Alla inlägg under januari 2013

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2013 22:31


Undrar om det är karma eller gudarna som vill kuva mig… På några veckor har det hänt tre halvkonstiga saker som aldrig hänt förut. Finns naturliga förklaringar men de har kommit i ett sjok.

Här är en lång text, som den som inget bättre har för sig kan läsa ha ha…

(Har inte orkat läsa igenom den själv, som vanligt, så den är väl full av fel och konstiga meningar, men det struntar jag i. I alla fall idag)



Låset

Kallt och ruggigt. Tänkte åka direkt hem efter att ha lämnat Erik på förskolan, men kom att tänka på att det var slut på mjölk och lite andra stapelvaror. Nåväl, en snabb sväng förbi affären bara och sedan hem. Har massor att göra. In i affären och köper det nödvändigast. Glad i hågen skuttar jag ut för att åka hem, trycker på fjärrkontrollen – ingenting. Jag trycker igen – INGENTING. Jag trycker från olika vinklar. Jag trycker högt och jag trycker lågt. Ingenting. Inte en tendens.

Så konstigt. Den har inte gnytt en enda gång innan. Bara funkat. Attans.

Provar att använda nyckeln i låset, med risk för att dra igång världens larm. Undrar var larmavstängningen sitter på denna. På den gamla visste jag men inte på denna. Kanske inte ens finns sånt nu för tiden.

Det gick förstås inte. Låset har väl aldrig varit använt manuellt sedan bilen byggdes. Nyckeln gick inte in mer än halvvägs. Kanske fruset i låset också!?


In på affären igen och köpte en braständare. Ut och elda på nyckel. Stoppa i och vicka. Elda igen. Stoppa i och vicka igen. Pinsamt! Så dum man känner sig. Efter något års kämpande (som det kändes) var nyckeln inne men det gick inte att vrida om ändå. Kom då att tänka på låsolja. DET kanske hade varit bra.


In på affären igen. Letar. Hittar ingen. Frågar personalen som säger det ska finnas. Letar igen. Ber personalen hjälpa mig. Hittar ingen de heller.


Vad göra? Ser en vaktmästare och affärstomte, sitta och snacka med någon gubbe vid burkautomaten. Han har säkert låsolja, eller annan råd. Känner att jag börjar bli optimistisk. Går fram och ber om ursäkt att jag stör. - Har du låsolja, eller nåt?  Får inte upp låset på min bil…. säger jag lite försynt. – Nej! svarar han kort och så vänder han sig om och pratar vidare. (Och jag lovar. Det var inget djupt samtal.)


Jag har ett inbyggt, mycket stort motstånd, mot att be om hjälp. Kan jag på något sätt klara mig själv så gör jag. Folk svarar ofta så dröjande, det är så besvärligt och krångligt och jag avskyr, verkligen AVSKYR att vara till besvär, ligga till last eller störa, så därför undviker jag det till 99,9%. Nu stod jag dock här. Gubben (som fixar det mesta åt mig) utomlands.

Jag måste helt enkelt krypa till korset och ringa och be om hjälp. Suck!


Ringer några samtal utan att få hjälp. Får fatt i Annika. Medans jag beklagar mig för henne, går jag ut, trycker på knappen och – DET BLINKAR TILL!

Tadaaaa…. upplåst!!!! Tack och lov.

Sedan dess har fjäontrollen funkat perfekt igen.


Ljuset

Ljuset i nya köket, eller snarare köket i vardande. Försvann en dag. Ingen lampa funkade. Kolsvart. Suck. Något har väl blivit fel, får ta det med hantverkarna efter helgerna. Det var svart över jul, det var svart över nyåret. I förrgår hade vi strömavbrott i typ 20 sekunder. När jag kom in i köket – ja då lyste det. ALLA lampor lyste!

Sen dess har fungerat perfekt.



Starten

Medans Gubben varit borta så har jag växelkört våra bilar. Mest har Gubbens gått, eftersom bilbarnstolen sitter fram där och vi satt fast en dvd där. Min har stått i hela veckor och startat på första försöket. Gått som en klocka. Jag har varit riktigt stolt över den. Min kära bil. Den är inte snygg, den är inte fräck men den STARTAR och går fram jämt (Volvo XC70). Precis som bilar ska.

De sista dagarna har jag kört lite mer med den, för att vänja in Erik på att sitta bak igen.

I måndag hade jag haft en tuff dag, med bl.a en utbildning över Skype på eftermiddagen. Erik skulle ha blivit passad, men p.g.a sjukdom hos barnvakten, fick jag be att Erik skulle få stanna sent på dagis. Så sent har han aldrig varit kvar.

När utbildningen var klar, kastade jag på mig jackan för att åka och hämta Erik. Jag var sen. Gjorde ett snabbt val mellan Gubbens bil och min bil. Valde min och slängde mig iväg.

Det hade gått superbra på förskolan. Erik var glad, fröknarna var glada och jag var glad. Kursen jag gått hade gått fint och allt var bara suveränt. Glad men trött.

Satte Erik i stolen, och vi kom överens om att åka förbi ”gyllene måsen” och köpa lite käk, för vi hade inget hemma. Nästan inget. Jag är ju gräsänka vet ni ;-). Så skönt det skulle bli. Lite snuskig mat och sedan slapp och mys med Erik.

Hoppade in bakom ratten, vred om nyckeln – inget händer. Provar igen – INGENTING HÄNDER. Inte ens ett hostande gjorde bilden. Batteriet? Nä, bilen lös upp, fläkten startade… Kollade displayen; Startförsök avbrutet. Va f-n. Testade igen, och igen. Nope. Stendött. Boten skulle säkert vara att koppla ur batteriet och koppla på igen. Nollställa. Men det var svinkallt, jag var dödstrött och det var mörkt.


JAG ORKAR INTE! Orkar inte greja mer! Orkar inte försöka! Orkar inte kämpa! Orkar inte ringa någon och be om hjälp. Jag orkar inte! Helt sonika lyfte jag ut Erik, låste bilen och ringde taxi. Jag vill hem, jag vill hem. Kändes ganska skönt faktiskt.

Taxin kom och det var världens go´aste äldre man. Så trevlig och så mysig. Bilen var alldeles varm och att bara bli hemkörd till sin dörr och lämna alla problem bakom sig kändes SÅÅÅÅ bra.

Dagen efter tog jag Gubbens bil och körde Erik till förskolan. Hmmm undrar om jag ska kolla om bilen vilat sig i form tänkte jag, utan att ha något större hopp. Hoppade i, vred om och – BILEN STARTADE! Jag blev lika förvånad som jag blev glad, och körde hem den innan den kom på andra tankar igen. Nu hade jag fortfarande en bil stående på skolan. Skulle jag ringa någon och be om hjälp? Som jag sa förut så har jag så svårt för det. Dessutom var det lite snöstorm ute, vägarna var halkiga och kanske skulle folk tveka att åka ut. Äh, tänkte jag. Jag löser det själv. På med varma kläder och lundhage och sedan gick jag och Zack för att hämta bilen. Det är inte så långt. 6-7 km, men vägen är tråkig och smal och snön yrde, men vi hade det riktigt mysigt. (Jag tog bara Zack för Puppis hade lite ont i ryggen och Diva gillar inte kyla. Dessutom är det lättare att gå med en hund lös på en så smal asfaltsväg och en hel del trafik. Lättare att hålla fokus och mindra bus. Z fick lära sig att gå i skogskanten, i gärdeskanten eller i diket hela tiden, så han kunde vara lös hela vägen.)

Sedan dess har bilen startat varenda gång utan minsta knot.




Och som pricken över i:et eller grädde på moset - not! - så är vintern här igen. Vill inte.

Här kommer en vacker, somrig bild på Emelies Robban....







 

Robban R.I.P


Av Ann-Louise Ryrvik - 9 januari 2013 09:02


I går var det dags för semla igen. Mmmmm.... Annika hade med en jättegod från Ritz.  Smaskens. Undrar vad en semla om dagen får för konsekvenser för rondören ;-). Gott är det i alla fall. Om det är en god en. Det är det inte alla som är, så man får vara noggrann.


Diva höglöper och jag passade på att testa hur Z kunde koncentrera sig trots det. Annika lade ett litet spår och så körde vi ett upplet med bara Annikasaker. Det gick busbra. Såg ingen skillnad på  honom alls.










 

En annan liten intressant grej dök upp. Han sprang därute och jag tänkte ta en bild även där, då fick han syn på mig och sprang in till mig. Gjorde det en gång till och samma sak. Aha! kamera = springa in och få belöning. Det har liksom följt med i situationen. Jag tar ju ofta kort på Z. när han springer inåt med föremål. Det har alltså blivit lite av en inkallningssignal. Man lär dem inte bara det man tror man lär dem... Viktigast är dock att han springer in UTAN kamera och det gör han :-)


 

 

Pojken har lärt sig springa. Bra. För det har han inte haft så lätt för. (Och då menar jag springa fort, för det är klart att han kan springa...)  






Efter uppletet och när vi gick tillbaka busade A rejält med honom och han var helt i det blå av bus. När vi kom fram till stället där spåret gick tänkte jag att detta blir intressant för han var bra varvad.

Jag satte på honom sele och lina och släppte på. Inga problem. Full koncentration. Tog upp spåret fint och gick det hur bra som helst. En rolig grej är att man kan se när spåräggaren tagit stöd i någon gren eller så, för det kollar han upp. Det är ju inte lätt för honom att veta vilken träbit med vittring som är den han ska ta när han känner det i luften, men han verkar gallra bort grenar på träd i alla fall :-)

Fan va bra han är!! Riktigt bra. En förare på den hunden och det skulle gå riktigt bra ;-).






Sen var det dags att skruva ihop Eriks julklapp och testköra. En WiggleKart. Ha ha så skoj vi hade.  De håller för 105 kg så det var riskfritt att leka ha ha ha.


        






Av Ann-Louise Ryrvik - 8 januari 2013 20:33


              


       





             



 

Av Ann-Louise Ryrvik - 5 januari 2013 06:12


Börjar året med en rejäl bildfanfar. Ska det vara så ska det vara... :-)

Efter flera veckor med snö så har vi ett uppdämt spårbehov. Det tar vi igen nu när det är barmark igen. 

Vill du följa med? Håll i dig! Eller nja så fort går det inte. Jag föredrar att spåra i rask promenadtakt. Det blir mer kontrollerat och stadigt då. Mindre risk att de blåser iväg av spåren.

Det för också med sig den lite skojsiga saken att man kan fotografera samtidigt. Jag har aldrig gjort det förut, men igår åkte kameran med. Vi gick ett spår på 1,6 km som legat ett par timmar. Det blev fem skogspinnar som jag plockat på plats i skogen. Praktiskt detta. Vet ju aldrig var jag har spårapporter när andan faller på. Det ger också en ökad frihet att sluta vid vilken pinne som helst i spåret, utan att man måste hämta de utlagda pinnarna själv eller att de får ligga kvar.

Här kommer en bildbomb :-)


 

Vill du följa med?



 

Spåret har ju aldrig en egentlig början om man inte blir nedställd någonstans, jag släppte på honom direkt på den stenlagda gårdsplanen. Då fick vi med underlaget gatsten också plus att det kräver koncentration och inte bara att kasta sig iväg i sin iver att starta.




Här gäller det att ta tass för tass..



 

Så ska vi se



 

Vidare



 





 

Här är det lättare och tempot ökar


 

In i planteringen. Här syns mina fotspår i snön emellanåt. Det är alltid lite kul att se eftersom vi annars inte ser spåret.



Ibland blir det lite risigt också




 

Upp på häll




 

Bryr sig Zack om den färska fina älgskiten?




 

Nä, men matte har lagt en PINNE där. Sicken busa :-)




 

Får jag kongen? Får jag kongen?



 


 Sen ska matte sparka på kongen emellanåt. Det är jättekoj det.





MOT PINNE TVÅ



 

Vidare







   







 

Här var det en vinkel.



   








   





Vi närmar oss pinne.

(Ha ha ja det kan man ju säga. Hela skogen är full av pinnar, men jag menar "vår" pinne.)





   

 Pinne och belöning





MOT PINNE TRE


Över ett hygge




 


över dike och in i en hästhage. Inte min hage och inga hästar i den.



 

Vi närmar oss en spetsvinkel. Den är i bortre änden av hagen.




 

Nu kommer den snart.



 

Hmmm



 

Och sedan bär det uppåt igen. Det korta gräset, mest mossa krävde lite mer koncentration.


 




 

Upp på en gammal väg



 

Här var lite kul för jag hade haft pinnen i höger hand och bara släppte den när jag gick. Egentligen vill man lägga dem mitt emellan fotspåren, men nu blev det så. 

Här ser man hur han går i fotspåret och plockar pinnen på höger. Var lite skojigt att jag fick en bild precis där.





 

Pinne på ingång





MOT PINNE FYRA



 

Vidare




Här har matte gått av stigen och gjort en avstickare in i skogen igen.



 

Lite snö igen. Här är strax efter en vänstervinkel. Han har slagit ut lite och är tillbaka in.

(Observera de pedagogiskt inringade fotspåren ha ha ha... Var tvungen att testa)




   

Igenom brôten



ut på stigen/vägen igen



 

Strax efter ett fyrvägskorse med skogsvägar. Här var det lite svårare. Han fick ta om några gånger. Folk har säkert passerat med vovvar här och han fick kolla lite noggrannare. Gick i leran här. Fotspåret syns rakt framför mig.



 

Vinkel och ut på autobahn.




 

Nu rullar det



Här vid ca 900 m rörde han en del. Fötterna gick utan näsa. Vi tog en kort paus på ett par minuter. Zack fick slappa medan jag kollade facebook på mobilen.



   

Som ny igen




Ett kort besök på en väg för att jäklas lite



 

och så vinkel in i skogen igen



 

Här var det mörkare som synes på de suddiga bilderna. Strax kommer vi till pinne.



 

och där var den!






MOT PINNE FEM


 




Här mest barr och gamla löv

 





 







   

Över ett litet dike





och en högervinkel direkt efter.




 

Ur skogen och ut på ett gärde



   

Vinkel vänster



 

Slutet är nästan borta vid granridån.






   





   

Efter en vänstervinkel. Får fram med rödpennan igen. Detta var skoj he he ;-)




   




Upp i skogen igen. Där framför ligger sista pinnen.




 

Kong och tjo!



 

Livet är skoj!



 

Hela vägen hem. Mer, mer, mer men samtidigt ganska nöjd över att ha fått lite gjort.




Tack och hej, leverpastej!!!         

Hälsningar Zuper Znoken Zack =D <3

 

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!


Skapa flashcards