Då.....

Nu....

Då...

 ... och nu...

Zack och Puppis på promaden idag..

Suddig men söt

Så liten han var!!!

Nu när jag då ändå är i farten, så passar jag på att skriva lite som far i huvudet. Bra i den annars ökenartade bloggen :-)

Eftersom jag är dålig på att uttrycka mig måste jag förtydliga mig så jag inte missuppfattas....

- naturligtvis ska man hålla koll på sin hund eller sin häst, allt vad man bara kan.

- naturligtvis försöker man agera om något händer

- större hundar kan åsamka större skador.

- människor som har liten eller ingen hundvana tenderar i att vara räddare för stora, korthåriga hundar. Hundar med lång päls á la Lassie är lika med snälla. Mörka hundar är värre än ljusa. Hundar med hängande öron är snällare än dem med ståndöron (inte för inte man kuperade tex dobermann, cane corso o.s.v.)

Det jag tänkte på var vana hundmänniskor och utlösaren för att jag blev upprörd var kommentarter om "kräk" och "schäferäcklet" i ett sammanhang, tillmälen som bevisligen bara jag reagerade över.

- att jag säger att djur är djur, menar jag inte att jag måste vara mer sträng utan bara ha lite riskkalkylering. Om jag går in till pungdjuren där hemma, så är jag inte rädd, inte domderande, inte fientlig eller spänd. Jag misstror dem inte, MEN jag har en liten menta beredskap att det kan hända något dem (även om det inte gör det) och att jag då inte ska hamna i skottlinje. För hästar är hästar och de gör hästiga saker. Det betyder inte tycker jag att jag själv ska "leka häst" och tro att jag måste kommunicera på hästvis - för det kan ingen människa. Vi är bara människor och hästen är en häst. Vi har plockat hit dem, tagit dem som husdjur och då är det primärt deras spelregler som gäller. Jag kan inte kräva något. Bara träna det jag vill ha. (Ah nu rörde jag väl till det ännu mer....)

Det jag vill säga är att det kunde har varit min hund som blivit kallad det. Det hade inte kännts bra.

Jag har dunderkoll och passar stenhårt på att inte skrämma någon. Jag kopplar upp hundarna om någon kommer inom en ganska stor radie även om hundarna skiter högaktningsfullt i den som passerar, detta för att den som passerar ska känna sig trygg. Jag har tack och lov haft ganska toleranta vovvar. Puppis kunde förr buffa på håll antagligen pga hans rygg, men det är ren osäkerhet. Om en hund kommer fram är han hur snäll som helst. Diva är lurigare, men henne har jag kopplad. Zack är hur cool som helst om mina gamla hundar Queenie, Kiro och Essie -sååå snälla, så tålmodiga, såå stabila.

Ändå har det hänt vid två tillfällen att det gått åt pipsvängen.

En gång skulle jag hålla en MOD-kurs i Eskilstuna tror jag det var. Var på en konferensanläggning. På ena sidan av en liten skogsdunge låg en stugby som hörde till anläggningen. Jag hade Essie med av någon anledning. När jag var färdig med dagens kurs och jag skulle installera mig i stugan var det kolsvart ute. Jag körde bort till stugbyns parkering. Den var också kolsvart. Jag var ensam där. Ingen annan skulle bo på stugbyn. Det var bara jag, Essie, den öde skogen och mörkret. Jag släppte ut henne för att hon skulle få kissa eftersom hon suttit i bilen ett tag. Själv öppnade jag dörren till baksätet och började gräva fram grejor som skulle med, jag känner hur Essie stack in näsan i bilen vid mina ben. Rätt som det är börjar hon vrålskälla men skärpa i rösten. Jag slår huvudet i taket av chock, kastar mig ut... Vad händer??? Rädsla och ångest griper tag i bröstet. Då ser jag henne hundra meter upp i skogen mot berget till. Där hade hon fått fatt på en orienterare/löpare med pannlampa!!! Essie som var kolsvart syntes nästan inte men man hörde henne hur hon skällande hoppade framför orienteraren, antagligen för att undersöka vad det var... Jag busvisslade min nödvissling och hon kom som ett jehu tillbaka. Orienteraren bara fortsatte!

Fy fan. Jag darrade som ett asplöv. Hade ångest i hjärtat. Stackars orienteraren kunde ha dött av hjärtinfarkt. Han måste ju också trott att han var ensam i bäckmörkret. Han verkade dock bara obekymrat springa på i samma takt.

Jag mådde jättedåligt över detta länge. Att jag som är så noggrann, ändå försatte en människa i en potentiell skräcksituation. Hade då någon dessutom sagt hårda ord om min hund hade det varit ännu värre. Snällare hund än vad Essie var fanns nog inte. Under de år jag hade henne bråkade hon inte med någon hund. Morrade nog aldrig. Johan som då var ett och ett halvt - två år kunde leda henne på klubben.

Med detta menar jag att en hund som kan se ut och ev. låta som värsta monstret kan vara jättesnäll och helt ofarlig och en hund som springer fram kan ha en ägare som är ytterst, ytterst noggrann och hänsynsfull. Det kan bli fel ändå.

Jag tror att det är lätt att heller inte tro att man själv ska brista i tillsyn förrän det händer. Det är ett sekundsverk som med Essie ovan. Man behöver inte vara idiot för det.

Sen finns det förstås de som gång på gång låter sina hundar mucka gräl, men det behöver inte vara så.

Andra gången det gick åt pipsvängen var faktiskt på klubben. Jag var instruktör för en vardagslydnadsgrupp och vi skulle visa ut och in ur bil. Jag skulle visa med Kiro. Snälle Kiro som brydde sig noll i andra hundar! Kunde släppa honom med vilken hund som helst, stora eller små. Någon gång släppte jag honom med en neurotisk schäfertik som bet honom som en symaskin i ena sidan av halsen. Han tittade bort för att lugna henne. När det började bli för jobbigt (började väl göra ont) så vände han sig om så hon fick fortsätta tugga på honom fast på andra sidan. Vända andra kinden till. Där stod han helt lugnt och bara tog emot.

Kommer också ihåg när jag var ute och red och en fightglad ridgeback kom sättande. Han var känd för att fightas. Kiro bara stannade höjde svansen, tittade fortsatt i sin riktning. Ridgebacken stannade, vände och lommade bort igen. Kiro fortsatte bara upp i takt med mig. Helt lugnt.

En gång satt han uppbunden utanför en affär i Karlstad. Det var en såndär långsmal affär med kassan vid dörren, hela glasrutor och utanför fanns jordgubbar. Tvekande satte jag Kiro vid ett träd. Jag har ju uppsikt över honom hela tiden så ingen snor honom. Jag grabbade ett par liter jordgubbar och ställde mig efter den som höll på att betala. Då ser jag hur en gubbe med en goldenhanne kommer gående. Han går fram till Kiro med sin golden och står där och pratar och klappar Kiro. Nu vågade jag inte gå ut. Kiro var nog lite småstressade eftersom han var rejält mammig, så att gå ut och dra upp honom skulle nog inte vara så lyckat. Jag fick stå där inne, blickstilla med mina jordgubbar tills mannen hade klappat färdigt och han lommade iväg med sin vovve. Puh!

oll

Många gånger låga han på klubben bunden vid hundbindningsträden med sin favve boll vid framtassarna och det kom hundar fram och snodde bollen för honom. Han reste sig inte ens utan verkade som om han tänkte " tja, låna den om du vill du."

Åter till min vardagslydnads kurs. På kursen gick bl.a en liten borderterrier. Han hade storhetsvansinne som familjen tyckte var så jobbigt. Han hoppade upp  på bord och pissade på blomvaser, han pissade också på människor och andra hundar. Han var allmänt jobbig och tämligen "tyken" om nu en hund kan vara det. Attityd hade han i alla fall mot alla :-). Måste man väl ha när man är liten..

Nåväl. Jag skulle visa ur och i bil. Kursarna stod runt omkring. Visade först en gång. Vänta på varsågod. Hopp ur. Hunden hoppar ur och sätter sig. Får karamell. Och hopp in igen. Bla bla bla... och så visade jag en gång till. Det jag hade missat var att husse och matte till borderterrierna hade med sin vovve och den var bredvid bilens backdäck nu. När Kiro hoppade ut andra gången får han syn på den lille (som jag kan misstänka räcker långfinger). Han säger ett growl och tar den lille över nacken. Jag får panik och lyfter upp honom med ett tag i nackskinnet och ett tag vid svansroten och kastar in honom i bilen - osmart. För då bet han antagligen ihop, för borderterriern blev piercad i örat. Så jäkla pinsamt! Jag ville bara sjunka genom jorden och dööööööööö!!!!

Som tur var sa inte ägarna "schäferäcklet" eller "kräket" utan de tog det hela med ro. -Ja, ja nu passar han sig nog kanske och får lite respekt! sa husse. Tack och lov. Hade de skällt på oss så hade jag, ja, jag vet inte vad.... Kiro som var såååååå snäll och ändå kunde det hända. Till storyn hör också att borderterrien inte blev rädd av incidenten utan riktigt glad i Kiro och Kiro i honom. Å andra sidan sträckte han nog inte långfinger åt just honom igen heller...

Kiro och Emelie

Med dessa två anekdoter och grävningar i minnenas nostalgi, sätter jag P, kanske... för denna utsvävning.

(Men nu kom jag på ett exempel till på samma tema. Jag var med en kompis som håller på med häst och trick och shower och sådant. Hon hade en clinic. Under pausen, då inte matte var i närheten, så gick en kvinna fram till boxen där min kompis häst stod. Hon sträckte in armen och hästen nöp henne. Sicket liv det blev! Hästjävel! Hur kunde en häst som ska kallas vara "lydig" göra på detta sätt!!!! Hade det varit min häst så hade jag minsann dängt upp honom. Nu var inte min kompis i närheten ens, men ändå.

Sticker man in händerna till en främmande häst KAN man bli biten!)

Nu har jag varit så snäll ett tag så nu måste jag nog sticka ut hakan och ha lite åsikter...

Tygmattor på golvet i bilar. Hur tänkte man här? Hur många kör från ett garage till ett annat utan att klafsa ned sig på jord och lera. Inte jag i alla fall. Här har införskaffats rejäla gummimattor av modell ho till bilarna.

Skor inomhus – ligger i samma område. Varför ha skor inomhus? Okey jag förstår tofflor om man fryser. Jag förstå att man har med speciella inneskor om man ska vara uppklädd på kalas. Men annars – ofattbart. Vari ligger nyttan? Okey i vårat hus håller man ju sockarna rena från hundhår och lera förstås ;-) ha, ha. Men i övrigt.

Ett tillägg; Jag tänkte mer när man kliver in hos någon annan, inte hur man gör hemma hos sig :-). Gubben har ont i en häl och måste ibland ha skor inomhus hemma, men då har han inneskor. Att bara trampa in hos andra tycker jag är nonchalant.

Har man tappat förståelsen för djur som djur – Hundar är hundar. De kan skälla, gräva, yla, jaga, hoppa och ja t.o.m bitas. Detta verkar komma som en överraskning ibland. Otaliga är de som förfasar sig över hemska hundar som sprungit fram till egen hund med ragg, svansen rakt upp och kanske skällt. Hundar ser sådana ut. Att ha ragg betyder inte att man automatisk är mordisk. Intensiteten i det hunden gör är hög. Hundar kan springa fram till andra hundar. Hundar kan t.o.m bli osams och bita andra hundar. Sådant gör hundar. De är inga kuddar eller plyschdjur. Det är ett levande djur. Ett rovdjur. Ett flockdjur. Jag säger inte att det är bra att främmande hundar springer fram till andra, utan det är naturligtvis något som man ska försöka hindra. Inte heller att de biter någon. Men sådant KAN hända och att kalla dem ”as”, ”hunddjäveln” och ”idioter” gör mig beklämd. De är hundar.

En större hund är heller inte automatiskt ”elakare” än en liten hund, men där görs också skillnad. Stor hund som springer fram vill döda, liten hund som springer fram vill leka. En liten hund som springer fram och morrar är gullig, en stor hund som gör likadant är en mördarhund. Håller man på med hundar brukar man känna till detta. Jag förstår att ”tant Agda 97 år” kan bli rädd när hon går med sin lilla älskling och tycka att det är chockerande, men hundfolk borde räkna med det…

Lika konstigt som när jag var på en hästklinik och hörde en vårdare/sköterska informerade en annan om en häst att ”den hästen kan sparka när man håller på med såret” med förvåning och aningens upprördhet och klander i rösten. Klart att en häst kan sparka. Det är ju en häst!!! En häst i en främmande miljö med okända människor samtidigt som dessa gräver runt i ett sår… Själv skulle jag snarare vara förvånad och tacksam varje gång den INTE sparkade åt mig.

Någonting har alltså hänt. Förr om man blev biten av någon hund fick man skylla sig själv. Hemma sa man om jag hade blivit biten eller klöst – Jaha, å vad hade du gjort då?!? Om jag blev sparkad eller avkastad av någon häst, så var det samma. – Ska du rida runt på ”kamparna” får du skylla dig själv. Du irriterade dem väl.

Det blev bulor och blånader både här och där, och det var bara att kravla sig upp, bita ihop om smärtan och på det igen. Kommer ihåg märren som sparkade mig så jag flög från ena ändan av stallet till den andra. Jag fick en lårkaka-Allan och kunde väl inte gå ordentligt på flera veckor. Aldrig. ALDRIG lastade jag hästarna. I ställe konstaterade jag att – jaha, den gillade inte att jag gick där eller gjorde så. Okey då får jag väl göra på något annat sätt då. Hade det varit idag hade väl hästen blivit avlivad.

Man märker det också på många ”djurvänner”. Ofta är de ”djurvänner” så länge allt är frid och fröjd, men kommer de i kläm så är det inte så bevänt med det. Då tar både intresset och djurvän-heten slut. 

 Jag tror att vi har tappat kontakten med vad djur är. De är inte små gulliga disneyfigurer utan levande, tänkande och kännande varelser. De har åsikter och de har intressen (förhoppningsvis om vi inte har tagit bort det). Sedan är det upp till oss att försöka minimera riskerna för att något ska hända.

Fasen jag trodde jag hade värsta långa listan, men jag kom änna av mig. Kanske fortsättning följer ;-).