Det är mycket nu. Har en deadline nära förestående så det blir mycket jobb. Mest bara det. Man blir lite förvirrad också. I går hade jag lämnat grinden öppen ifall att  slamsugaren/tanktömmaren eller va det nu heter skulle komma. Det är inte alltid att jag hör om hundarna är inne och kanske inget säger.

Det är inte alltid så att jag kommer ihåg att jag lämnat grinden öppen. Det hände igår. Satt och plinkade på datorn, släppte ut hundarna för att de skulle få gå ut och kissa och få lite luft. Efter en stund, gud vet hur länge, kom jag på - shit grinden är öppen!

Förr hade det aldrig varit några problem. Min första hund, hon var alltid hemma. Det behövdes inga grindar eller någon tillsyn. Oavsett vad som hände satt hon kvar. Det kunde passera hundar 15 m från henne (vi bodde vid en väg då) och hon reste sig inte ens. Och oj va kaxig jag var. Världens bästa hundtränare minsann! Jag visste att säga till alla andra hur de skulle göra. Det gäller att jobba på kontakt och att vara ledaren. Ha ha ha. Vad jag inte hade förstånd på då var att hon inte var så modig att hon vågade gå iväg och inte heller hade hon något intresse av något speciellt. En snäll och trevlig "sällskapsschäfer", men inte min förtjänst.

Sedan kom Kiro, där fanns inget brist på mod och driv, men honom tränade jag så mycket med så han hade bara ett intresse och en mening i livet - MATTE. Jag var Gud för honom och han var limmad vid dörren för att där jag var skulle han vara.

Tredje hunden som kom till familjen var Inka. Den lilla dansk-svenska gårdshunden. Hon tyckte det mesta var kallt och blött ute så hon gick ingenstans. Var det varmt låg hon ändå och solade. 

Sen kom Essie!!!  Essie, Äventyrs Esmerlada, var av annan kaliber. Hon var sig själv god nog. Redan första natten hon kom till mig( som 8 veckors valp) drog hon upp i skogen i djupsnö och mörker, och vi fick gå ut och leta efter henne. Hon hade inget behov av någon eller något annat. Hon kom och gick som hon ville och var totalt oberörd och orädd. Fanns inget som begränsade henne och inget roligare hände, ja då drog hon. Hon vittjade fågelbord, soptunnor, jagade, byggde lyor och hade allmänt skoj på eget bevåg. Om jag kom och hittade henne så var attityden "Jasså, är du här också. Så trevigt!" och följde sedan med hem när jag bad henne. Det var inte att hon stack från något, hon gick till något. 

Min bild av mig själv som supertränaren fick sig en törn. Nu skrattar jag åt alla som gör samma resa som mig. När de är världsbäst tränare när hunden inte går någonstans, fast det egentligen är hunden som inte vågar och vill...

Det braiga med att ha en sån som Essie är att 1, man kommer ned på jorden 2, man inser vikten av en bra signal som når långt. =D

Hon jagade nämligen som bara f-n. På den tiden använde jag hårdhandskarna också. Bland annat var det vid ett tillfälle jag promenerade med henne längs med en grusväg, rätt som det var hade hon dragit (hon var lite som fantomen) och började driva en hare. Snabb var hon också och var rejält nära den. (Hennes mamma lär ha brukat käka ekorrar så svansen hängde ut genom mungipan.) Jag ropade förstås nej, men vad hjälpte det då. Det var ju redan igång.

Den samarbetsvilliga haren hade dock vänligheten att springa upp på grusvägen en bit bort och vända och dra längst med den mot mig. Rakt emot mig kom den, passerade mig med någon decimeter och jag gjorde mig redo för att ta Essie. Och det gjorde jag. Fick fint grepp och vände ned henne; "Det var f-nimej sista gången du jagar €%&=)(/&&%€!!!!!!"  Tror ni att det hade effekt ? Nope. Förstås inte. Redan nästa promenad var hon igång igen.

Det var då jag insåg att jag nog måste ändra taktik.

Indirekt hade jag redan börjat på vägen till lösningen. Eftersom hon ofta vandrade iväg, fick man ha koll på henne. Aldrig släppa ut henne för lång tid ensam, aldrig gå i egna tankar. Ibland när hon var ute och kissade kanske hon inte kom direkt. Kanske var hon på andra sidan huset, eller kanske hade hon börjat lomma iväg. Jag ropade. För att förstärka busvisslade jag och när hon kom blev jag förstås jätteglad - puh - hon hade inte stuckit! Då ville jag naturligtvis ge henne något extra gott och ofta hämtade jag något riktigt smaskigt i kylskåpet. Hade hon varit borta en stund och kom direkt när jag visslade blev jag förståss VÄLDIGT glad och då strök pojkens pannkakor, resten av söndagssteken, osten och annat gott med.

Så småning om fick vissling betydelsen "nu tömmer matte kylskåpet" och den signalen kom att få henne hem om hon var låååångt bort på skogarna och det fick henne att bryta i full jakt. Häftigt! Såg man henne vända jakten eller komma genom skogen som skjuten ur en kanon, blev det applåder och hejarop, vilket naturligtvis förstärkte det ännu mer. Den blev så laddad så det nästan blev som en reflex -ni vet Pavlov - hennes kropp sprang hem i fyrsprång oavsett om hjärnan hunnit med att fundera över det :-).

Denna nödsignal har sedan följt med i generationerna. För precis som hon tyvärr lärde senare generationer att gå iväg och undersöka världen, så lärde hon dem också att när det visslas så ska man springa hem utav bara h-vete.

Så igår när jag kom på att jag glömt grinden öppen, nöp ångesten tag i mig. Var är hundarna??? Sprang ut och visslade. Diva hade bara gått till päronträdet och käkat päron, så hon kom direkt runt hörnet med förvånad min "jag är ju här!!?!"

Jag visslade igen. Efter ett tiotal sekunder lyssnade hon bortåt vägen, jag hörde inget, och efter ytterligare en stund hör jag också. Det smattrar på grusvägen, och strax flyger de två vovvepojkarna över backkrönet i full tokfart. De fick förstås applåder och glada tillrop och vi sprang in i huset och in i köket fortfarande under glada tillrop. Fram till kylskåpet kutade vi och där som tur var, stod en stor skål med stekt kyckling. I kg av Mannerströms findelade kycklingbröstfiléer som gubben hade stekt kvällen innan. Hundarna fick allt och tackade och tog emot. Det blev en mycket bra repetition av nödsignalen!

Här kommer en bildbomb.Det är del 1 och del 2 kommer i morgon.

 

Maria Y

10 oktober 2013 14:22

glömde en hund ute här om dagen. Får skylla på feber. Kommer nog upp som ett ärende på nästa vägföreningsmöte för med tanke på hur mustaschen såg ut har hon nog grävt upp alla grannars komposter medan hon var bortglömd. Fast det var mörkt ute, så kanske det kommer upp som Vildsvin? på dagordningen...

http://cowgirlup.bloggagratis.se

Ann-Louise Ryrvik

10 oktober 2013 16:35

Vi får hålla tummarna att det klassas som vildsvinsskada :-) ha ha

 

Britta

11 oktober 2013 08:16

Underbar berättelse - och bra tips för mig som jobbar med att försöka få min stilige, självständige Arild (pizza med 1/32 welsh mountain som mer framstår som 99% ponny) att förstå det där med inkallning i skogen. Går bra så länge som det inte är några spännande vargspår eller läckra blåbärsbuskar som ska vittjas. Och sånt finns ju aldrig i skogen ;)

Ann-Louise Ryrvik

11 oktober 2013 19:11

Så bra :-). Tack! Även om jag inte fattar om du har ponny, häst eller hund :-)

 

Ulla

11 oktober 2013 10:29

Alltså, jag bara älskar dina bilder på dina djur, både hästar och hundar! Helt makalösa:-)!
Med tanke på hur ilskna hundarna ser ut på en del bilder så undrar jag om dom aldrig kommer i luven på varann på riktigt?
Är hannarna kastrerade?

Ann-Louise Ryrvik

11 oktober 2013 19:09

Å tack Ulla!!!! Så roligt att du gillar dem :-)!!!

Nä, faktiskt inte. Enda gången var när Diva var ny i familjen. Första gången hon och Puppis lekte på riktigt (efter en vecka eller så) tog det hus i h-vete. Diva har egenskapen att springa ikapp, slita tag i ett bakben och dra omkull den som hon jagar. Första gången det hände tog Puppis illa upp och det blev riktigt slagsmål. Jag tittade på dem några sekunder för det brukar ju ge sig ganska omgående, men icke. Bägge två var helt på, jag fick springa dit, vråla och kasta en tom hink på/emellan dem. Då slutade de. Det har inte hänt igen. Puppis fattade att det inte var illa menat och det funkar kanonbra mellan dem. Ingen av hundarna är karterade och det är heller inga problem när Diva löper. Då juckar pojkarna på varann. Turas om och ingen blir konstigt nog arg. :-)

 

Britta

12 oktober 2013 09:48

Haha, inte jag heller! Han är lipizzaner som är nästan ponny-stor (liten) :D

Ann-Louise Ryrvik

12 oktober 2013 11:09

Låter perfekt det :-) Lipizzaner är fina pållar. Men ofta väldigt bestämda av sig. Det är bra. De har karaktär. :-)

 

Nina Nordengren

13 oktober 2013 20:58

Underbar och trösterik berättelse om inkallning. Känner precis igen det. Har tidigare bara haft vältränade Golden retriever, men har nu också en galen Samojed. Påverkar ens självbild en del.

Ann-Louise Ryrvik

13 oktober 2013 21:24

Ja, de är allt olika. Och det är så lätt att vara kaxig :-). Men det finns hopp även för de "ystrare" :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  Nu är första "spadtaget" taget och de gamla husen är i förvandling... Snacka om renoveringsobjekt!   ...

  Kompis the Cat! <3

  Denna vecka har det varit etapp 2 på instruktörsutbildningen i Nose Work. Jättekul.  Det var kul att träffa alla igen och se deras utveckling och höra deras berättelser om sina testelever och deras framgångar. Sedan förra träffen har vi fått tr...