Rubriken kom sig först av att jag euforiskt tyckte att jag utvecklats. Jag fick till samspel med hästen och jag började få hopp om att jag kanske, kanske kommer lära mig detta. Dag två ville jag för mycket och allt ramlade ihop som en sufflé som man lättar på ungsluckan förtidigt för.
Sen dess så har det varit en liten berg och dalbana, fast med ganska små dippar och hela härligheten gungar sig sakta men säkert uppåt. Det är så skoj. Loke är främste försökskaninen. Han kanske inte är den av mina hästar som har lättast för sig (underdrift ;-) ) men han är långsammare, tålmodigare och robustare, så han passar suveränt att experimentera och öva på, så JAG kan lära mig och sedan flytta över på de andra.
Nu på morgonkvisten kastade jag mig ut en snabbis med Loke. De andra var på andra sidan ravinen och betade. Passet blev riktigt bra, trots att jag tvekat att gå ut eftersom det var så kort om tid innan jag var tvungen iväg på annat. Jag blir så lycklig av att träna med honom. Vi samarbetar på ett härligt sätt. Jag provar och ser om han svarar, tålmodigt försöker han hitta vad jag vill och söker sin belöning. Det blir mycket karameller och många skratt. Nog för att blind kanske leder blind och varken han eller jag har kanske den bästa exteriören eller atletiska balansen för ridkonsten, men vi har jäkligt mysigt och vi gör det i samförstånd. Jag försöker hitta kroppen och förmedla genom sätet vad jag vill och han försöker hitta och förstå vad jag vill för att få sina karameller och glada tillrop. Det ligger i bägge våra intressen att lyckas och vi njuter......

Allmänt