…i teorin.
Jag har allt klart för mig (naturligvis inte!) i teorin. Trodde jag sett ljuset, sett mönstret och förstått… Men sedan ska allt omsättas i praktiken och det är inte helt lätt. Extra svårt antagligen eftersom jag måste omsätta till en annan pedagogik.
Hur lätt är det inte när man ser det ”på håll”. Då ser man precis hur det ska göras, var problemen ligger och vad som bör justeras. Jag har planer på hur detta ska shejpas in eller läras in på andra sätt. Riktigt duktig läktarryttare är jag ;-). När jag sedan står där själv med mina och ska göra det i praktiken är jag inte lika kaxig.
Tack och lov har jag snälla hästar. De verkar inte ta så illa upp om jag klantar mig. Typ ”ja, ja nu hänger hon på utsidan och så undrar hon varför det inte funkar. Suck! Bara att tålmodigt vänta tills hon upptäcker sitt misstag”…. Ibland får jag gapskrattande, hänga över halsen och be om ursäkt. Ge en karamell och allmänt beklaga denna tokiga situation och denna ohjälpliga matte.
Tack och lov tränar jag belöningsbaserat. Hur i hela världen skulle jag kunna träna på något annat sätt? Hur skulle jag kunna ”kräva” att hästen ska gå som jag vill när jag antagligen gör helgalet större delen av tiden. Nu försöker jag ge en signal som jag hittat på en respons på. Händer inte det jag trodde, händer inget. Händer det jag ville skulle hända så kommer det en karamell. Gör jag fel och skickar fel signaler, eller signaler som är omöjliga att utföra i vissa sekvenser så blir det bara färre karameller till hästen. Visst är det en slags straff också och hästen blir avtrubbad för signalerna – men alternativet hade varit värre. Om jag skickat omöjliga signaler att utföra till hästen och krävt lydnad… Nu får jag istället åka med som det bär och försöka på nytt igen.
Jag har haft några ”nackontsdagar” och passat på att se på lite hästfilmer, vilket jag normalt inte har tid med. Oj oj vad jag såg grejer både här och där. Nämen titta där! Där går hästen si… och där går hästen så…
Jag lade planer och hade det hela helt klart för mig, så igår när jag skulle ut och greja med hästarna skulle det minsann gå som en dans. Allt skulle bli perfekt. De har stått över en vecka. Inte en siffra rätt! Ingenting funkade. Inget jag trodde jag lärt dem förut, inget av det nya jag trodde jag skulle lära dem och inte såg jag heller om de gick ”rätt”. Rejält stukad fick jag lomma in igen efteråt och inse mina hrmmmm begränsningar hrmmmm… (Milt uttryckt! Hur totalt värdelös, okunnig och obalanserad jag är! är bättre uttryckt.)
Efter att ha slickat mina sår gick jag ut igen idag, med kanske mer realistiska förväntningar, och blev glad igen. Det gick ganska fint. Det gamla verkade finnas kvar, det nya verkade ta åt rätt håll och ja, jag var heller inte så dålig på ryggen heller med tanke på gårdagen…. Jag har mycket att lära, jag har mycket att träna, men jag ser ljuset. Och vägen till kunskap är kul! Kanske kommer jag aldrig fram (vart jag nu är på väg) men det gör ingenting så länge vi har skoj.
Fnasket väntar på sin tur och Loke får lite massage efter att mamma hasat runt på honom.
Undrar om Cazal och Loke har debriefing kring min ridning efter träningspassen :-) ?
Fnasket testar Lokes sadel. Han är helt tillfreds med den nu.
Min iHorse. Ska vara I kameran hela tiden :-).
Bra är att han inte har ont av att sadeln ligger på ryggen när han går heller.
Sarah
30 juli 2012 11:28
DU ÄR UNDERBAR!!!!
Viveca
30 juli 2012 11:36
Det är precis så det är. Tur man tillhör dem som tycker att vägen till målet är precis lika viktigt om inte viktigare än målet, om man nu ens vet vad målet är;) Vissa dagar funkar inget och andra dagar svävar man på små moln. Huvudsaken är att man har trevligt ihop med sina djur, så ser jag det. Tack för att du bjuder på dig själv! Mycket igenkännande och alltid nära till skratt i din blogg.
http://perasperaadastra.bloggplatsen.se
Ann-Louise Ryrvik
30 juli 2012 11:41
Tack för att du stöttar med igenkännande. Blottar man strupen så är det skönt!!!
=D
Vi får väl kämpa på och njuta av berg-och-dalbanan
Maria Y
30 juli 2012 12:13
Det är ju så förbaskat KOMPLICERAT med ridningen, så förbålt många olika kroppsdelar som skickar signaler till varandra. Riktigt hur komplicerat förstår man inte förrän man börjar belöningsbaserat, förut var det ju oftast hästen som var dum, trög och obstinat när det inte funkade... Så det är karaktärsdanande, minst sagt, att inse hur stor del man själv har i det hela! Tror det är ryttarmatte som behöver flest klick just nu, dina grabbar har det hur bra som helst och har ju inga planer och mål som de blir frustrerade över ;)
Tycker jag med åren börjar bli liiite bättre på att stå ut med " dåliga" träningspass. Det är ju inte den katastrof det känns som just då, och oftast är det precis som du skriver, att det går mycket bättre nästa gång :)
http://cowgirlup.bloggagratis.se
Ann-Louise Ryrvik
30 juli 2012 12:21
Tack Maria! Detta behövde jag! Precis som du skriver, så är det mycket lättare att klämma åt, trycka till och göra som man brukar. (Jag skulle nog tro att det t.o.m skulle gå ganska bra om jag red "som jag brukade", för jag tror hästarna är de smarta och mer lättlärda. Suck!)
Tack å kram Maria!!!!
Malin Johansson
30 juli 2012 12:54
Ja du är helt underbar, visst är det så som du skriver :-)
vissa dagar är bättre än andra dagar! igår red jag 30-45 min och det gick kanon! skulle jag göra det idag så vet i katten om en känslan skulle dyka upp idag! men det är härligt och man har ganska kul....
http://www.havrefallen.blogspot.com
Caroline cc
31 juli 2012 06:20
Skönt när det flyter på efter ett par dagar av funderingar!-) Han är verkligen linslussugen den lille bebisen:D Gaah, jag är stopp, behöver någon form av boost! Hästarna är fulla med klägg och jag är på jobb hela tiden...så vad gör man..!-/ Man får ta nya tag och be hästarna om mer tålamod, vilket de verkar ha gott om som tur är!-)
http://www.preclassica.bloggsida.se
Ann-Louise Ryrvik
25 augusti 2012 19:32
Eller hur! Tur att de är så tålmodiga, för visst är det upp och ned, två steg fram och ett tillbaka... :-)
mattemia
31 juli 2012 14:51
Härliga, underbara du som är en fena på att formulera allt det man känner men är dålig att sätta ord på - TACK! Tror vi alla ler igenkännade av din text. Precis så är det med ridningen och tur är väl det. Tänk om allt gick som man förutsatt, då skulle man aldrig få uppleva den pirrande lyckokänslan av små oväntade moln
Ann-Louise Ryrvik
25 augusti 2012 19:30
Tack! De orden behöver jag mitt i min uselhet!!! Att andra också känner så.
Det är som du säger med dessa små oväntade moln. När man fått en insikt eller lyckats med något om än det lilla.
Det kan nog t.o.m vara en fördel för man kanske inte ställer så enorma mål och i alla fall kanske inte målen är allenarådande.
En annan njuter varje gång hästen inte ruskar av en :-).
ubitt
3 augusti 2012 09:09
Ingen kan beskriva det lika rakt och ärligt och underbart som du! Ridning ÄR komplicerat!
Men om man släpper kraven på perfektion och bara ÄR, så bär dig hästen till världens ände... är min egen erfarenhet. Jag trodde att jag kunde rida (i sisådär 30 år) och när jag sen insåg verkligheten och släppte kraven, andades och slappnade av, då fungerade allt. Red några ggr för Lotta Månsson (centrerad ridning) och det blev en ny sanning som uppenbarade sig för mig.
http://alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se
Ann-Louise Ryrvik
25 augusti 2012 19:28
Ja, som sagt. Jag har inget anseende att förlora så jag kan erkänna den bittra sanningen. Det där med perfektion är dock en issue för mig. Jag vill så jäkla gärna att det ska bli rätt så jag krånglar till det och är peteli petig. Det är som du säger - slappna av och gör. Jag tror jag snart är i det läget....
Låter helrätt!!!
anna
7 augusti 2012 11:11
Jag tycker det är coolt att du och så många med dig klarar av att hålla självförtroendet uppe med hästeriet! Är grymt impad av det!!!
Själv svackar jag ganska fort även om jag vet att hon inte märker av att det blir "fel" eftersom jag provar mig fram på positiva vägar.
För många år i den negativa skitsnackiga hästvärlden har tyvärr satt sina spår. Jag har iallafall en social och glad ponny som alltid kommer när jag ropar, så nåt rätt måste jag ju göra?
http://meandelvis.wordpress.com
Ann-Louise Ryrvik
25 augusti 2012 19:26
Tack du! Men jag är så "okunnig" så jag har inget att förlora varken vad gäller anseende eller krav på resultat. Vi experimenterar och har allmänt skoj.
Du, att ponnyn kommer när du ropar är väl det högsta betyg du kan få! Det betyder ju att du står för något positivt och den gillar att vara med dig. Kul!!!