Nu har jag ju bestämt mig för att ta tag i detta med bloggen och för att få en vana måste jag göra fast jag inget särskilt hänt. Så jag får ju erkänna att söndagen löpte lite i samma hjulspår som lördagen. Det innebär att det är typ detsamma. Nåväl på förmiddagen var det frågan om lite jobb. Sen var Gubben tvungen iväg ett tag.

För att inte jag skulle få tokbryt av frustration (jag får lätt det om jag vill ut och göra något och inte kan) så tänkte jag att nu jäklar ska jag ta med Milou och Erik på en promenad igen. Även om jag inte har någon "assistent" som kan vara behjälplig om barnet kommer på glid eller något oförutsett händer t.ex om vi blir anfallna av en blåval he he ;-).

Det gick väldans bra. Erik var med på tågetoch lyssnade fint på mina instruktioner tex att inte stå mitt i grinden när man släpper ut hästen o.s.v Milou var väldigt nöjd med att få ut och gå med Erik igen. Eller "Me-lon" som Erik kallar honom. Vi gick samma sväng och när vi vände var det samma hot om tårar som sist, men precis som då så accepterade han läget när jag sa att Milou var tvungen hem och vila för han var trött.

Väl hemma igen var vi om möjligt ännu fullare av energi och vi gick eftermiddagspromenaden med hundarna tilsammans. 

  Hundar i höstskogen

Sitt (och en ligg) i grupp..

Jag köpe en sadel till Erik och Milou för ett par veckor sedan. En vaquerosadel från Spanien. Samma dag som jag fick den testade jag den på Milou och kollade om Erik ville ta en sväng. Det ville han INTE. Han kom direkt från förskolan och var nog trött för det var helt stopp.

Sen har dagarna gått i hiskelig takt och förre helgen hade jag kurs, men denna hade jag annat bokat på hemmaplan och det fanns tid över att testa igen. Denna gång var det annorlunda. Jag kan inte annat än imponeras av de tu. Bägge är helt gröna på detta, och ändå är det som den mest naturliga sak i världen.

Johan följde med på jungfrufärden för att stötta om det behövdes eller vara behjälplig om något skulle hända. Han är allt en hjälte min älskade Johan. Så klok, så om tänksam och så fin. Vilken grabb.

Ett gott tecken var att Erik nästan började gråta när vi vände hemöver. Han ville att vi skulle gå längre. Här kommer lite bilder.

När Erik fick sitta av så konverserade han så underbart med Milou, som konverserade så underbart tillbaka med spetsade öron. Tyvärr hann Erik gå iväg lite innan vi fick upp mobil, slå på och få fram mobilkameran... Milou gick dock efter Erik, men bilden blev inte lika fin....