Denna helg var det Bent-kurs på Hällekis. Efter lite pusslande och jobbande på natten fick jag till det och kunde åka dit och kika. Tjohoo.
Alla har sina vägar, alla har sina ideal och strävansväg och mål. Jag har hittat mitt. Akademisk ridkonst passar mig som hand i hanske. Jag har ett stort behov av att förstå vad och varför. Jag har ett stort behov av tydlighet. Jag måste först med hjärnan FÖRSTÅ vad jag ska göra, sedan måste jag få kroppen att göra det min hjärna vill att den ska göra, för att sedan "känna" saker i kroppen som skickas upp som bekräftelser till hjärnan. Att utgå ifrån "känsla" är för mig svårt eftersom det är svårt att veta hur det ska kännas och utifrån det sedan lägga på grejerna som gjorde att det händer igen... Där är man så olika och man lär på olika sätt.
Det jag gillar med den akademiska ridningen är att det just är en pedagogik som syftar till att man ska lära sig själv så man blir oberoende av att ha någon som säger till en vad man ska göra. Man ska förstå.
Bent pratade bl.a om att som konstnär måste man först lära sig sitt hantverk. Jag försöker lära er ett hantverk. Hur redskapen fungerar och sedan måste man öva. En bra hantverkare är inte illa. Den kan använda sina redskap och förstör inte materialet. En konstnär kan plocka fram ännu lite mer och ännu lite extra.
Måste tillägga; Lite roligt är väl att Saxo, den borkfärgade frederiksborgshingsten nedan, väl var klassad som oridbar när Christoffer köpte honom...(Jag tror han var sex år då.)
Denna helg pratades det om biomekanik, hjälpgivning och pedagogik, men också om trehjulingars menlighet för ridningen ;-). Mycket tanke låg också på hur hästen uppfattar oss som pedagoger. Att hästen är vår elev och hur man behandlar elever för att de ska blir så vackra och ståtliga som möjligt.
Pudelns kärna är att "två själar ska vilja, det två kroppar kan"
Jag börjar ana en gnutta om ett hantverk, men det är svindlande mycket som jag behöver lära. Nu gäller det att få kroppen att göra det jag vill att den ska göra, för att så småning om få lite känsla. Jag ser fram emot detta jobb såsom enormt boostad nu.
Ps. Jag hann shoppa lite också. Först en t-shirt och en fleecejacka på gårdsbutiken.
Enormt mjuk, puderrosa, grått foder och stor varm krage.
På hemvägen svängde jag förbi Odal för att köpa hundmat och kom hem även med en sadelkärra. Ska bli skönt att slippa släpa den på armen ned till paddocken.
Maria Y
25 april 2012 11:45
Är allt lite blingvarning på utrustningen där ;)
Man kan ju så klart inte bara utgå från bilder men tränsningen påminner lite om "våra" men rider man med mer tygelkontakt? Vad är det för mundelar på betten? bara nyfiken...
Ann-Louise Ryrvik
25 april 2012 12:24
Hola senora!
jajemän. Bling, bling fast mässingsbling :-).
Nej, precis som med all ridning är målet att rida bara med sätet, sedan må man hjälpa till med hjälper under inlärning. Vad gäller tygelkontakten beror det nog lite på hur och vem som rider.
Jag är ju inte så snajdig på detta än då va, men som jag ser det så om man tar Saxo (den borkfärgade fredriksborgaren) så har den en hög grad av samling - den "sätter sig" lite på rumpan som tex i levadbilden. Då lyfter hästen självmant sig upp fram och höjer nacken. Det är alltså inte Christoffer som "dragit" dit hästen utan hästen har kommit dit på grund att hans höfter sänker sig och då lyfter ju följdaktligen bogen medelst huvud på. Rent teoretiskt skulle tyglen då kunna hänga i en loop, men om man vill inverka med liten fördröjning så må man korta lite på tygeln.
Idealet hade varit att låta dem hänga som man sett Bent göra med sina skolade hästar, men Saxo är ung och ny och då behöver sitshjälpen få assisatans av tygelhjälp ibland.
Hoppas jag nu fattat rätt beskrivit rätt och inte drar akademikerna ned i skiten pga min okunskap :-)
Dessa har stång, med tungfrihet beroende på hästens beskaffenhet. Hur den ser ut i munnen alltså. Beroende på hur man behöver stötta hästen används stång, tränsbett eller kapson eller en kombination av dessa.
Spöet används som en pekpinne eller dirigentstav och inte som smisk-verktyg.
Ann-Louise
25 april 2012 12:40
Kom på att jag var tvungen att skriva till att Saxo, den borkfärgade frederiksborghingsten, var klassad som oridbar när han köptes för fyra år sedan. Jag tror han var fem år då.
Christoffer har gjort ett dunderjobb och nu är han lugn, avslappnad men ändå energisk. Det är det jag gillar speciellt med Christoffer. Hans hästar är så avslappnade. Från piaff och rakt ned i lugn. Från terra terre till halt på långa tyglar...
http://hastochhund.bloggagratis.se
Angelica
25 april 2012 19:34
Kul med bilder. Saxo är så jäkla snygg!
Och roligt att du hittat en ridtränare du gillar! Jag är skitnyfiken på
hur du gör vid ridträningen, kör du tryck-eftergift då med klickern som vägvisare eller går du aldrig upp i tryck i ridningen.
Vore jättespännande med svar! Jag försöker överföra det Carolina lärt mig till min ridningen nu men ja..mina hästar kan ju redan det här med tryck och eftergift så funderade på hur du gör? Själv e jag mest förvirrad at the moment :)
http://tonusblogg.blogspot.se
Ann-Louise Ryrvik
25 april 2012 20:33
Ha ha I know. Jag det snurrar lite gött sådär...
Jag har tänkt som så, (sen kan jag ha fel, göra fel och ha tänkt fel) - sitsens tryck kommer man ju inte ifrån hur som. Det går inte att hoovra ovanför ;-). Det trycket som uppstår när jag sitter på hästen får vara det som för och reglerar hästen. För att lära och stötta må man ha hjälper. Där kommer då tyglar, skänklar och spö. Deras signaler försöker jag lära in genom yttepyyttt påläggning (eller ibland frishejping först och signal sedan). Responsen belönas med klick/bra och karamell.
Jag försöker vara väldigt nogsam med min kriterieökning så jag inte behöver gå upp i tryck. Kan nog hända att jag någon gång av obetänksamhet, ouppmärksamhet eller helt enkelt hjärnsläpp gör det - men det är inte min intention.
Det är inte lätt när man ska göra och lära sig något nytt samtidigt som man också vill ha annan pedagogik. Vi får väl treva oss fram så mjukt vi kan.
Jag tror att det allra viktigaste är kriteriesättning och att man har jäkligt roligt tillsammans, sen gör vi så gott vi kan.
(Ja, Christoffer passar perfekt för mig. Han är rak, går steg för steg, är noggrann, rolig, engagerad och han är jäkligt bra på att sätta kriterier så att det inte glider iväg för långt på trycksidan. Det är väl annars det som kan vara risken med tryck-eftergiftträning. Orimliga kriterier och ett tryck som ökas till snudd på misshandel.
Angelica
25 april 2012 21:01
Hehe...det vore en syn iofs...men kanske mer flygning än ridning :P Haha.
Tack för svar! Jag som redan innan tyckt att det e svårt å rida :P Men gillar dina tankar och skriv gärna mer om din "applicering" av din träningsfilosofi till ridningen, det vore exakt superintressant! Just kriteriesättningen blir man ju jäkligt medveten om och det är nått man verkligen borde uppmärksamma mer i traditionell ridning. Första gången jag hörde Carolina prata kriteriesättning tänkte jag bara : men herregud, varför vet jag inte detta redan. Även om det såklart existerar redan men inte så uttalat och exakt å hästpedagogiskt (vad jag erfarit) inom den dressyr jag ägnat mig åt.
http://tonusblogg.blogspot.se
Ann-Louise Ryrvik
25 april 2012 21:08
:-) Hade varit bäldans bra med tanke på mina graviditetskilon också ha ha...
Ska nog försöka skriva lite frampå om jag vågar ;-). Det är ju lite okända marker för mig och då tar det lite emot. Man kanske skriver värsta idiotin.
Bra och trevlig träning handlar i min värld mest om kriteriesättning. Sen är positiv förstärkning och frivillga/shejpade väldans käckt.
