Alla inlägg under mars 2014

Av Ann-Louise Ryrvik - 31 mars 2014 22:15

I helgen hade vi underbart väder. De första varma dagarna när man kunde springa runt lite mer lättklädd. Lördagen tillbringade vi på i möten på kontoret, men på söndagen grejade vi i trädgården och hade det slappt och skönt. Erik sprang runt och lekte med hundarna. Jag tog några bilder och när jag kikade på dem slogs jag som så många gånger förut över dessa fantastiska schäfrar. Det är något med dem som gör dem till de ultimata hundarna och de ultimata kamraterna. Best Friends Forever.


             (Arkivbild...)

 


Vad är det då som gör dem så speciella? Här kommer en spruta med generalisering utan dess like. Fast jag tycker ändå att det stämmer bra... Det är främst deras flexibilitet och stabilitet som gör dem så alldeles extra. De är flexibla vad gäller mycket aktivitet kontra lite aktivitet. De klarar ofta ljud och miljöer bra. Skott vad är det? De anpassar sig lätt till nya situationer och personer. De är tämligen fysikt robusta och mycket terränggående. De är flexibla vad gäller väder och vind. Regnet tar sig inte inunder pälsen och snön fastnar inte i den. Samtidigt som de är tillräckligt tjockpälsade för att klara kyla så klarar de ändå värme. 

De  behöver inte borstas och badas mer än i enstaka tillfällen. De har funktionella ståndöron och lång nos. De är födda att spåra och har lätt för nosarbete. De älskar att träna oavsett vad man vill träna och timme ut och timme in på lydnadsplanen är bara kanon. De är mycket lätta att belöna och leka med. En gummiboll - tjohooo! En pinne - tjohooo! En avplockad strumpa - tjohoo! Halsbandet till nöds - tjohoo! En planka - tjohoo! En stålbit - tjohoo! Ett finger - tjohoo! ;-)

De är öppna och lättlästa och visar tydligt vad de vill och vad de tycker. De är trogna och väldigt familjeorienterade. De är varma att ha i sängen när man fryser. 


De är positiva och optimistiska. Ska vi gå in - hurra! Ska vi gå ut - hurra! Glömde du något - hurra! Ut igen -hurra! Ångrade du dig - hurra! Med andra ord sorglöst :-). De släpper lätt obehagliga saker och tar bara nya tag. De gör alltid sitt yttersta att förstå och vara tillags.


Finns det då några nackdelar? Nä ;-)! Fast på minuskontot ligger kanske att de hårar mycket. Och det är klart att de kan nog upplevas som brötiga och skälliga av en del. Men det är bara för att de lever fullt ut och all in! 


Jag har flera gånger tänkt att man kanske skulle variera sig och prova en annan ras, men det faller alltid. Det finns många fina och käcka hundar, men de har inte "det där". Jag har insett att jag inte vill ha hund, jag vill ha schäfer ;-).



Här kommer en liten kavalkad av nostalgi....


Min första egna vovve, Bricards Queenie

Så snäll och vänlig, men inte så mycket driv och egna åsikter. Behändig och älskad av alla.




 

Sen kom hunden med stort H - Nemårs Kiro.

Han som jag gjorde allt med. Han som var min andra hälft. Nej förresten han var en del av mig och tomrummet efter honom är fortfarande kvar. Jag är glad att jag fick ha honom i mitt liv i fjorton år.



 

Hunden som hade allt, men en matte som inte riktigt kunde förvalta allt. Jag tror han kunde ha gått hur långt som helst, men var försökskanin i olika träningsmetoder. Vi rörde i alla grenar och alla sammanhang. En energisk, outtröttlig, vänlig och stabil vovve :-).


 

Emelie och Kiro


  


 



     

Här är Kiro gammal, men så försiktig med slyngeln Puppis.




 

Äventyrs Esmeralda "Essie" - min "förvuxna kelpie".

Liten och svart (svart var ovanligt då) och få trodde det var en schäfer.

Runt 22 kg vägde hon. Så cool så hon nästan var stillsam i vissa lägen. Bekväm och omöjlig att hetsa upp. Dock var det som så att ju jobbigare det var, ju bättre gick hon. Djup snö i söket, eller många tomslag - ja då ökade hon. Figge på varje slag eller synretning - då var hon ointresserad.  Perfekta barnhunden var hon också för hon var snäll mot allt och alla både folk och fä. Aldrig arg en enda gång i sitt liv. Tyvärr gick hon bort alldeles för tidigt, 6 år gammal i cancer. 

 


   



Och så innevarande ligan; Jago av Midälvaland "Puppis", Truxelis Zack och Hassemans Berit "Diva" .



   







ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 28 mars 2014 18:42


Nu har det gått några veckor sedan Eurohorse, men det har inte blivit av att jag skrivit någon om den. Nu kommer här en liten sammanfattning.



Det var några hektiska dagar. Hektiska men roliga. 

Det var ju snabba puckar från det jag jag bestämde mig för att delta tills den avlöpte. Bara några veckor och under de veckorna lyckades vi klämma in lite familjemagsjuka och en elak förkylning på någon vecka. Just in time fick jag mina beställda kläder, mina brochyrer och hann handla lite grejor. Det blev på inga vis något märkvärdigt men det funkade. Hemma när jag tänkte ut hur montern skulle se ut, så var jag mäkta nöjd. När jag kom dit och såg alla andras fina, dyra och påkostade montrar med proffsmöbler, mahogny och guldknoppar kändes min idé himla patetisk. Jag skämdes så mycket över min povra idé så jag vågade knappt börja. Stod lite lätt högröd och stirrade på mitt lilla holkutrymme. Tre vita spånväggar och ett cementgolv... Pinsamt, pinsamt, och ännu mer pinsamt.

Sen satte jag igång helt hämningslöst och jag tycker att den blev ganska fin ändå, med tanke på omständigheterna. Tanken var Behavior Construction Area och en drift med rädslan för aktiva och delaktiga hästar. Så här blev montern;


       


En av besökarna konstaterade att "den verkar i alla fall vara kostnadseffektiv" ha ha ha :-). 

Läget på "holken" var väl så off man kan få den. Å andra sidan var inte det helt fel heller. De som stannade och pratade hade gott om utrymme att stå och det var luftigt och svalt. En nackdel med läget var att en bit ifrån, på högersidan, kom hjorden av Börjeskunder ut. Urfattiga och vimmelkantiga. Rakt framför dem såg de då hagarna med de två fina hästar. En friser (olika individer från gång till annan) och en fjording och människorna drogs dit som flugor till en sockerbit. När de väl var där och tittade, ja då hörde de aktiviteter från högtalarna i paddocken, vilket pågick i stort sett hela tiden. Den var en bit till höger om mig och då var de värsta racet dit för att se vad som hände där. På mitten stod jag, överhoppad, som ett fån :-). Å andra sidan var det bra att ha paddocken nära, för JAG kunde ju också smita bort när det hände något kul. Ibland var det bra (Favoriten Johanna Nygren var där, vilket alltid är en fröjd och se!), ibland mindre bra och ibland... tja.... 



 




Mitt emot mig hade jag gamla kära bekanta. Frieserhästsällskapet :-). Alltid glada, pigga och vänliga. Kul. Mycket skratt och spring mellan montrarna var det.


 

Snygg monter hade de också...







            

På mina kläder hade jag detta tryck. Det tyckte jag var skojsigt, men fick ingen kommentar om det, så det var väl bara min sjuka humor. Hade jag haft tid hade jag gjort om ekipaget till ett akademiskt/WE  men tiden var för knapp ;-).

 

 

 


Ena sidan av broschyren

 

 

 

och andra sidan.... modern med QR-kod ;-)

 


Jag trodde nog det skulle komma många nya, unga, moderna människor och snacka klickerträning. Kanske skulle det komma en massa från vårt klickerträning för häst grupp på facebook. Nope! Inte alls. Det var inte alls det klientelet utan mycket mer förvånande erfarna tränare och instruktörer. Sådana som hade hästar som yrke. Första dagen trodde jag det var en slump, men sedan insåg jag att det var ett faktum och började fundera på VARFÖR? Jag har en teori och det är att de som redan jobbar som tränare, instruktörer eller bedriver yrkesutbildningar inom hästnäringe de förstår inlärning och kan se potentialen i klickerträning."Vanligt folk" tror att det har med att ge godis ibland och ev. använda en klicker. Därför tror de redan att de tränar så. Kanske har jag fel. En annan aspekt kan väl också vara att de flesta är mer inriktade på att shoppa än att tänka på träning/inlärning. 

Jag knöt i vilket fall många och fantastiska kontakter. Inte bara med besökare utan inte minst med andra utställare. Så mycket trevligt och klokt folk. 


När jag inte pratade munnen halvt ur led så var jag ute och spanade på mässan. Jag tycker att den går utför. Förr fanns det mer blandning av olika genrer och med en viss mångfald. Nu är det i stort sett bara traditionell ridsport i form av tävlingsdressyr och hoppning. Det som säljs är grimskaft och schabrak. Kul men inte i långa rader, i butik på butik. Enda som stack ut vad gällde utbud var väl Liljegården.


Vissa enstaka saker stack dock ut och väckte tankar och en del fniss, om än beklagande sådana....


           

Som denna min ytterlighet. Istället för att tilltala hjärna - skit i den - se till att få in kroppen...



 

För den med gott om pengar. En elgrep för många tusen kronor. Kunde den mocka själv, nä men den kunde vibrera och på så sätt skaka av spånet. (Känns som om att själva skakandet kanske är det minst jobbiga med mockandet :-) .)




     

Tjocka, halkfria gummityglar med noppror får mig att fundera. Det kanske är jättebra, men jag tänker på hur mycket drag man måste ha i tyglarna för att det ska vara praktiskt med tjocka, halkfria... Mer än en mjuk kontakt får jag för mig, men jag vet inte...



Av ev. onödiga och dyra påfund åkte jag dock dit på en. En airbag =D. Ha ha ha. Jag blev förledd av en friesermänniska ;-). Eftersom jag inte trivs i vanlig säkerhetsväst, så använder jag ingen och det är ju tämligen idiotiskt. Tänkt om man far av - ja snarare när man åker av - och hamnar på en sten i skogen.... Man är för gammal för sånt. Kroppen tål inte att ramla av längre. (Att betänka när jag som ung och  idiot var fruktansvärt sjuk och precis börjat käka penicilin. Inte kunde jag missa hoppspecialen. Två dagar av murar, vattengravar och höga oxrar.... och 23 avsittningar första dagen =D. Ha ha jag hade ingen kraft och stabilitet och en nervös häst som laddade och tvärnitade. For som en vante ....)


 

Airbag

 

 


Sista dagen råkade jag på bästa Karin och Qlura. De hade uppvisning för SBK i deras monter/plan. Jag stannade och kikade och tog några mobilbilder. Duktiga var de som vanligt.



 

VM-ekipaget Karin o Qlura. Duktiga som vanligt!

 

 


Sen var det dags att plocka ihop pick och pack och bege sig hemöver. Sista timmarna var det lite segt och många ville hem. Det var inga besökare kvar utan de var inne på Scandinavium och när det var klart där drog de förstås också hem. Utställarna var väl trötta och griniga, men vissa var värre än andra. Vi hade från början fått lapp på lapp med info om att vi inte fick börja plocka ned montrar och bära grejer förrän en viss tid. Trots det var det fullt i vuxna (man kan ju undra) människor som tjafsade, tjatade och var otrevliga mot värdinnorna när de stoppade alla vagnar, säckkärror och försök att börja röja ut. Vissa var så otrevliga att jag skämdes å deras vägnar. Hur svårt kan det vara att förstå. Hur mycket spelar en timme extra när man ändå varit där i fem dagar? 



#otåliga





Summa kardemumma: Det var fem intensiva och roliga dagar, med många nya kontakter och nya insikter, och jag kan nog tänka mig att göra det igen.



ANNONS
Av Ann-Louise Ryrvik - 27 mars 2014 12:57


Världen är allt en förunderlig plats. Ta t.ex detta med att rida eller inte rida på sina hästar. När mina hästar var små, runt 3 år började det frågas. Har du börjat rida? Rider du något? När ska du börja rida då? Gång på gång och hela tiden. "Ja, ja, du kan ju alltid starta cirkus" fnös en del lite föraktfullt när jag gjorde andra saker med hästarna. När jag sedan började rida och svarade ja på frågan om jag rider, ja då var det slut på frågandet. Inga frågor om hur. Inga frågor om vad och på vilket sätt. Ganska lustigt faktiskt. Det borde ju vara tvärt om. OM man rider på sina hästar är det väl mer på sin plats att fråga HUR? PÅ VILKET SÄTT? 

Jag tänker på vad Bent Branderup sagt vid något tillfälle. Man kan ha hästar och klappa och titta på för att man tycker om hästar, men om man ska sätta sig på dem och rida... ja då har man ett enormt ansvar att göra så liten skada som möjligt. Helt i min mening.

Jag tycker det är mer imponerand att människor vill ha hästar för att de älskar hästar som väsen och djurart utan att rida än där ridandet är huvudmålet och att det sker på bekostnad av hästens psykiska och fysiska välmående. 


Sen kommer nästa fråga. Vad är att rida? Vad är att kunna rida? Jag vet inte. Är det att sitta på en häst i tre (eller fler) gångarter? Att sitta på en häst som samtidigt tar sig över ett hinder? Att svänga åt vänster och åt höger? Att stanna, i alla fall någon gång ;-) ? Är det att rida? Ja, då kan jag rida. Fast min definition av rida är nog större än så och jag vet inte riktigt hur den lyder. Jag tror att det är "när två själar vill göra vad två kroppar kan" återigen ett citat. När det inte finns något motstånd och när ridningen är skonsam och uppbyggande istället för förslitande. Ouppnåeligt för en vanligt dödlig. Ja, kanske det. I alla fall för mig. Men ett strävansmål. Definitionen är säkert olika för varenda människa.


Kanske är det fel ord? Rida. Rida är något man gör. PÅ en häst. Hästen rids på. På engelska spelar det inte roll om det är en häst eller en cykel... Var kommer hästens intelligens och engagemang med i bilden. Ingenstans. Om man vill sitta på ryggen på en häst som är delaktig och engagerad undrar vad man ska kalla de då?


Okidoki. Nu hasar jag runt på två av mina hästar; Loke och Cazal. Milou är B-ponny och skulle gå ned i spagat om jag satte mig på honom. Edipo är 4 år, men det är ändå för tidigt enligt mitt förmenande. Oftast lägger jag inte ut några bilder för det är inget att visa. För är det något som får "hajarna" på nätet att börja cirkla är när det börjar dofta blod och blottat hals. Ibland känner jag att jag inte vill bjuda på det för jag vet att det (ännu) inte är speciellt fint och absolut inte perfekt. Främsta anledningen tror jag nog dock är att jag inte gör hästarna rättvisa. Det är en sak när de styr och sköter sin egna kropp och jag är på marken. Sitter jag på stör jag, försämrar deras balans och takt som den operfekta människa jag är. Det känns orättvist.


Dock outade jag någon bild i veckan på när jag hasar mig runt på hästryggen och än lever jag ;-).


 

Två kortbenta tjockisar i rullning :-9  



  

Oftast blir det sådana här bilder.... Bilder som säger allt och inget.

 

 

 

 Den väl tilltagna stegen är till Cazal, som är typ dubbelt så hög som Loke) så jag mjukt kan glida på av respekt för honom och hans kropp. Klart att jag kan vräka mig upp och t.o.m kasta mig ned från en gren, men varför inte göra det så smidigt och skonsamt som möjligt? (Sen hör det till historien också att det är betydligt bökigare att ta sig upp med stigande ålder och när man har hästar som oljefat iförda läderbomssadlar....)

  

 


En annan intressan sak detta med nätet. Det finns mer än hajar därute. Det finns den mer beräknande, sluga typen. Den som använder selektivt "gilla" och skämtsamma kommentarer som vapen. De som inte skriver en kommentar eller ger ett "gilla" om det är bra och det inte finns något att ta på. Finns det däremot något som man kan hugga på och skämta om med en underton, då är de snabbt där. Skojigt med detta spel tycker jag. Fast jag hade föredragit rak kritik för den kan man bemöta och ev. lära sig något av. Ibland känner jag mig lockad att ge igen på samma nivå, för att visa att jag förstår och ser mönstret, men behärskar mig. Vad blir bättre av det? Tycker nog att kan man inte skriva något snällt kan man lika gärna låta bli. Då försöker jag säga till mig själv att "du är större än så".


Och ja, jag rider! Jag rider hellre än bra och jag kommer fortsätta att hasa runt i enskildhet i egen takt för att inte pressa och stressa. Jag kommer att fortsätta göra andra saker med hästarna också för att jag tycker att det är roligt. Det ena är inte mer värt än det andra. I alla fall inte för mig.



Cikrus Ryrvik ;-P . 


   



 

Av Ann-Louise Ryrvik - 19 mars 2014 11:26


Nömen, ser man på. Solen på ingång. Det har regnat hela morgonen, men nu lagom till dess jag skulle gå ut och greja med hästarna så kikar solen fram :-). Gött! Jag har dock tänkt klämma in ett litet blogginlägg så här kommer det. Har väl inget att säga egentligen utan avrapporterar lite för egen "dagboks skull".

 

 

Nu är inte fibern långt borta. I förrgår grävdes det för att dra in fiber till huset. Liten söt grävskopa:-).

 

 

 

De grävde genom hästarnas hårdgjorda hage. 

 

 

 

Johan var med mig ut och inspekterade grävandet iförd pappis gummistövlar :-)

 

 

 

Undrar vart stövlarna skall ta vägen med Johan!?

 

Johan testade och ja, det gick att springa i dem :-)

 

 

 

   

Hästarna är nyfikna och blir lite gullade med...

 

 

 

I helgen var det skönt väder och vi var ute och grejade lite i trädgården, eller tja det som borde vara trädgården. Den är jäklig nedgådd nu. Hundarna har trampat sönder och grävt och den behöver en allmän upprustning. Detta hanns dock inte med utan det får bli nästa helg.  

Pappi krattade löv och fick högarna utspridda av familjens små ligister :-)

 

     

 

 

 

 

 

Av Ann-Louise Ryrvik - 13 mars 2014 12:45


På morgonen var det dags att få en hösilageleverans. Medan jag stod där med hästarna i hagen och väntade tog jag några bilder på lille Milou. Han är allt en karamell <3 !




 





 







   







   







   





 

Av Ann-Louise Ryrvik - 8 mars 2014 23:40

I dag har jag varit i ack Värmeland du sköna. Det var bästa Jessica och Lina på Game on Dog som ordnat en kurs för Tobias Gustavsson i ämnet ”Den viktiga leken”.

Det har ju varit ett populärt ämne i några år nu. Lite av en ”ny grej”, som jag som gammal lekgalen, schäferägande brukskärring inte känt mig manad att fördjupa mig i. Det har känts lite självklart. Lite "what´s all the fuss about". Nu var dock timmen slagen när kombon Tobias Gustavsson och Game on Dog uppstod. Två tunga flugor i en smäll. 



Vackert väder idag när jag åkte #happy.    



Kursen hölls vid Alster i Karlstad i Dog-o-rama hallen. Lite av gamla barndomsmarker, så bara det var kul. 

Det har varit en intressant dag. Kring den praktiska leken var det inget revolutionerande. Det mesta är bekant, men det var några detaljer som jag fick fokus på och som jag kan ha nytta av. 

En praktisk grej som jag ska försöka ta till mig är att noggrannare och mer strukturerat analysera leken på kursekipage. Att utifrån en rad frågor gå igenom leken. Vi fick börja med att titta på ett ekipage i taget medan de lekte och även  under passivitet med leksaken bakom ryggen och sedan diskutera vi i grupp kring vad vi såg. Väldigt nyttigt!




   

Duktiga och lite trötta ;-) ...


 Något annat skojsigt var att i leken byta ut föremålet man härjade med mot något annat. Det skulle vara något udda föremål för att göra det mer spännande och för att variera leken. Jag fick busa med två ekipage och förse dem med alternativa, okända föremål. Första ekipaget fick en stor tuss med Torkypapper. Man såg förvåningen hos hunden som undrade vad f-n det var och som tyckte att det var väldigt kul att slita i det och stycka. Det andra ekipaget fick en kaka ☺. Konstigt nog överlevde kakan både lite kast, puttande och rullande på marken. Den klarade till och med någon vända in i en boxermun och ut igen ha, ha. När kakan sedan försvann längre ned i boxern ;-), så fick de en stor PETflaska istället. Duktiga matten fann sig snabbt och började experimentera med den. Hon kasta de den, jagade efter den, skruvade av korken och började, lite busigt, blåsa i den så det kom ljud. Det tyckte boxern var riktigt häftigt. Han blev riktigt vild och gjorde playbows och skällde uppfodrande. Detta trots att han innan varit lite försiktig i leken.

Andra grupper hade letat upp stora dunkar, sopkvastar, järnrör och annat smått och gott. Kul övning och den skapade kreativitet och bröt de traditionella lekmönstren hos ekipagen.



Något annat som jag fick fokus på var att många som backar undan ändå rör sig emot hunden det sista när de ska möta upp för kamp. Så gör jag också säkert. På mina spelar det kanske ingen större roll. De bryr sig nog inte även om jag så låg över dem. Fast lite som Tobias sa att hundar kanske inte gillar vissa delar av leken men tar det för de vill så gärna ha andra. Jag tänker att om man kan reflektera över sin lek och ännu noggrannare se vad de verkligen gillar och vad de inte uppskattar, så kan man ta det hela en nivå till. Ska nog försöka filma och kika på mig och mina hundar någon dag... 


Det mer spännande för min hjärna var en del av den forskning som Tobias hänvisade till. En del var bekräftelser på det jag redan trott, medan annat var mer förvånande. Något som tåls att funderas mer över var att studier visat att träning av en typ av övningar (t.ex. lydnad) gav bättre inlärningsresultat om man tränade mer sällan, (t.ex. som en gång i veckan) än lite varje dag. Den sammanlagda tiden var den samma men endera fördelade den sig över dagarna eller också låg träningstiden i ett pass. Hunden behöver tid att smälta och återhämta. Kan ligga något i det. Sedan tänker jag spontant att det kanske också har med tränarens fokus. Tränar man mer sällan kanske man tänker igenom vad man ska göra  och är mer strukturerad i sin träning och är mer fokuserad. Kanske det lätt går slentrian i daglig träning av samma sak. Kanske är det en kombination av flera orsaker..?.


En annan undersökning som han nämnde var att klickerträning var mindre effektiv. Med reservation för att jag kanske missförstod, så ska studien ha visa att användandet av en klickerdosa (vilket han definierade som klickerträning) gav sämre resultat än om man bara gav belöningen ändå. Det låter väldigt konstigt. Då tänker jag genast att det är en annan betingad förstärkare som träder in istället såsom en muskelryckning eller dyl. men att klickern skulle försämra träningen har jag svårt att tänka mig. Kan det finnas andra fallgropar i undersökningens utförande? 


Dessa två undersökningar bjuder in till att läsas ordentligt och Tobias ska skicka när han kommer hem. Speciellt den sista skulle vara väldigt intressant att se hur man gjort och tänkt och vilka slutsatser man dragit.

För mig och de flesta som bedriver klickerträning (i alla fall på hund), är inte användandet av en klickerdosa detsamma som "klickerträning". Och med den definitionen så är jag ju själv knappast klickertränare eftersom jag på fiskarna använder ljusblink eller annan visuell markör, på hästarna oftast tungklick och på hundarna oftast ”bra”.


Det blir väldigt svårt att diskutera med varandra när man har helt olika definitioner av ords innebörd. Jag var ju naturligtvis tvungen att fråga och ifrågasätta och det märktes att det var en het potatis som varit uppe på tapeten tidigare. För mig är inte problemet att ändra mig kring träning för det har jag gjort hela livet från alfarullare, till lock-o-pockare till klickertränare, men däremot måste man få resonera kring VAD man tittat på och HUR man titat på det. 

Sammanfattningsvis var det en bra dagAllra roligast med dagen var att se Jessica och Lina igen!!! De är fantastiska! Vilka tjejer! Så mycket energi och kreativitet! Och så Karin förstås. Så kul!

Innan jag åkte hem svängde jag förbi min storebror och hans fru som bor i Karlstad. Där go´fikade vi och tittade på hockey. Extra bonus att Färjestad vann. Sen var det till att skutta in i bilen och åka hemöver med mycket tankar i huvudet och lite talbok emellanåt.


Ps. Apropå hundar i allmänhet och mina ohängda odågor i synnerhet, så fick jag telefonsamtal där mitt under föreläsningen. Först brydde jag mig inte om det. Jag var ju på kurs men sedan i pausen passade jag ändå på att ringa. Det visade sig vara en granne tvärs över skogen som hade haft besök av ett par jättestora schäfrar. Puppis och Zack. Han hade varit iväg på ett ärende och då han kom hem så var mina hundpojkar utanför hundgården och hälsade på hans gråhund. Mannen hade försökt ringa mig, utan resultat förstås. En annan granne hade försökt få fatt på Peter men inte lyckats och då åkt hem till oss. Peter hade tagit en tupplur och fick ett bryskt uppvaknande. Han fick ge sig iväg med bilen för att plocka upp odjuren. Då hande Puppis redan dragit hem igen. Zack stod dock utanför hundgården med en uppsyn á la Ratata, glatt och med hängande tunga. Gråhunden vrålskällde. -Så kul vovve! Han vill leka med mig! Han älskar mig! tycktes Zack mena :-P .


Mannen med gråhunden hade tagit det med jämnmod tack och lov. Vilken tur att vi har så snälla och toleranta grannar. Tur också att hundarna är så snälla. Kan ju vara skrämmande med mängdeffekten. Bra var också att Diva inte orkat följa med dem på deras upptäcktsfärde så de bara var två.

Peter fick med Zack hem och stoppade sedan odågorna i hundgården. När jag kom hem och började undersöka, visade det sig att det inte varit så konstigt att de varit på turné. Det blåste/stormade rejält igår och vinden hade lyckats bryta upp ett fastspikat tjockt plank i hörnet på altanen och flyttat det. Det stod längs med väggen, fortfarande upprätt så det var bara för hundarna att gå rakt ut. Vidöppet! Planksektionen var tung och som sagt fastspikad så det var mycket underligt, men bevisligen hade det hänt. Inte konstigt att hundarna trampade iväg. Det var väl tråkigt idag, matte var borta, och de strosade iväg. Tog sig en tur i grannskapet.

Enda fördelen med hela händelsen var väl att de var välrastade när jag kom hem ;-)  

 

Nu är jag trött och ska sova, antagligen kommer jag komplettera utifrån mina anteckningar i morgon.


Sov gott!


 


Presentation

Fotoutmaningen 2015

 

Kategorier

Fråga mig

88 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27 28
29
30
31
<<< Mars 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästboken!!!

Följ bloggen

Följ Häst och hund med Blogkeen
Följ Häst och hund med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se