går väl över


I vilket fall har jag efter att ha varit bortrest fem dagar och sedan sjuk en och en halv vecka. Haft ytterligare fyra dagars stillestånd och som det känns så kommer det att ta ytterligare några dagar innan jag är mig själv igen. Jag är gôtt frustrerad. Orkar inget fysiskt engagerande. Tur jag har fiskarna för mitt mentala tillstånds skull ;-). Att träna med dem är inte fysiskt ansträngande på något sätt.


I dag har världens bästa granne varit här med traktor och skopa och hjälpt till och rensat lösdriften. Perfekt. Jag, som då har problem att böja mig, har fått vagga vagn och titta på.  Det känns fint. Nu på kvällskvisten kostade vi på oss G&T och det gjorde susen för min rygg ;-).

Av Ann-Louise Ryrvik - 21 mars 2012 07:00


Förkylningen, influensan eller vad sjutton det är, har sitt fasta grepp kring familjen Ryrvik. I natt var det en "guantanamo-natt", där jag väcktes ideligen av Erik som hostade som jag vet inte vad eller att han var allmänt gråtig och där jag där däremellan själv vaknade i värsta hostattackerna. Ja, ja, det går över, fast trött är man. Gubben är ännu sjukare ( -Dödssjuk! hälsar han här ;-) )så han får sova i eget rum för att kurera sig.


Det blir inte mycket med hästarna. Det blir titt, klapp och översyn och thats it. Över en vecka sedan, snart två, sedan det blev något ordentligt gjort. Men, men sånt är det ibland. I sådana lägen känns det bra med lösdrift. De sysslar med sitt. Käkar, leker o busar, avverkar timmer i skogen och sliter sönder hinkar och vattenhoar efter lust och behag.


I går hade tänkt mig en sväng till en brukshundklubb (Råhagen eller Uddevalla) och hade tärnat leverpastejen och packat väskan i bilen. Men när vi väl var ute och åkte så kände jag att - Nepp, det går inte. Orkar inte. Erik var med. Han var grinig. Jag var trött. Det fick bli en sväng in på Nisses växter istället. Skulle ju bara titta. Kom ändå hem med en hög fröer igen! Varenda år köper jag mängder av fröer. Fröer som jag aldrig sår. Tröttsamt. Å, så åker jag dit igen! Suck! Fast det är väl det som är optimism ;-).


 




Frampå eftermiddagen så tog jag mig ut en liten sväng med Zack. Ruta igen. Den var okey, men jag är lite rädd att jag ska strula till det för mig på något sätt. Jag har ett klent minne och kommer inte ihåg hur jag löste det i julas... Jag menar, så jag kan parera så inte beteendet glider åt ett icke önskat håll. 

Ingångar. Lite fritt följ. Kändes riktigt bra. Ingångarna är inte perfekta alla gånger, men han gör dem och jag kommer inte att vara lika nitisk. Man är ändå aldrig nöjd. Kommer nog att tänka lite mer summa kardemumma än pet, petelipet...

Tänkte köra lite grundfärdigheter och fick mig då en liten knäpp på näsan. Jag har gjort det alldeles för lite. Det tar lite för mycket tid att få fram önskad gf. Backa och hopp ligger jättehögt. Han är dock bildbar och på några pass har jag väl fått detta i ordning kan jag tro, men det måste dock göras. Skärpning i ledet och ordning på torpet!





  



   

Å så bollen på väg... :-)



Fiskarna fick sitt det också. Det är lättgjort. Började med limbo med Danny och vi jobbade lite mer med simma igenom ring med Gustav. Mer om det kommer så småningom på fiskbloggen.


Nu ska jag dricka klart mitt kaffe, snyta mig, pussa lite på Erik och så får vi se vad som händer sedan.

Ha en god dag!

Av Ann-Louise Ryrvik - 19 mars 2012 20:06


Tråååkigt! Det är dag nr sex på förkylningen, visserligen bättre men det är ändå surt och irriterande. I morse hade jag goda planer om vad jag skulle göra under dagen. Jag skulle städa, jag skulle träna hundar och hästar, jag skulle gå på en låååång promenad, jag skulle handla och jag skulle hinna göra lite annat smått och gott.


Morgonen började med att Gustav följde mig varhelst i köket jag gick. När jag tittade på honom såg han ut att säga "Hejsan! Tjenare! Ska vi köra???? " med sitt kroppsspråk. Snacka om att läsa in mänskliga känslor hos djuren ha ha ha... I vilket fall, vad kan en stackars fiskmatte göra? Det var bara att tina lite rödspätta och plocka fram alla pinaler. Det var tredje gången med ringen i akvariet och det funkade jättefint. Gång på gång simmade han igenom för att komma till stickan, och några gånger simmade han på eget bevåg. M a o så är det väl där fokus får ligga i morgon kan jag tro.


 


 




 



 

När detta lilla pass var slut, var jag också slut. Erik, som också är sjuk, var lite kinkig så det blev inget mer gjort förrän nu på kvällskvisten. Då hasade jag mig ut och körde ett litet pass med Zacken. Jag hade fått två nya speglar av gubben - det är kärlek det - så de släpade jag ut. Blåste en del så det var väl ett vågspel men det gick bra. Blev bara lite ingångar och lite fritt följ. En del att göra där, men det finns hopp. Sedan körde jag rutan, vilket jag inte gjort sedan stenåldern ungefär. Fasen va fint han gick. Gott tempo och bra fokus. Jag var orolig ett tag att han fått fel associasion. Jag körde lite inne i julas och det verkar ha gjort susen, för det var en helt annan hund idag. Finns hopp.


På slutet vevade jag iväg en boll. Först hamnade den på parkeringen - suck. Andra gången hamnade den uppe i skogen där markägaren där hade tagit ned sly idag. Det blev ett rejält upplet för Zack. Det man kan konstatera är att han är envis i alla fall. Gött det. Ville inte ge sig innan bollen var hittad. Vad som var bra var att jag plockade in honom två gånger efter ett tag och skickade där jag trodde den hamnat på ett ungefär. Första vändan fick han den inte, men gång två då han tvekade en aning på att gå ut där - ja då fann han den. Mycket bra. Ibland har man gudarna med sig.


Tja, det blev inte mycket det MEN i morgon är en annan dag och DÅ!!!

Go´kväll!


By the way. Ikväll är det hundsnack på kvällsöppet ang träningmetoder. Har ni sikter och tankar - titta gärna och kanske skriv några rader på kvällsöppets facebooksida i ämnet! Alla röster är viktiga!!!

Tjing!

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 mars 2012 11:36


Hux flux visade det sig att det var fredag idag. Hade faktiskt ingen aning. Jag reagerade först när så många på radio och tv nämnde fredag. I början trodde jag att det var reklam för vad som komma skulle i morgon, tills jag insåg att det var för många gånger. Jag frågade gubben vad det var för dag. Säker på att det var torsdag och han säger fredag! VA!?? Grunnade och kom på att det berodde på att Johan var ledig från skolan i måndags och då blev hela veckan lite konstig.


Måndag kom vi hem så sent. Och på något sätt blev det söndag i mitt huvud.


Tisdag var jag hos världens bästa veterinär; Jörgen Junkergård på Solstadens smådjursklinik i Karlstad. Han är bara super. Väl värt att åka 17 mil enkel väg för. Passade på att väga Zack och han väger numer 36.4 kg, stora killen. Passade på att lägga en visit på Karlsta brukshundklubb. Där var det många som tränade, men vi smög oss till ett hörn och gjorde lite i alla fall. Nyttig träning med miljö och andra hundar.


Onsdag; Förkylning på ingång. Ont i bihålor och allmänt hängig. TTELAs artikel var i tidningen och på deras TV. Det gick inte så långt fram på dagen innan GT ringde och ville komma. Efter som jag var sjuk så kom de på torsdag.


Torsdag; Lite piggare. Jag var nöjd med att GT skulle komma. En intervju orkar jag med och ev. någon bild. När de väl dök upp så ville de filma också. Oj, den var jag inte med på. Det hade blivit kväll och vi fick rigga upp bygglampor. Om det tyckte känslige Gustav III inte. Inte! Han strejkade och vågade sig knappt upp till ytan och ta en matbit. Surt!

Danny II Den okänslige guldfisken, brydde sig föga om folk, lampor och kameror. Simmade väl hyfsat genom sin tunnel och slalomen var väl sådär. Slalomet gjorde han bäst första passet då fotografen tog stillbilder. Ironi. Men vad ska man göra. Det är djur. Dessutom är de ju inte så rutinerade än. På kvällen körde jag något pass till med Danny. Då tog han hela perfekt vid några tillfällen. Det är på gång. Kanske, kanske blir det en youtube-film i loppet av helgen... 


Idag fredag: Tillbaka till bingen igen. så förkyld :-( . Trååååkigt! Har inte gjort ett knop idag, förutom suttit upp vid datorn några gånger. Just nu roar jag mig med att kolla på lite gamla bilder....  Här kommer några:



MARS 2010


 

Loke och Edipo 



     




  




    



MARS 2008


 

Puppis valp och Milou grå...




     


Puppis redig.

 

 

 

Annika på besök



 

Casino och Milou gosar.




  

  Isabel, Junge och Annika på promenad

 

 

MARS 2006


 

Junge. Tidig vår då också.


 

Essie



Kiro och Essie - älsklingarna fortfarande i livet.


  

         

Cazal - rena dunungen eller ska man säga fula ankungen....

Av Ann-Louise Ryrvik - 16 mars 2012 07:30


Spännande att resa med en bil  och bo i en liten stuga tillsammans med två hanhundar och en löptik som bjuder ut sig... Hon är fruktansvärd Diva. Hon backar in. Ligger de ned så ställer hon sig med sina privata delar rakt över huvudet på killarna. Ja, hon gör allt för att få uppmärksamhet och att de ska göra det som hon tycker de borde. De däremot är kallt avvaktande till de "äkta dagarna". Då däremot är de inte sena att ställa upp om så skulle vara.

Det är INTE detta jag syftar på med inläggets titel ha ha, utan jag tänker på en man jag mötte på en av mina promenader.


När jag nu bodde på ett friluftsområde med markerade slingor, tänkte jag att det kunde ju vara kul att gå på lite sådana. Dessutom skulle det, vad jag förstod, finnas skyltar utmed dem med historisk information om omrdet. Sicken kombination för en gammal SO-lärare. Till mitt stora förtret så lyckades jag inte hitta några som helst markeringar som jag lyckades följa. Snacka om att man är inkompetent - eller så har någon annan gjort det för svårt... i alla fall för en idiot som jag. Jag hittade en markering sedan ingen mer. Helt plötsligt i skogen dök det upp någon annan färg eller symbol. Det blev till att gå på måfå och det blev bra det också.


Med två killar och en löptik gick jag ut tidigt för att få vara ifred det innebar klockan sex på morgonen. Dessutom så är hundarna promenerade tills resten av familjen vaknar och det är dags att äta frukost och sedan att göra något annat.


En morgon drog jag iväg som vanligt. Gick en bredare skogsstig som nu var en hel iskaka. Stundtals fick jag gå och hålla mig i buskarna och träden bredvid stigen. Det hade flera gjort när det började bli halt, så det var lika halt där också.  Att gå off-road med hundar i koppel kändes inte som så lockande och att ha dem lösa, förutom Zack, kändes heller inte bra med tanke på deras förvirrade sinnen plus att Diva kan vara som "rabiessmittad" vid hundmöten ibland.


Hur som helst så traskade (läs hasade och gled) vi på där i godan ro, tills vi kom till en asfaltsväg som vår stig kom ut på. Hmmm. Borde ta vänster här tänkte jag och konsulterade min Runkeeper. Den app. j-ln som aldrig fungerar som den ska... Medans jag stod där med sly på bägge sidor om mig, åt jag ett äpple och svor tyst för mig själv över appen. Försökte få den att funka. Ja, då plötsligt dök det upp en man med två hundar. Jag försökte snabbt men ändå lugnt retirera. Det kunde jag bara någon meter eftersom min enda utväg var den tjocka blankisen. Det var ett ännu sämre val för där skulle jag aldrig kunna stå upp där, utan skulle ha drattat på ändan med ett resultat som gett utslag på Richterskalan.


Det blev för trångt, för fort, vilket resulterade i urladdning. Urladdning var ordet. Så här såg Diva ut. Om inte värre... Jo, jävligt mycket värre!


 

Till och med pälsen är lik...

Hon var som en grävling med rabies. Puppis som numer är jätteredig vid hundmöten och inte säger något, blev uppeggad. Tycker hon det är så farligt - ja då är det det! Han hade ragg och puckel som ringaren i Notre Dame och hoppade jämfota som katten i Aristocats. Dock fräste han rejält högre. Zack, den gode Zack stod bredvid och undrade vad fasen det var med dem. Han ökade inte andehämtningen över huvudtaget och var bara förundrad. Tur att man har en hel del graviditetskilon och även ett antal andra kilon också att sätta emot. En tjock, kortbent värmlänning välter man inte så lätt ;-).


Så till det intressanta. Mannen var kolugn. (Det hade jag inte varit om jag varit han!) Lika lugna var hans hundar. (Två springerspaniel eller nåt - jag hade fullt upp om man så säger, så jag tittade inte så noga.) I lugnt mak och med en otroligt trygg, vänlig och stillsam attityd passerade en fem-sex meter framför oss. Mannen började prata och var så  trevlig. Hans hundar skötte sitt. En satte sig och bajsade snett framför oss. Han kommenterade det med; oj då och så sätter han sig här precis framför.. typ. Han tar upp en påse och plockar lugnt upp bajsen. Hans hundar nosar väl lite. Allt detta lugna medans jag står där och håller två bestar som vrålar efter bästa förmåga några meter ifrån, vilket ingen av dem verkade notera. Imponerande!!! Snacka om att mannen och hans hundar hade självförtroende.


Vi pratade lite. Han var jättetrevlig och inte alls något som helst dömande. Diva-räpan lugnade sig och det gjorde därav Puppis också. Så skönt. Skönt för en annan och skönt för hundarna. Vilket bra möte.

Så småningom sa vi adjö och han gick vidare. Han var ju påväg åt det hållet jag tänkt. Jag gick ut på vägen stod och velade lite. Mannen hade bara kommit 20 m och de hade inte mer bråttom nu. Fasen ska jag göra?  Jag hade ingen som helst lust att vända och gå isbanan tillbaka. Att gå åt höger var inte heller så lockande eftersom jag skulle gå åt "fel håll"...


Då fick mannen syn på mig. Ska du här åt? undrade han. Jaaa... jag tror det... svarade jag lite tveksamt. Jag frågade om den gick till Glömstavägen och fick bekräftelse på det men också lite tips om hur jag kunde gå av mannen och sedan sa han; Jag tar med hundarna av vägen och lite in i skogen så du kan gå förbi. Sicken hjälte. Nu hade i o f s Diva slappnat av (och insett att de inte var farliga kan jag tro) och vi kunde lugnt gå förbi fastän han bara börjat dra sig åt sidan.


Sedan gick resten av promenaden och resterande promenader fint. Hundar på lite håll är okey, men så nära var för svårt för henne. Det är väl för sällan Diva hamnar i situationer där hundar kommer så nära, så fort, så hon är ovan. Puppis hanterar det numer - om inte Diva jagar upp honom.  Zack han bryr sig föga. 


Anledningen till mitt inlägg är att hylla denne man. Denne coola man och hans lika coola hundar. Så imponerad! Så trevlig. Så utan värderingar. Så öppen.

Mer sådana personer åt folket!!!! Då blev det nog inga krig.....


  

Tre små grisar under lugnare förhållanden. (Jag håller på att tvätta Divas koppel som hon så fint lyckats skära isär Zacks pyramid-lös-bajs med... Suck! Det skar igenom som en kniv i en chokladpudding..)



   

Diva med sitt hov av uppvaktande gentlemän.

 

 

 


Ps. Hmmmmm kom att grunna på  vad blir då jag? Osäker och aggressiv??? Eller cool som Zack.. Ds.

Av Ann-Louise Ryrvik - 14 mars 2012 21:11


Sitter här med ett glas Laphroaig och försöker kurera mig från en befarad influensa. Tänkte ändå ge en liten uppsummering av de sista dagarnas förehavanden.


Borta bra men hemma bäst. Vi har varit fyra dagar i Stockholm. Underbara härliga dagar i den vackraste av städer. Ja, vackrare stad än Stockholm finns inte. Varje gång jag är där blir jag glad. Funderade på vad det är som gör Stockholm så speciellt och jag tror att det är vattnet, att det är kuperat och att alla hus ser fräschare ut än tex i Göteborg. (Har väl antagligen med saltvattnet att göra kan jag tro!??)


Det var lite av "Familjen Annorlunda" när vi gav oss av. Två vuxna, två barn och TRE hundar. Grejen var den att våra hundvakter hade fått förhinder. Att lämna Zack på ett pensionat är otänkbart, så även Puppis. Bägge är för mammig och "ohängda" plus att Puppis kan muppa på andra hundar. Risken att de/han skulle få sig åthutningar är överhängande och i och med det är det inte aktuellt. Diva skulle kanske ha kunnat gå, men hon löpte och hade börjat bjuda ut sig till killarna vilket gjorde även att det var uteslutet vad gällde henne. Det var bara att packa vovvarna i bilen. Tack och lov så är Zack och Puppis så coola att de inte bryr sig nämnvärt, trots att hon gör allt för att de ska göra sitt jobb. De vet NÄR det är dags att agera, annars vänder de bort huvudena och sysslar med annat.


Med alla dessa individer i bilen inser man att det finns föga utrymme för packning. Dessutom måste vi ha en vagn med till Erik. Hur lösa det... Mest på skoj föreslog jag att "vi kan väl ta med den lilla släpkärran". Fasen vilken bra idé visade det sig. Perfekt. I den rymdes barnvagn, hundbur ( till Diva ifall riktiga höglöpsdagarna skulle inträda), kläder, sängkläder, Danny-skyltar och annat smått och gott. Knäppt, men praktiskt.


Huvudanledningen till vår resa var att se Danny i den stora bollen dvs Melodifestivalen. Johan är ju en riktig schlagerfantast och har väl mer eller mindre tvingat oss andra att följa spektaklet. Gör ingenting tycker jag då Danny är med he he. Jag gillar honom. Jag har sett honom live en del gånger och jag är imponerad. Det är inte min typ av musik egentligen, det är bara P!nk numer, men han är duktig, seriös och kanske mest av allt som det känns - ärlig. Ibland kan jag tycka synd om honom som inte verkar komma ur "tjej o barnidol-träsket" oavsett hur han försöker. Stämpeln sitter där. Tänker bl.a på när han skulle spela på Fjordfestivalen och var bokad till eftermiddag, solen stekte rakt in på scen och han hade rakt motsol. Där körde han ändå järnet under dessa förutsättningar. Sjunger skitbra, dansar som f-n och kämpar med en publik bestående av ett knippe barn, en hord tonårstjejer och en skock ditsläpade ointresserade föräldrar. Efteråt så satt han troget och skrev autografer och kramade alla. Gav sig inte förrän de sista hade fått sitt. Då hade det gått MÅÅÅÅNGA timmar och de senare bokade (som jag då tycker betydligt sämre och tråkigare banden) hade börjat spela. Tyckte så synd om honom. Han är värd så mycket bättre! 


Hoppsan. Här blev det ett lite känslomässigt utlägg... hrmmm. Nåväl. Det var onekligen häftigt att vara på plats i bollen. Speciellt när Loreen kom in. Då trodde jag att Globen skulle sprängas. Sicket tryck! Det var ett sådant dån ifrån publiken att det inte hördes något av vad som sas. Redan då insåg man att det var kört för Danny. Synd om honom, men Loreen är bra så det blir nog bra det också.


Däremot inser jag att vi betalade för att vara statister. Vid given signal - kamerorna sveper - så skulle vi vifta på ballonger och skyltar som tvåbenta Pavlovs hundar. I övrigt fanns ingen interaktion mellan show och publik. Slutorden var "Tack för att ni hjälpte oss genomföra detta!". Irriterande. Såpass mycket hade man betalat eller i alla fall av lite respekt kunde kanske ett litet uns av det som hände riktats mot publiken. Vi var liksom ett nödvändigt ont...

Strunt samma. Cirkusen är över för denna gång.


Jag vågade inte ta med stora kameran. En gång för lääääänge sedan var vi på Eurovision i Köpenhamn. Då blev vi visiterade och fick lämna in kameran i en garderob. Sånt är jobbigt och tar tid när man vill hem så det fick bli iPhonebilder bara... Det visade sig att det inte fanns någon som helst kontroll. Inte av något. Så det kunde jag gott ha gjort.

Johan kollar läget innan...



Två uvar...



 

Johan är en hejare på schlagerkunskap. Kunde alla svaren, men hann inte trycka så snabbt, eller hårt eller vad det nu var...



 

Nära sina drömmars mål....



 

Våra flitigt tillverkade skylt. Jag höll tre och Johan två bokstäver. Funkade fint. Här är dock Johan lite trött och aningens moloken för det är efter hela ståhejet. 

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se