Häromdagen red jag mitt bästa pass ever på Loke. Ja gott folk, nu ska ni inte tro att det var något märkvärdigt utan snarare väldigt basalt, men dock! För oss var det dock ett stort steg framåt.

Nu har jag ju inte uppdaterat denna blogg på länge så jag får dra en sammanfattning.

I grunden är jag en unge som hasade runt på alla granngubbars kallblodstravare utan att kunna något. Att de släppte iväg en!?? Kunde ju ha gått precis hur som helst. Och att hästarna lät en rida på dem! Hit och dit, överallt i full galopp. Ibland ramlade man av men då stannade de snälla hästarna och man kunde kravla upp igen. Nu när man tänker på det idag så är det otroligt. Jag antar att de aldrig varit suttna på förut ens.

När jag blev äldre började jag rida på ridskola och där harvade jag runt många år. En period red jag två pass i veckan plus en privatlektion nästan varje. Red man ordentligt var man svettig och hade tämligen ömma muskler i armar och nacke :-( . Man jag visste inte bättre. Sen var det till att vara medryttare och ha hästar på foder. Den ene galnare än den andre. Roligt var det och odödlig var man - eller trodde man i alla fall. Hoppa gjorde jag gärna och kravlade mig väl över hinder uppåt 1,40 - 1,45. Hoppade terrängbanor på 1,20. Murar och vattengravar.

Nu är man gammal och har förstått lite. Nu kan jag fasen inte rida längre efter någon ordning. För det första så har jag förstått att man inte kan hålla fast något man sitter på, det gör en lite ödmjukare. Jag har förstått hur inlärning fungerar och kan häpnas över att hästar fungerar överhuvudtaget som de ofta tränas. Jag har insett vad min kropps små, små ändringar påverkar hästen och dess balans och vill heller inte själv hålla balansen genom att hålla mig fast i tyglar och knipa med benen. Åldern har nog omdisponerat kroppen och den eventuella balans jag en gång haft är borta ;-P. 

Jag har kommit så långt (kan jag tycka) att jag inser att jag inget kan. INGET! Och det kan vara starten på något bra.

Det är m.a.o bara att börja om från början. Jag har ju haft en grand tour under något år och kikat på olika tränare. Allt från Craig Stevens, Anja Beran, Piet Bakker, Andrew McLean, Manuel Fernandes och Bent Branderup och många fler. Många så bra men det som passade mig allra bäst var den akademiska ridkonsten (för pedagogiken gentemot häst och ryttare och att jag gillar hästarnas form) och Christoffer Dahlgren (för hans pedagogik, hans förmåga att sätta kriterier som även en velourklickertränare kan orka med ;-) och hur vakna och aktiva hans egna hästar är) . Under detta år är tanken att jag ska gå alla fyra stegen i hans intensivutbildning. Tjohoo!

Två av stegen har avlöpt och jag tränar flitigt, men det är mycket att hinna lära in både för mig och för mina hästar. Det är ju lite "blind leder blind". Å andra sidan så är inte slutprodukten det väsentliga för mig. Det är nuet och att vi har roligt medans vi övar. I o m det så har vi heller inte så bråttom och inte heller något behov att "prestera" gentemot någon annan. Jo till viss del måste jag prestera, jag måste öva på det jag lärt mig de första stegen för att kunna hänga med på nästa steg. Detta är mycket bra för då får jag lite mer "verkstad" och ser till att träningstiden inte äts upp av annat såsom familjeliv, jobb odyl. Det innebär att jag går upp tidigt på morgonen för att vara säker på att jag får min tid. Oftast klockan 04.00 Då är jag oftast klar när resten av familjen vaknar vid sju.