Alla inlägg den 17 januari 2013

Av Ann-Louise Ryrvik - 17 januari 2013 22:31


Undrar om det är karma eller gudarna som vill kuva mig… På några veckor har det hänt tre halvkonstiga saker som aldrig hänt förut. Finns naturliga förklaringar men de har kommit i ett sjok.

Här är en lång text, som den som inget bättre har för sig kan läsa ha ha…

(Har inte orkat läsa igenom den själv, som vanligt, så den är väl full av fel och konstiga meningar, men det struntar jag i. I alla fall idag)



Låset

Kallt och ruggigt. Tänkte åka direkt hem efter att ha lämnat Erik på förskolan, men kom att tänka på att det var slut på mjölk och lite andra stapelvaror. Nåväl, en snabb sväng förbi affären bara och sedan hem. Har massor att göra. In i affären och köper det nödvändigast. Glad i hågen skuttar jag ut för att åka hem, trycker på fjärrkontrollen – ingenting. Jag trycker igen – INGENTING. Jag trycker från olika vinklar. Jag trycker högt och jag trycker lågt. Ingenting. Inte en tendens.

Så konstigt. Den har inte gnytt en enda gång innan. Bara funkat. Attans.

Provar att använda nyckeln i låset, med risk för att dra igång världens larm. Undrar var larmavstängningen sitter på denna. På den gamla visste jag men inte på denna. Kanske inte ens finns sånt nu för tiden.

Det gick förstås inte. Låset har väl aldrig varit använt manuellt sedan bilen byggdes. Nyckeln gick inte in mer än halvvägs. Kanske fruset i låset också!?


In på affären igen och köpte en braständare. Ut och elda på nyckel. Stoppa i och vicka. Elda igen. Stoppa i och vicka igen. Pinsamt! Så dum man känner sig. Efter något års kämpande (som det kändes) var nyckeln inne men det gick inte att vrida om ändå. Kom då att tänka på låsolja. DET kanske hade varit bra.


In på affären igen. Letar. Hittar ingen. Frågar personalen som säger det ska finnas. Letar igen. Ber personalen hjälpa mig. Hittar ingen de heller.


Vad göra? Ser en vaktmästare och affärstomte, sitta och snacka med någon gubbe vid burkautomaten. Han har säkert låsolja, eller annan råd. Känner att jag börjar bli optimistisk. Går fram och ber om ursäkt att jag stör. - Har du låsolja, eller nåt?  Får inte upp låset på min bil…. säger jag lite försynt. – Nej! svarar han kort och så vänder han sig om och pratar vidare. (Och jag lovar. Det var inget djupt samtal.)


Jag har ett inbyggt, mycket stort motstånd, mot att be om hjälp. Kan jag på något sätt klara mig själv så gör jag. Folk svarar ofta så dröjande, det är så besvärligt och krångligt och jag avskyr, verkligen AVSKYR att vara till besvär, ligga till last eller störa, så därför undviker jag det till 99,9%. Nu stod jag dock här. Gubben (som fixar det mesta åt mig) utomlands.

Jag måste helt enkelt krypa till korset och ringa och be om hjälp. Suck!


Ringer några samtal utan att få hjälp. Får fatt i Annika. Medans jag beklagar mig för henne, går jag ut, trycker på knappen och – DET BLINKAR TILL!

Tadaaaa…. upplåst!!!! Tack och lov.

Sedan dess har fjäontrollen funkat perfekt igen.


Ljuset

Ljuset i nya köket, eller snarare köket i vardande. Försvann en dag. Ingen lampa funkade. Kolsvart. Suck. Något har väl blivit fel, får ta det med hantverkarna efter helgerna. Det var svart över jul, det var svart över nyåret. I förrgår hade vi strömavbrott i typ 20 sekunder. När jag kom in i köket – ja då lyste det. ALLA lampor lyste!

Sen dess har fungerat perfekt.



Starten

Medans Gubben varit borta så har jag växelkört våra bilar. Mest har Gubbens gått, eftersom bilbarnstolen sitter fram där och vi satt fast en dvd där. Min har stått i hela veckor och startat på första försöket. Gått som en klocka. Jag har varit riktigt stolt över den. Min kära bil. Den är inte snygg, den är inte fräck men den STARTAR och går fram jämt (Volvo XC70). Precis som bilar ska.

De sista dagarna har jag kört lite mer med den, för att vänja in Erik på att sitta bak igen.

I måndag hade jag haft en tuff dag, med bl.a en utbildning över Skype på eftermiddagen. Erik skulle ha blivit passad, men p.g.a sjukdom hos barnvakten, fick jag be att Erik skulle få stanna sent på dagis. Så sent har han aldrig varit kvar.

När utbildningen var klar, kastade jag på mig jackan för att åka och hämta Erik. Jag var sen. Gjorde ett snabbt val mellan Gubbens bil och min bil. Valde min och slängde mig iväg.

Det hade gått superbra på förskolan. Erik var glad, fröknarna var glada och jag var glad. Kursen jag gått hade gått fint och allt var bara suveränt. Glad men trött.

Satte Erik i stolen, och vi kom överens om att åka förbi ”gyllene måsen” och köpa lite käk, för vi hade inget hemma. Nästan inget. Jag är ju gräsänka vet ni ;-). Så skönt det skulle bli. Lite snuskig mat och sedan slapp och mys med Erik.

Hoppade in bakom ratten, vred om nyckeln – inget händer. Provar igen – INGENTING HÄNDER. Inte ens ett hostande gjorde bilden. Batteriet? Nä, bilen lös upp, fläkten startade… Kollade displayen; Startförsök avbrutet. Va f-n. Testade igen, och igen. Nope. Stendött. Boten skulle säkert vara att koppla ur batteriet och koppla på igen. Nollställa. Men det var svinkallt, jag var dödstrött och det var mörkt.


JAG ORKAR INTE! Orkar inte greja mer! Orkar inte försöka! Orkar inte kämpa! Orkar inte ringa någon och be om hjälp. Jag orkar inte! Helt sonika lyfte jag ut Erik, låste bilen och ringde taxi. Jag vill hem, jag vill hem. Kändes ganska skönt faktiskt.

Taxin kom och det var världens go´aste äldre man. Så trevlig och så mysig. Bilen var alldeles varm och att bara bli hemkörd till sin dörr och lämna alla problem bakom sig kändes SÅÅÅÅ bra.

Dagen efter tog jag Gubbens bil och körde Erik till förskolan. Hmmm undrar om jag ska kolla om bilen vilat sig i form tänkte jag, utan att ha något större hopp. Hoppade i, vred om och – BILEN STARTADE! Jag blev lika förvånad som jag blev glad, och körde hem den innan den kom på andra tankar igen. Nu hade jag fortfarande en bil stående på skolan. Skulle jag ringa någon och be om hjälp? Som jag sa förut så har jag så svårt för det. Dessutom var det lite snöstorm ute, vägarna var halkiga och kanske skulle folk tveka att åka ut. Äh, tänkte jag. Jag löser det själv. På med varma kläder och lundhage och sedan gick jag och Zack för att hämta bilen. Det är inte så långt. 6-7 km, men vägen är tråkig och smal och snön yrde, men vi hade det riktigt mysigt. (Jag tog bara Zack för Puppis hade lite ont i ryggen och Diva gillar inte kyla. Dessutom är det lättare att gå med en hund lös på en så smal asfaltsväg och en hel del trafik. Lättare att hålla fokus och mindra bus. Z fick lära sig att gå i skogskanten, i gärdeskanten eller i diket hela tiden, så han kunde vara lös hela vägen.)

Sedan dess har bilen startat varenda gång utan minsta knot.




Och som pricken över i:et eller grädde på moset - not! - så är vintern här igen. Vill inte.

Här kommer en vacker, somrig bild på Emelies Robban....







 

Robban R.I.P


ANNONS

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5
6
7
8 9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se