Alla inlägg under april 2012

Av Ann-Louise Ryrvik - 29 april 2012 23:45


Söndag bar det av till Göteborg och MyOne för att ev. bunkra upp med lite mer hästgodis.


Ja, just nu har det varit himla dåligt med tränandet av olika anledningar så det har inte gått åt så mycket hästsnask, men det ska bli bättre. Jag lovar! Dyrt och heligt till Gud och alla. Det är så lätt gjort att hästarna kommer sist efter alla vardagliga bestyr som småbarn och annat smått och gott. Jag hade en illusion om att jag minsann skulle träna som vanligt FASTÄN jag hade småtting eftersom alla andra verkar lyckas med det. Det gick inte med förra och inte med denna heller. Undrar vad jag gör för fel!??! Jag trodde nog i min enfald att det skulle vara skillnad nu med andra barnet och bluttan blä, men ack vad jag bedrog mig. Denna är ännu "värre" ;-). Han verkar ha inbyggd radar. Försvinner jag mer än 15 m från honom - ICKE! Är han med men jag har fokus på något annat - ICKE! 


Här ska dock schemaläggas nu och tider ska öronmärkas för träning helt enkelt. Det är så lätt gjort när man inte har ansvar för Erik att jag passar på att göra annat. Tiden äts bara upp. Nu ska det dock fokuseras!!! (I hope.. )


Nåväl, hästgodiset i 15 kg var slut. De hade bara två lådor kvar och behövde ha det själva. Jag beställde dock tre lådor (Jordgubb/vanilj, Coccos och Lakrits) eftersom jag redan har en låda jordgubb/vanilj och en låda banan hemma.  

  


När vi var klara med detta åkte vi vidare till "Huveröd på Backaplan" som numera är Arken Zoo (i och för sig bra länge sedan) och köpte en påse med tuggrullar till hundarna. Så tråkigt det är att alla affärer blir samma sak. Samma utbud, samma priser, samma allt... Trååååk... säger jag bara :-(. Blä för det! Vaddå mångfald? Måste man tillhöra en kedja för att klara sig idag. Antagligen. Jag har säkert bloggat om detta förut, men jag tycker verkligen att det är för tråkigt.


Aningen dysterkvist, åkte vi på lite roligare äventyr. Liseberg hade öppnat  och vi passade på att åka dit i det soliga vädret. Ett guldpass till Johan och ett Lisebergskort till mig. Jag har ju min nacke så jag vågar mig inte på några större våldsamheter.


 

Erik fick sin första ballong :-)



Av Ann-Louise Ryrvik - 27 april 2012 14:15


Okey, nu jäklar är det fart på den lilla bloggen. Jag har blivit utmanad av Inko http://prenojen.blogg.se/ .



  • Beskriv dig själv med 5 ord.

Humörsmänniska (84% jätteglad, 12% ilsken, 3%skitförbannad och 1% ledsen. Sällan, för att inte säga aldrig, mitt emellan.)

Projektmänniska. Gillar att starta, men sällan att upprätthålla.

Är bättre arbetsledare än arbetare.

Drivs av att lära mig mer.

Styrs i stort sett bara av vänster hjärnhalva, om någon hjärnhalva alls ;-).



  • Nämn minst 1 blogg som jag absolut inte får missa ( inte din för den följer jag redan med glädje )

Oj, jättesvårt. Det finns många bra. Väljer tre lite snabbt här.

Ylle's http://alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se/

Kim's http://varmt.bloggplatsen.se/

Larsson's http://ymer.bloggagratis.se/



  • Om du vann rysligt mycket pengar....vad skulle du göra först av allt ?

Först skulle jag nog be Jeanette på Stall Rustorp komma och prova ut Schleesesadlar till alla hästarna. En maratonvagn till Milou hade också suttit fint.

Sen kanske det hade blivit en resa till Peru och/eller Borneo.

I övrigt är jag nog ganska nöjd... Jo förresten ett ENORMT akvarium till Gustav och de andra O:na och så en anställd akvarieskötare hade varit fräckt.



  • Vilken årstid gillar du bäst och varför?

Just nu i slutet av april och början av maj. De första riktigt varma dagarna, löven har precis spruckit ut och allt är ljusgrönt och tar fart. Det bästa är att vi har allt det fina framför oss och det är långt till nästa eländesvinter. Skulle man bara "frysa" en tid på året och ha den förevigt måste det vara midsommarveckan. Jag äääälskar ljus och värme lika mycket som jag ogillar snö och kyla.



  • Om du skulle få välja nu direkt nånting som din/dina hästar inte klarar av, klappa med händerna och vips så klarar den/dom det... Vad är det i såfall ?? Du som inte har hästar väljer något annat och vad som helst :)

Egentligen är det inget. Däremot skulle det vara bra att med en handklappning ha den samlade kunskapen av de gamla mästarna och några nya :-). Gäller det bara hästarna så skulle det väl vara att de kissade och bajsade direkt i gödselcontainern så jag slapp mocka :-).



  • Om du bjuder på mat, vad lagar du helst ?

Tja något nytt och spännande och gärna något som jag aldrig smakat förut. Något med lite nya ingredienser. Galet att göra något nytt när man ska bjuda på det, men det hänger ihop med att jag alltid vill göra nya saker.



  • Du får chansen att gå på 3 kurser, vilka blir det ?

Svår fråga. Det är många men samtidigt inga speciella. Jag skulle nog gärna tagit ett år som elev hos Bent Branderup.


  • Vad blir du inspirerad av i hästvärlden? Du utan häst, i ditt vardagsliv..

Jag blir inspirerad när jag ser Christoffer Dahlgren rida. Växlingarna mellan hög energi och avslappning. Hans hästar är också ”vakna”. Jag tycker det är vackert. Hästarna är inte jagade eller stressade till något utan avslappnade och delaktiga.


  • Om du blir ett djur för en dag, vad vill du vara då och varför ?

En späckhuggare tror jag. För jag tycker att de är häftiga djur.

 

  • Vilken plats / land vill du absolut fara till nångång ?

Absolut är ett starkt ord, men det finns ju platser som jag skulle vilja åka till. Bl.a Peru och Borneo. Jag skulle också vilja åka tillbaka till Island. Det var så fantastiskt vackert där. Sydafrika hade jag också gärna åkt tillbaka till.



  • Hur ska en blogg vara/innehålla för att du ska " bli fast " ?

 Tyvärr hinner jag inte läsa så mycket bloggar, jag hinner knappt skriva min egna. Tråkigt för eg. är det kul. De bloggar jag gillar har det gemensamma att de har mycket bilder och lite text. Jag som då alltid är stressad kan då slänga ett öga och bli lite uppdaterad. Handlar om hästar och hundar eller andra djur. Humor är bra också. Och mycket värme och hjärta. Avslappnad!

Av Ann-Louise Ryrvik - 26 april 2012 21:30



Då.....



  

Nu....



 

Då...









 ... och nu...






   

Zack och Puppis på promaden idag..



 

Suddig men söt




 

Så liten han var!!!

 

 

Av Ann-Louise Ryrvik - 26 april 2012 14:09


Nu när jag då ändå är i farten, så passar jag på att skriva lite som far i huvudet. Bra i den annars ökenartade bloggen :-)


Eftersom jag är dålig på att uttrycka mig måste jag förtydliga mig så jag inte missuppfattas....

- naturligtvis ska man hålla koll på sin hund eller sin häst, allt vad man bara kan.

- naturligtvis försöker man agera om något händer

- större hundar kan åsamka större skador.

- människor som har liten eller ingen hundvana tenderar i att vara räddare för stora, korthåriga hundar. Hundar med lång päls á la Lassie är lika med snälla. Mörka hundar är värre än ljusa. Hundar med hängande öron är snällare än dem med ståndöron (inte för inte man kuperade tex dobermann, cane corso o.s.v.)

Det jag tänkte på var vana hundmänniskor och utlösaren för att jag blev upprörd var kommentarter om "kräk" och "schäferäcklet" i ett sammanhang, tillmälen som bevisligen bara jag reagerade över.

- att jag säger att djur är djur, menar jag inte att jag måste vara mer sträng utan bara ha lite riskkalkylering. Om jag går in till pungdjuren där hemma, så är jag inte rädd, inte domderande, inte fientlig eller spänd. Jag misstror dem inte, MEN jag har en liten menta beredskap att det kan hända något dem (även om det inte gör det) och att jag då inte ska hamna i skottlinje. För hästar är hästar och de gör hästiga saker. Det betyder inte tycker jag att jag själv ska "leka häst" och tro att jag måste kommunicera på hästvis - för det kan ingen människa. Vi är bara människor och hästen är en häst. Vi har plockat hit dem, tagit dem som husdjur och då är det primärt deras spelregler som gäller. Jag kan inte kräva något. Bara träna det jag vill ha. (Ah nu rörde jag väl till det ännu mer....)



Det jag vill säga är att det kunde har varit min hund som blivit kallad det. Det hade inte kännts bra.

Jag har dunderkoll och passar stenhårt på att inte skrämma någon. Jag kopplar upp hundarna om någon kommer inom en ganska stor radie även om hundarna skiter högaktningsfullt i den som passerar, detta för att den som passerar ska känna sig trygg. Jag har tack och lov haft ganska toleranta vovvar. Puppis kunde förr buffa på håll antagligen pga hans rygg, men det är ren osäkerhet. Om en hund kommer fram är han hur snäll som helst. Diva är lurigare, men henne har jag kopplad. Zack är hur cool som helst om mina gamla hundar Queenie, Kiro och Essie -sååå snälla, så tålmodiga, såå stabila.


Ändå har det hänt vid två tillfällen att det gått åt pipsvängen.


En gång skulle jag hålla en MOD-kurs i Eskilstuna tror jag det var. Var på en konferensanläggning. På ena sidan av en liten skogsdunge låg en stugby som hörde till anläggningen. Jag hade Essie med av någon anledning. När jag var färdig med dagens kurs och jag skulle installera mig i stugan var det kolsvart ute. Jag körde bort till stugbyns parkering. Den var också kolsvart. Jag var ensam där. Ingen annan skulle bo på stugbyn. Det var bara jag, Essie, den öde skogen och mörkret. Jag släppte ut henne för att hon skulle få kissa eftersom hon suttit i bilen ett tag. Själv öppnade jag dörren till baksätet och började gräva fram grejor som skulle med, jag känner hur Essie stack in näsan i bilen vid mina ben. Rätt som det är börjar hon vrålskälla men skärpa i rösten. Jag slår huvudet i taket av chock, kastar mig ut... Vad händer??? Rädsla och ångest griper tag i bröstet. Då ser jag henne hundra meter upp i skogen mot berget till. Där hade hon fått fatt på en orienterare/löpare med pannlampa!!! Essie som var kolsvart syntes nästan inte men man hörde henne hur hon skällande hoppade framför orienteraren, antagligen för att undersöka vad det var... Jag busvisslade min nödvissling och hon kom som ett jehu tillbaka. Orienteraren bara fortsatte!


Fy fan. Jag darrade som ett asplöv. Hade ångest i hjärtat. Stackars orienteraren kunde ha dött av hjärtinfarkt. Han måste ju också trott att han var ensam i bäckmörkret. Han verkade dock bara obekymrat springa på i samma takt.

Jag mådde jättedåligt över detta länge. Att jag som är så noggrann, ändå försatte en människa i en potentiell skräcksituation. Hade då någon dessutom sagt hårda ord om min hund hade det varit ännu värre. Snällare hund än vad Essie var fanns nog inte. Under de år jag hade henne bråkade hon inte med någon hund. Morrade nog aldrig. Johan som då var ett och ett halvt - två år kunde leda henne på klubben.


Med detta menar jag att en hund som kan se ut och ev. låta som värsta monstret kan vara jättesnäll och helt ofarlig och en hund som springer fram kan ha en ägare som är ytterst, ytterst noggrann och hänsynsfull. Det kan bli fel ändå.


Jag tror att det är lätt att heller inte tro att man själv ska brista i tillsyn förrän det händer. Det är ett sekundsverk som med Essie ovan. Man behöver inte vara idiot för det.

Sen finns det förstås de som gång på gång låter sina hundar mucka gräl, men det behöver inte vara så.



     



Andra gången det gick åt pipsvängen var faktiskt på klubben. Jag var instruktör för en vardagslydnadsgrupp och vi skulle visa ut och in ur bil. Jag skulle visa med Kiro. Snälle Kiro som brydde sig noll i andra hundar! Kunde släppa honom med vilken hund som helst, stora eller små. Någon gång släppte jag honom med en neurotisk schäfertik som bet honom som en symaskin i ena sidan av halsen. Han tittade bort för att lugna henne. När det började bli för jobbigt (började väl göra ont) så vände han sig om så hon fick fortsätta tugga på honom fast på andra sidan. Vända andra kinden till. Där stod han helt lugnt och bara tog emot.


Kommer också ihåg när jag var ute och red och en fightglad ridgeback kom sättande. Han var känd för att fightas. Kiro bara stannade höjde svansen, tittade fortsatt i sin riktning. Ridgebacken stannade, vände och lommade bort igen. Kiro fortsatte bara upp i takt med mig. Helt lugnt.


En gång satt han uppbunden utanför en affär i Karlstad. Det var en såndär långsmal affär med kassan vid dörren, hela glasrutor och utanför fanns jordgubbar. Tvekande satte jag Kiro vid ett träd. Jag har ju uppsikt över honom hela tiden så ingen snor honom. Jag grabbade ett par liter jordgubbar och ställde mig efter den som höll på att betala. Då ser jag hur en gubbe med en goldenhanne kommer gående. Han går fram till Kiro med sin golden och står där och pratar och klappar Kiro. Nu vågade jag inte gå ut. Kiro var nog lite småstressade eftersom han var rejält mammig, så att gå ut och dra upp honom skulle nog inte vara så lyckat. Jag fick stå där inne, blickstilla med mina jordgubbar tills mannen hade klappat färdigt och han lommade iväg med sin vovve. Puh!

oll

Många gånger låga han på klubben bunden vid hundbindningsträden med sin favve boll vid framtassarna och det kom hundar fram och snodde bollen för honom. Han reste sig inte ens utan verkade som om han tänkte " tja, låna den om du vill du."


Åter till min vardagslydnads kurs. På kursen gick bl.a en liten borderterrier. Han hade storhetsvansinne som familjen tyckte var så jobbigt. Han hoppade upp  på bord och pissade på blomvaser, han pissade också på människor och andra hundar. Han var allmänt jobbig och tämligen "tyken" om nu en hund kan vara det. Attityd hade han i alla fall mot alla :-). Måste man väl ha när man är liten..


Nåväl. Jag skulle visa ur och i bil. Kursarna stod runt omkring. Visade först en gång. Vänta på varsågod. Hopp ur. Hunden hoppar ur och sätter sig. Får karamell. Och hopp in igen. Bla bla bla... och så visade jag en gång till. Det jag hade missat var att husse och matte till borderterrierna hade med sin vovve och den var bredvid bilens backdäck nu. När Kiro hoppade ut andra gången får han syn på den lille (som jag kan misstänka räcker långfinger). Han säger ett growl och tar den lille över nacken. Jag får panik och lyfter upp honom med ett tag i nackskinnet och ett tag vid svansroten och kastar in honom i bilen - osmart. För då bet han antagligen ihop, för borderterriern blev piercad i örat. Så jäkla pinsamt! Jag ville bara sjunka genom jorden och dööööööööö!!!!


Som tur var sa inte ägarna "schäferäcklet" eller "kräket" utan de tog det hela med ro. -Ja, ja nu passar han sig nog kanske och får lite respekt! sa husse. Tack och lov. Hade de skällt på oss så hade jag, ja, jag vet inte vad.... Kiro som var såååååå snäll och ändå kunde det hända. Till storyn hör också att borderterrien inte blev rädd av incidenten utan riktigt glad i Kiro och Kiro i honom. Å andra sidan sträckte han nog inte långfinger åt just honom igen heller...


  

Kiro och Emelie

 

Med dessa två anekdoter och grävningar i minnenas nostalgi, sätter jag P, kanske... för denna utsvävning.


(Men nu kom jag på ett exempel till på samma tema. Jag var med en kompis som håller på med häst och trick och shower och sådant. Hon hade en clinic. Under pausen, då inte matte var i närheten, så gick en kvinna fram till boxen där min kompis häst stod. Hon sträckte in armen och hästen nöp henne. Sicket liv det blev! Hästjävel! Hur kunde en häst som ska kallas vara "lydig" göra på detta sätt!!!! Hade det varit min häst så hade jag minsann dängt upp honom. Nu var inte min kompis i närheten ens, men ändå.

Sticker man in händerna till en främmande häst KAN man bli biten!)

Av Ann-Louise Ryrvik - 26 april 2012 07:26

Nu har jag varit så snäll ett tag så nu måste jag nog sticka ut hakan och ha lite åsikter...



Tygmattor på golvet i bilar. Hur tänkte man här? Hur många kör från ett garage till ett annat utan att klafsa ned sig på jord och lera. Inte jag i alla fall. Här har införskaffats rejäla gummimattor av modell ho till bilarna.


Skor inomhus – ligger i samma område. Varför ha skor inomhus? Okey jag förstår tofflor om man fryser. Jag förstå att man har med speciella inneskor om man ska vara uppklädd på kalas. Men annars – ofattbart. Vari ligger nyttan? Okey i vårat hus håller man ju sockarna rena från hundhår och lera förstås ;-) ha, ha. Men i övrigt.

Ett tillägg; Jag tänkte mer när man kliver in hos någon annan, inte hur man gör hemma hos sig :-). Gubben har ont i en häl och måste ibland ha skor inomhus hemma, men då har han inneskor. Att bara trampa in hos andra tycker jag är nonchalant.


Har man tappat förståelsen för djur som djur – Hundar är hundar. De kan skälla, gräva, yla, jaga, hoppa och ja t.o.m bitas. Detta verkar komma som en överraskning ibland. Otaliga är de som förfasar sig över hemska hundar som sprungit fram till egen hund med ragg, svansen rakt upp och kanske skällt. Hundar ser sådana ut. Att ha ragg betyder inte att man automatisk är mordisk. Intensiteten i det hunden gör är hög. Hundar kan springa fram till andra hundar. Hundar kan t.o.m bli osams och bita andra hundar. Sådant gör hundar. De är inga kuddar eller plyschdjur. Det är ett levande djur. Ett rovdjur. Ett flockdjur. Jag säger inte att det är bra att främmande hundar springer fram till andra, utan det är naturligtvis något som man ska försöka hindra. Inte heller att de biter någon. Men sådant KAN hända och att kalla dem ”as”, ”hunddjäveln” och ”idioter” gör mig beklämd. De är hundar.


En större hund är heller inte automatiskt ”elakare” än en liten hund, men där görs också skillnad. Stor hund som springer fram vill döda, liten hund som springer fram vill leka. En liten hund som springer fram och morrar är gullig, en stor hund som gör likadant är en mördarhund. Håller man på med hundar brukar man känna till detta. Jag förstår att ”tant Agda 97 år” kan bli rädd när hon går med sin lilla älskling och tycka att det är chockerande, men hundfolk borde räkna med det…


Lika konstigt som när jag var på en hästklinik och hörde en vårdare/sköterska informerade en annan om en häst att ”den hästen kan sparka när man håller på med såret” med förvåning och aningens upprördhet och klander i rösten. Klart att en häst kan sparka. Det är ju en häst!!! En häst i en främmande miljö med okända människor samtidigt som dessa gräver runt i ett sår… Själv skulle jag snarare vara förvånad och tacksam varje gång den INTE sparkade åt mig.


Någonting har alltså hänt. Förr om man blev biten av någon hund fick man skylla sig själv. Hemma sa man om jag hade blivit biten eller klöst – Jaha, å vad hade du gjort då?!? Om jag blev sparkad eller avkastad av någon häst, så var det samma. – Ska du rida runt på ”kamparna” får du skylla dig själv. Du irriterade dem väl.

Det blev bulor och blånader både här och där, och det var bara att kravla sig upp, bita ihop om smärtan och på det igen. Kommer ihåg märren som sparkade mig så jag flög från ena ändan av stallet till den andra. Jag fick en lårkaka-Allan och kunde väl inte gå ordentligt på flera veckor. Aldrig. ALDRIG lastade jag hästarna. I ställe konstaterade jag att – jaha, den gillade inte att jag gick där eller gjorde så. Okey då får jag väl göra på något annat sätt då. Hade det varit idag hade väl hästen blivit avlivad.


Man märker det också på många ”djurvänner”. Ofta är de ”djurvänner” så länge allt är frid och fröjd, men kommer de i kläm så är det inte så bevänt med det. Då tar både intresset och djurvän-heten slut. 


 Jag tror att vi har tappat kontakten med vad djur är. De är inte små gulliga disneyfigurer utan levande, tänkande och kännande varelser. De har åsikter och de har intressen (förhoppningsvis om vi inte har tagit bort det). Sedan är det upp till oss att försöka minimera riskerna för att något ska hända.



Fasen jag trodde jag hade värsta långa listan, men jag kom änna av mig. Kanske fortsättning följer ;-).








  

Av Ann-Louise Ryrvik - 25 april 2012 11:06


anlände jag och Johan till Skogen med ett stycket "ful" valp. En "ful" liten valp som blivit en svan =D.




  




    




 






Ett år senare....


 



 



Av Ann-Louise Ryrvik - 25 april 2012 10:43


När folk frågar vad jag jobbar med, brukar jag säga "mångsysslande dagdrivare". Det är svårt att stoppa in mig i något fack och jag har ett ständigt behov att gå vidare, lära mig mer. På sista tiden har det blivit mer och mer Harrison Assessement rekrytering och personalutveckling ( http://www.harrisonassessments.se/) och det är däråt tåget tuffar nu. Måndag och tisdag var det kurs i Göteborg.


    

Go bild va! Från toppen av Läppstiftet.

 

 


På tisdag hade Gubben också ärenden ned. Då fick jag ha Johan en stund på lunchen, så vi gick och tog en fika på stan. Erik älskar det. Undar om jag börjar bli en "lattemamma" ;-)???




Häststackarna har det inte blivit mycket med. Lördag- söndag Hällekis och måndag - tisdag Göteborg. Dessutom hade vi Hästjunte träff på tisdag kväll. Hästjuntan är en studiecirkel som vi startat upp. Vi är 18 stycken som träffas ca en gång i månaden och har lite program för att bredda vårt kunnande och vår kompetens. Denna gång var det hästtandläkaren Peter Edesberg som visade och berättade. Mycket intressant fick vi reda på och vi fick skåda en och annan häst i munnen :-).



 


De verkar docks sysselsätta sig bra utan mig:-)   

Av Ann-Louise Ryrvik - 22 april 2012 23:30


Denna helg var det Bent-kurs på Hällekis. Efter lite pusslande och jobbande på natten fick jag till det och kunde åka dit och kika. Tjohoo.

Alla har sina vägar, alla har sina ideal och strävansväg och mål. Jag har hittat mitt. Akademisk ridkonst passar mig som hand i hanske. Jag har ett stort behov av att förstå vad och varför. Jag har ett stort behov av tydlighet. Jag måste först med hjärnan FÖRSTÅ vad jag ska göra, sedan måste jag få kroppen att göra det min hjärna vill att den ska göra, för att sedan "känna" saker i kroppen som skickas upp som bekräftelser till hjärnan. Att utgå ifrån "känsla" är för mig svårt eftersom det är svårt att veta hur det ska kännas och utifrån det sedan lägga på grejerna som gjorde att det händer igen... Där är man så olika och man lär på olika sätt.


Det jag gillar med den akademiska ridningen är att det just är en pedagogik som syftar till att man ska lära sig själv så man blir oberoende av att ha någon som säger till en vad man ska göra. Man ska förstå.

Bent pratade bl.a om att som konstnär måste man först lära sig sitt hantverk. Jag försöker lära er ett hantverk. Hur redskapen fungerar och sedan måste man öva. En bra hantverkare är inte illa. Den kan använda sina redskap och förstör inte materialet. En konstnär kan plocka fram ännu lite mer och ännu lite extra.



Måste tillägga; Lite roligt är väl att Saxo, den borkfärgade frederiksborgshingsten nedan, väl var klassad som oridbar när Christoffer köpte honom...(Jag tror han var sex år då.) 


 




 





 




  




    





  







 





  





  




Denna helg pratades det om biomekanik, hjälpgivning och pedagogik, men också om trehjulingars menlighet för ridningen ;-). Mycket tanke låg också på hur hästen uppfattar oss som pedagoger. Att hästen är vår elev och hur man behandlar elever för att de ska blir så vackra och ståtliga som möjligt.


Pudelns kärna är att "två själar ska vilja, det två kroppar kan"


Jag börjar ana en gnutta om ett hantverk, men det är svindlande mycket som jag behöver lära. Nu gäller det att få kroppen att göra det jag vill att den ska göra, för att så småning om få lite känsla. Jag ser fram emot detta jobb såsom enormt boostad nu.


Ps. Jag hann shoppa lite också. Först en t-shirt och en fleecejacka på gårdsbutiken.


 

Enormt mjuk, puderrosa, grått foder och stor varm krage.  



På hemvägen svängde jag förbi Odal för att köpa hundmat och kom hem även med en sadelkärra. Ska bli skönt att slippa släpa den på armen ned till paddocken.


   

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3 4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18 19
20
21
22
23
24
25 26 27
28
29
30
<<< April 2012 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards