Idag har jag varit upp till Värmland för att fira en av mina storebröder som fyllde jämnt. Normalt sett är ju det hur mysigt som helst, men nu har man en liten en. En liten Erik som är som ett kvicksilver. Han är överallt, går knappt att få fatt på honom och så fort man fått fatt på honom, ja då slinker han iväg igen, snabb som en iller. Allt i turbofart och med enorma ljudeffekter om det är något som hindrar. Detta i kombination med att min svägerska har värsta fina ordningen&redan och massa prydnadssaker från golv till tak speciellt nu på jul var förstås inte helt lyckat. Julgran, tomtar, ljusstakar ja allt. Så himla fint och i ordning. Stackars Erik löpte ju amok! Här hemma har han bara sett två tomtar i tyg som står på bänken i köket. Vet inte ens om han har sett dem. Inte undra på att det var mycket att utforska.

Nä, nu är jag lite taskig. Erik är enormt charmig, glad och gullig, men det är ju inte så att man får sitta stilla något, man är bara en statist. Man är där, men gör ingen direkt insats. Att föra en konversation är i stort sett ogörligt eftersom man inte är på samma plats mer än i några sekunder. I matsalen, i köket, upp i trappen, i matsalen igen, i tv rummet, i köket, i trappen, i matsalen, i trappen.... allt till ackompanjemang av "Erik! Erik!! ERIK!!!!" . Inte den! Akta granen! Försiktigt med vasen! Hela tiden hack i häl, redo att fånga tappade saker och rädda vältande föremål. Förutom att inget ska gå sönder och inga skåp och lådor ska gås igenom, så ska det vara hyfsat lugnt så att resten av gästerna kan ägna sig åt varandra och ha trevligt. Min svägerska har en underbar liten hund också. En hund som Erik naturligtvis vill klappa, men hunden är väl måttligt road. Då gäller det att som förälder se till att hunden inte blir klappad, jagad eller trängd.  

För mig är det otroligt viktigt att man har koll på sina barn. Jag uppskattar själv inte när föräldrar släpper sina barn vind för våg och de är överallt, knackar, repar, tappar, slår, kletar och jagar djuren (eller ännu värre saker som hänt t.ex sparkar). Men det är klart det är väl så olika från person till person och familj till familj hur man tycker och hur man vill ha det. Det är inte så kul att passa och jaga hela tiden. Det hade varit mycket roligare att sitta ned och prata, men nu är det som det är och det är bara att gilla läget. När Gubben är med annars, så brukar vi köra skift. En jagar och en är social och sedan byter vi. Det funkar fint.

När klockan blev eftermiddag beslöt jag mig därför att dra hem över igen. Jag skippade att sova kvar även om det hade varit hur mysigt som helst, men det blir ingen ro. In med tre schäfrar i huset också varav en strax är i löp.... Nej tack! Lite glädjande var att jag körde från gissningsvis -15 grader till betydligt varmare temperaturer. Det var en fröjd att se hur temperaturen successivt steg tills den kom på 0 här hemma. Jag är inte gjord för kyla. Jag mår fysiskt illa av köld. Så fort det drar på noll och varmare så blir jag som en ny. Gladare, får kraft och energi. Skumt!

Väl hemma igen så la jag mig för att Erik skulle somna. Åh så skönt det var. Sängen var extra varm och skön. (I går kväll var några kompisar här. Det blev sent och när de åkt tog de vanliga sysslorna vid med hästarna. Somnade väl bortåt tre och sedan vaknar Erik halv fem...) Gissa om det var MOTIGT med STOOORA bokstäver, att gå upp, sätta på sig kläder och gå ut till hästarna !??!? Bära 100l vatten, mocka efter fyra "bajsmaskiner", fylla på med ny saltsten och sedan förstås kel. Det lustiga är att det inte låter så muntert, men det häftiga är att kommer man bara ut till vännerna så hamnar man i harmoni. Man blir glad, avslappnad och tiden saknar betydelse. Det är som om det är ett eget universum ute hos dem. Det är som att bara vara i deras energifält tankar över energi och välbefinnande i kroppen. Nu när jag kom in är jag dock hur pigg som helst. I o f s kanske det är mindre lyckat. Jag borde gå och lägga mig och inte sitta här och blogga. Nåväl. Snart så..

Några bilder från igår...

 

Viveca

28 december 2012 23:54

Ja de där småbarnsåren gav motion i alla fall. Får lite deja vu-känsla de gånger Doris är med på kalas;)

Visst är det fantastiskt med hästarna. Jag kan sitta inne i det varma huset och stånka över att jag måste ut och kånka, hö, vatten och skit. Men väl där så kommer lugnet och myset:) Hoppas du sover gott nu! Söta Loke och Milou:)

http://perasperaadastra.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

29 december 2012 07:07

Jo inget ont som inte har något gott. Sen så tränar man sitt tålamod också och sin reaktionsförmåga =D

Eller hur!?! Det är ju hur motigt som helst. Nästan oöverstigeligt och sedan så poff - hur mysigt och skönt som helst.

Tack, jag sov en stund i alla fall. Två x 2 h plus 1,5h. Inte illa ;-P. Fattar inte att han ska vara så jäkla pigg och ha sån energi. Jag är för gammal för det här.

Kram kram

 

ubitt

29 december 2012 10:34

Jg förstår verkligen att du har hjärtat i halsgropen med en fint putsat och jättedekorerat hus och en liten vildbase i full fart... varför inte testa ett sele? Min mamma hade sele på min lillebror när han var liten och busig och för stor för barnhagen. På den tiden kunde ju inte mammorna bara sitta o passa barnen, de var tvungna att göra saker också!!! Och ännu längre tebaks så drogade de väl barna med brännvin på sockerbit? Usch då. Förstår att du mellan varven behöver koppla av ute bland hästarna, och finna det inre lugnet.... kram

http://alpackaprinsarnasblogg.bloggplatsen.se

Ann-Louise Ryrvik

29 december 2012 12:46

Ha ha ja fast då hade jag ju fått en ljudeffekt som gett utslag på richterskalan... =D ha ha
brännvin på sockerbit - hade glömt det lilla knepet hi hi hi Kanske vore något att ta upp. ha ha

Ja det är skönt med djuren...

Kram kram!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...