Alla inlägg under februari 2014

Av Ann-Louise Ryrvik - 15 februari 2014 12:58


Dags för blogg igen. Idag är det aprilväder ute trots att det är mitten av februari. Snöblandat regn i morse och solen börjar kika fram nu. Härligt. Snön är borta, gräset är faktiskt grönt och  ljuset är på väg tillbaka. Jag blir som personlighetsförändrad så fort termometern står på plus. Det är som om turboväxeln kickar in, medans om det är snö och minus ja, då är det som om jag tankat fel bränsle och bara nödtorftigt tar mig fram. 


 

Så här såg det ut från grannens håll härromdagen. (Jag bor där borta bakom trädridån. Man skönjer ett gult hus och mina paddocklyktstoplar.) Vi har en fin liten gärdesväg mellan oss...

 



Idag började dagen med att bäste höslagebonden kom med ett par balar och sedan kom bäste skopbonden och hjälpte mig få bort bajshögar. Dessa, mina hästar, skiter så mycket att det riskerar rinna över öronen på mig... :-). Måste utöka hanteringskapaciteten. Där finns faktiskt också ett affärsprojekt på gång så vi får se.



De är roliga mina hästar. De är så nyfikna. En riktig liten huliganliga jag har

 

Gött tykna ställde de sig ivägen. Speciellt Milou den lille gapstaren :-)

 


 

Går den att äta???

 

 

 



 

Spännande tingest detta!!




I övrigt sitter jag och planerar och förbereder för montern på Eurohorse. Det kommer bli några hektiska dagar fram tills dess, för att inte säga under de dagar som mässan är. Ska bli riktigt roligt. Hoppas att jag får träffa många roliga nya och gamla bekantskaper. Om någon ska ned på mässan som läser denna tynande blogg, är ni varmt välkomna att komma och säga hej. Kommer ha någon liten tävling, lite hästgodis, sälja kurser till mässpris och lite annat smått och gott. 



Hästeriet på hemmaplan är helt fantastiskt. Jag älskar mina hästpojkar och vi har så skoj ihop. Ibland är det nog som man traditionellt säger "gör så här, håll på" så kommer det så småning om att funka. Jag som klickertränare har ju lite svårt att ta det. Jag vill så gärna ha 1 + 2 + 3 + 4 = 10. Om jag vill ha 10 så vill jag göra 1 sedan 2, 3 och 4 och då logiskt blir det sammantaget 10. Förstår ni hur jag tänker? Nu har jag 1 och 2 och förstår inte hur det av sig själv ska bli 10, men det gör det. Antagligen för att 3 och 4 är tid och muskelatur!? För så en dag händer det - hästen förstår - och ja, jag tycker mig börja få fin samling på longen =D. Jag ser passagen, jag ser passagen. Tjohooo!!!


Ridningen går också framåt trots den rôtna ryttaren och bristfälliga träningen. Här börjar förståelsen att infinna sig hos matte, men det är färdigheten som måste övas. I teorin är jag världsbäst ha ha i praktiken suger jag.  

Den kärlek och det tålamod jag får tillbaka av hästarna är dock otrolig. Vet inte hur jag egentigen ska få dem att förstå hur tacksam jag är, men eftersom jag ibland undrar om de är den klokare parten så vet de säkert det redan.


 


   





Det mest fantastiska med klickerträning är att så länge man har koll på timing - kriterier - förstärkningsfrekvens - förstärkningskvalité så behöver man inte krångla till det så mycket. En annan färdighet är think - plan - do! Sen är det bara att sätta igång. Prova, se, utvärdera, planera om. 

Jag ser min roll som klickerinstruktör som en hjälp till självhjälp! Det väsentligaste är att eleven har förstått konceptet inte vad djuret man tränar gör. Sen får man gå hem och öva, för det kan ingen instruktör göra åt en. Det svåra kanske är som instruktör att förmedla det och att göra sig umbärlig istället för oumbärlig :-). Många elever är fokuserade på att få fram ett beteenderesultat hos sitt djur, istället för att öva upp kunskap och färdighet för framtiden hos sig själv.  Det gör att det precis som i andra "genrer" smyger sig in hokuspokus, trix o fix och försök till genvägar, men de är sällan gångbara. Kanske är det också detta som gör att "klickerträning" många gånger blir en mix av traditionell träning, locking och användande av klickerdosa... Helt enkelt är det säker som så att vi har olika målbilder. Vad är det man vill uppnå.


Ibland grunnar jag allmänt över detta med att vara instruktör. Jag har ju varit hundinstruktör på brukshundklubben i många år, som mest (värst) hade jag fem kurser i veckan där. Sedan höll jag hundkurser i egen regi i många år. Nu går hunderiet på sparlåga eftersom jag tycker hästar och hästträning är det mest intressanta. Det andra har man ju gjort så länge så det inte är så mycket nytt. Det är "bara" att träna. Man vet vad som ska göras, och sen ska det göras. Inom hästeriet är det mer spännande att hitta lösningar och se nya möjligheter.

Ibland kan jag dock som instruktör bli lite frustrerad. En anings motvind. Jag känner ibland att det spelar ingen roll vad jag säger, säger någon annan det (helst någon från utlandet) är det "wow". "Otroligt!". Jag blir som ett frågetecken. Jamen!??! Det sa ju jag också?!?  och upplever mig missförstådd. Men, men det kanske är så det är eller också får man väl rannsaka sin pedagogiska förmåga. 


Jag kan också känna en viss frustration över att det jag gör sällan blir uppskattat. Lite samma där.  Är det någon annan som gör samma sak trots sämre kvalité är det wow. Antagligen är jag fel ute. Det kanske bara är ett tecken på att jag känner mig färdig med instruerandet. Efter 25 år, kanske det är dags att göra något annat. Innan man blir en bitterf***a.  Och med tanke på att jag har ett annat företag som egentligen skulle behöva min tid och engagemang och som är betydligt, betydligt mer lukrativt och en ålderdom i antågande så borde jag omvärdera min tid. Samtidigt är instruktörandet så roligt. Pengar är inte allt. Största kicken är när man ser människor få insikter och bli stolta över sig och sina djur. Att de ser nya möjligheter och få aha upplevelser. Jag ska gasa ett år till så får vi se sedan... Har ju lite annat på gång inom hästeriet också, så det kanske får bli mer av det :-).


Oj nu har jag skrivit precis som mina förvirrade tankar fört mig, så det kanske både är felaktigt, generaliserande, heltokigt och oläsbart men jag orkar inte bry mig eller värdera vad jag skrivit. Som vanligt här och nu =D ha ha. Ni får ha överseende =D 


I vilket fall så är det så jäkla kul allt just nu. Saker och ting rör på sig, utvecklas, omvandlas och de är som gubben min, som kan vara klok ibland säger; DET SOM  INTE ÄR UNDER UTVECKLING ÄR UNDER AVVECKLING =D !!!



 

Loke och jag under utveckling hos bäste herr Christofer Dahlgren!

 

ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 7 februari 2014 09:56


 

Hejsan hoppsan! 

Nu har det gått ett tag sedan jag skrev igen. Det var väl attans. Dagarna bara går. Jag misstänker att det är ålden och seniliteten som smyger sig på. 


Erik har varit hemma nästan hela veckan. Stackars lilla krigaren är febrig och skral, men tapper och positiv och ändå. Tisdag-onsdag var det nästan så att jag var orolig att han inte fick i sig tillräcklig vätska. Inget ville han ha trots lock med allt möjligt. Sen släppte det dock och det gick ned något lite i alla fall. Nyponsoppa var väl det bästa. Och välling.




 

Lille Erik lite skral, Johan lite trött och Zack låg stilla för en gångs skull :-)



   

Väl sammansatt kost.. Hrmmm... Vad gör man inte för att locka, men det gick ändå inget ned...

 


Regnar gör det som attan idag. Bra det för då försvinner snön och isen. Tjohoo....

Förra veckan såg det ut så här hos hästarna.


Hingstbajshögar... puh! Bara att skotta!

De har höhäck, men nu skulle jag få påfyllning så jag la lite av överblivet hö på marken. De uppskattar verkligen att äta från marken, men det blir för söligt och kletigt. På vintern brukar jag dock lägga ut åt dem så de kan få äta från marken också.

 



       

Hjortgänget på G. Långt bort för en mobilkamera.

(För albinohjorten är nog snö att föredra, för annars lyser hen som ett stoppljus ;-) )



I veckan outade jag mitt tandvisningprojekt. Jag har ju min grund i hundträning och där är ju detta med tandvisning något självklart.. Jag har slagits av att det inte alls tränas hos hästar, så det var ju tungen att provas. Att få Milou att öppna munnen var inget problem, han kunde ju gäspa och flema på signal innan. Lite pilligare var att få honom hålla kvar munnen öppen. Det gick. Som signal till munnen öppen är en öppen hand. Finns säkert något bättre. Från början kom det sig av att jag hade lekt lite som de gör med delfiner (tror jag) med fingertopparna mot delfinens nos, öppnar handen och delfinen öppnar munnen och så stänger man handen då stänger delfinen också munnen. Å andra sidan blir det som en target för hästen så den håller mer still också kan jag tro.



   


Koiträningen går framåt. Jean-Claude växer så det knakar. Får skynda mig innan jag för bygga nytt slalom, det jag har är nästan för litet. Svårast med träningen är att hinna ladda om mellan vändorna. Endera har jag blivit snabbare eller också så har koien blivit långsammare. Antagligen det sista ;-P 

Det är en risk med att shejpa och inte locka. Risken är att man får med ett långsammare tempo. Jag vet när vi tränade hönor att man fick locka lite först, för att få fart och för att få ett beteende att klicka och belöna. Samtidigt har jag ju väldigt svårt för att locka. De gånger jag försöker mig på det, biter jag mig ofta i svansen. Det som jag trott var en genväg, visar sig för mig bli en senväg. Därför med en dåres ihärdighet har jag beslutat mig, trots ev. nackdelar, att enkomes shejpa. För faktum är att detta inte är något viktigt. Han kan få simma så långsamt han vill eller inte göra det alls. Men det kommer han :-).

Jean-Claude har greppat detta med att passera en port - då får man karamell och han har en viss riktnings känsla efter porten. Problemet är lite hans tuggande. Det blir ju en dutt med mygglarver i belöningsstickan. Dessa ska ju tuggas på. Då simmar han oftast en vända eller två medan han tuggar och tuggar och innan han är redo för en ny repetition. Det drar ned tempot och stör fokus tycker jag. Första passet idag försökte jag till mitt yttersta plutta i så få mygglarver som möjligt och jag blev bättre på det. (Lite pilligt att från en tesked plutta i lite i en liten skåra i änden på en plastpinne.)  Från kanske motsvarande två knappnålshuvuden till ett halvt. På så sätt får jag ju lite mindre "tuggtid" och mer effektiv träning samt fler repetitioner. 


Ursäkta de fula bilderna. Jag ska försöka ta några bättre.


   



 



Den vanliga debatten om träningmetoder puttrar ju på. Nu var det ett gammalt blogginlägg från en jakthundstränare som vandrar runt på facebook.


Jag tror att hålla sig på planhalvan positiv förstärkning/neg. straff fungerar fullt ut och bättre ändå, med tanke på att vi jobbar med djurens vilja istället för mot. Fixar vi inte att hålla oss där är för dåliga spelare eller inte är tillräckligt intresserade att hålla oss där. Det betyder inte att träningsättet är otillräckligt.


Att ta till positivt straff ("korrigering") är ett nederlag för mig som tränare. Det visar på min otillräcklighet. Min oförmåga att lägga upp träningen på ett bra sätt och min oförmåga att träna tillräckligt effektivt.



Tack å hej leverpastej!


 

ANNONS

Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se