I går var de på G mina kära hästar. Efter att ha stått i stort sett orörda i två veckor pga alla möjliga och omöjliga orsaker, så var de nu rejält sugna.

Loke fick busa av sig lite själv innan. Han har satt vinterpäls och börjar se mer ut som en jättekanin. Lerig som bara den var han också, efter att ha farit runt på gärdena. De är rejält blöta efter monsunregnet som har rått här den senaste tiden. (Desto gladare blir man för den sol som skymtades igår, för idag regnar det igen.)

Det blev lite rida, efter att ha fått borsta ett tag. Nu börjar det bli jobbigt. Ja inte så att han är besvärlig utan tvärt om. Han lyssnar på mig, försöker göra det jag vill. Problemet är att jag blir då osäker att jag gör galet. Känner jag rätt? Tränar jag honom fel? Han känns som "rätt och oförstörd" och allt jag gör kan bara göra det sämre. Kanske rider jag bort honom från det rätta och gör honom sämre!!?! Detta mitt ständiga dilemma. Är lite avis på de som "bara rider och inte tänker". Blir det tokigt så märker de det inte ändå och skulle de märka det så rider de oförtrött vidare och försöker göra om.  Nåväl, med tanke på hans päls så får han väl vara försökskanin. Han ligger ju snäppet framför Salle så han får vara föråkare ;-).

Sen var det Cazals tur. Som en "höstvind kom han indansandes en septemberförmiddag med en..." nä han hade inget höganäskrus i en svångrem runt halsen, men väl en annan överraskning i beredskap. Jag vet inte om han sysslat med observationsinlärning eller om det berodde på att han var allmänt yster och glad åt situationen. Så fort han kom in till mig och svängde runt bjöd han på en stegring allan! Rakt upp och jättefint. Jag har aldrig haft för avsikt att göra det med honom, men nu när han föreslog det själv så... Nämen så duttig du är tyckte jag förstås och så fick han ett äpple. Schysst tyckte han och sedan var det igång. Fick ett gäng på raken tills han tyckte att det var för jobbigt och testade om inte ligga var lite bra också.

Han var rent allmänt på ett fantastiskt humör. När jag stod och grejade med pryttlar, ja då gick han ut på ridbanan och satte sig. I den vanliga träningen var han helt avslappnad och förnöjd.

Han har en liten egenhet när han slappnar av och blir lösgjord. Han stönar. Stönar, grymtar, stönar.... Tack och lov är det långt till grannar annars hade det kunna bli jobbigt ....

Försökte ta någon bild med telefonen, men det gick sådär...

Sallemannen har en riktig älgmule. Bäst att passa honom, nu när det snart är älgjakt ;-).

Tack å hej, leverpastej!